Barn gör inte som du säger utan som du gör

Jag hoppas att ovan nämnda citat inte stämmer för i så fall skulle Perry och jag nog inte vara gifta längre. OM citatet stämmer skulle vi, att döma av våra barns beteenden, reta varandra konstant och slåss ganska ofta, gärna med tillhyggen och så hårt vi kunde. Vi skulle ta varje tillfälle i akt att påpeka den andres svagheter, vara svartsjuka och missunsamma, förstöra varandras saker och skrika åt varandra. Dessutom skulle vi smälla i dörrar när vi inte fick som vi ville alternativt lägga oss ner på golvet och skrika och sparka i minst en kvart. Vi skulle lukta illa och ha många hål i tänderna eftersom vi oftast inte gillar eller har tid att duscha, bada eller borsta tänderna. Därtill skulle nog vara rätt smala och ha näringsbrist eftersom vi ogillar den mesta maten. Och vi skulle kommunicerar med andra människor genom att skrika och gorma så fort nåt inte blir riktigt som vi tänkt oss.

Visst låter det hemskt? Vissa människor är mindre lämpade att ha barn och ibland undrar jag om jag hör till den skaran. Fast det är bara korta, korta stunder jag tänker så, när jag är som mest trött på barnen, för jag vet att man inte får tänka så. Speciellt inte när man har adopterat sina barn för då ska man vara extra tacksam, och det är jag för det mesta. Men just nu är vi inne i en period då båda barnen är väldigt...krävande och utmanande. Och det är säkert helt "normalt" men jag har svårt att inte lägga skulden på mig själv för att jag misslyckats att göra dem till goda medborgare och empatiska små personer.

Igår var första gången, men garanterat inte den sista, som jag blev mållös in för mina barn. Eller mållös kanske inte var rätt uttryck för jag hade en massa saker som jag hade velat säga men som man inte får säga till sina barn så jag valde att vara tyst. Tyvärr gissar jag att det är väl bara att vänja sig för jag tvivlar på att det blir enklare med åren. Så jag tror att jag måste läsa nån bok som behandlar detta ämne, om inte annat för att förhoppningsvis få bekräftat att vi inte är ensamma om att brottas med dessa utmaningar. En klen tröst är också att höra min mamma berätta att jag i 6-årsåldern var typ likadan som Timothy är nu. Så då finns det hopp i alla fall. Själv tycker jag att jag blev ju hyfsat normal till slut, men det är kanske upp till andra att bedöma.

Uttrycket "Älska mig mest när jag förtjänar det som minst" har blivit ett mantra för mig och jag har beställt boken "Fem gånger mer kärlek". Allt för att bli en bättre mamma och för att få lite harmoni i familjen igen.

Småtrollen på Las Playitas