Ally mitt i livet: Kolhydratladdning nej tack!

Den 31 maj närmar sig och därmed årets roligaste lopp. Uppladdningen har varit rätt bra förutom att jag haft stressigt på jobbet och varit pressad och sånt kostar på. Men än så länge är jag frisk och skadefri. Veckan innan loppet brukar jag träna mycket sparsamt men i år har jag varit frestad att köra lite simning och cykling ändå. Jag känner mig rastlös av att inte göra nåt alls men jag har lyckats hålla mig lugn. I onsdags blev det ett lugnt löppass med några fartökningar och benen kändes hyfsat pigga. Det var kanske bara en känsla eftersom jag min vana trogen inte hade någon klocka. Men jag lät det vara så och tog med mig den positiva känslan. Samma dag träffade jag även en rutinerad triathlet med många Ironmans bakom sig och jag fick chansen att fråga honom om varför jag blivit så mycket sämre i löpning sen jag började träna triathlon. Han sa att det är helt naturligt, dels eftersom man inte tränar lika mycket löpning, dels för att cyklingen delvis motverkar löpningen. Detta brukar resultera i att man förlorar lite snabbhet som framför allt visar sig på kortare sträckor. Och det är precis så jag upplevt det och det förklarar varför jag hade svårt att hålla farten på halvmaran. Han trodde dock inte att det kommer påverka maran lika mycket eftersom där gäller det först och främst att vara uthållig, i alla fall på min nivå. Det kändes skönt att höra så nu är jag lite mer laddad.

När det närmar sig onsdag veckan före maran börjar jag alltid fundera på om jag ska kolhydratladda eller ej. De senaste åren har det blivit ej. Fast det blir ju nästan som en kolhydratladdning eftersom jag knappt tränar nåt sista veckan och samtidigt äter rätt normalt. Idag och imorgon äter jag ett extra kvällsmål men annars gör jag inget speciellt. Jag vill inte fresta på magen och jag vill inte känna mig stinn på lördag, så jag lever i övertygelsen om att jag klarar det ändå och att min kropp tar av mina fettdepåer. Men alla är olika och det är många som laddar på rejält de sista dagarna utan att få varken kass mage eller bli stinna. Min kollega frågade vad min typiska marathon-frukost består av och hon trodde nog att jag skämtade när jag sa: två rostade mackor med ost och honung och en stor kopp Earl Grey. Men så är det. Sen dricker jag vatten och ca en halv liter sportdryck fram till en timme före start och sen inget mer. Det brukar bli ett par-tre toabesök på Östermalms IP, det sista i startfållan där det alltid är mindre kö. Och sen är det fokus som gäller. Under loppet dricker jag vid varje vätskekontroll, lite vatten och lite sportdryck. Och under de sista 20 km klämmer jag i mig 2-4 gels lite beroende på hur kroppen och magen känns. Sen är det bara att köra!

Idag var jag och hämtade min nummerlapp och det var en härlig känsla att se de blåa marathonflaggorna i stan. I år blev det från bilen längs Vallhallavägen och inte längs Stadsgårdskajen som förr om åren, men det fick duga. När jag såg dem ryckte det i smilbanden, precis som vanligt!