En helg med fokus på att bara ta det lugnt

I lördags och söndags tog vi det bara lugnt, vi kändes oss väldigt nöjda efter fredagens heliski och att det blivit så bra som det blev så resten av helgen softade vi bara. Vi satte oss i solen i backen och vilade och åt choklad när vi kände för det. Vi pratade om att det ofta är lite halvstressigt på våra skidresor. Alla aktiviteter ska hinnas med; barnens skidåkning, skidskola, vår längdåkning, afterski, gärna lite bad eller bowling och sen trevlig middag. Så det kändes oerhört skönt att bara vara utan måsten. På lördagen var det sol och vi åt lunch på Nordalscafét där de grillade hamburgare. Där hade det samlats massor med skoteråkare, det är tydligen helgnöjet här i norr. Skotrarna stod parkerade och familjerna åkte skidor antingen i pisterna eller så tolkade barnen efter skotern och blev avsläppta på nån intilliggande topp så de kunde åka ner i.

Skoterträff i Nordal

Efter lunchen bestämde vi oss för att gå upp på Nordalsbranten för att kolla om snön var nåt bra. Det blev en uppstigning i gassande sol och svetten rann, ett litet träningspass mitt i semestern :). Väl uppe började solen gå i moln lite grann. Vi tog några bilder och åkte sen ner. Det fanns ingen kallsnö på branten men det var ändå hyfsat mjukt. Jämfört med fredagens åk var det inte så mycket att hänga i julgranen, men det var kul ändå. Resten av dagen åkte vi i pisterna och på ängarna mot norska gränsen. Det fanns ett jättefint längdspår på toppen av berget med både spår och skatebana. Och vi fick höra att svenska skidlandslaget brukar träna i Riksgränsen. Hellner brukar tydligen springa upp på Vassijaure ibland. Vi såg honom på afterskin igår tillsammans med några träningskompisar.

I lördags var det muskelkraft som gällde

Söndag var hemresedag, men vi hann med ett par timmars åkning innan det var dags att styra bilen mot Kiruna. Det var nästan inget folk i pisten och underlaget var fint så vi fick några fina åk. 

När vi landade på Arlanda öste regnet ner. Vi missade första bussen till långtidsparkeringen för att den var full och åkte förbi men efter 25 min väntan kom det en buss till. Kändes sådär att vara tillbaka i storstan men jättekul att träffa barnen såklart. De hade haft det bra och inte bråkat mycket alls, sa farmor och farfar i alla fall. 

Gårdagen var tung. Jag lider nog av post-semester blues, men det brukar gå över efter några dagar. Den här semestern kommer vill jag dock minnas länge, länge, länge. Det är nåt visst med Riksgränsen och jag längtar redan till nästa gång får åka dit. Det är fortfarande ganska litet och inte så exploaterat och det kommer troligtvis förbli så om Kiruna kommun får bestämma. Så risken är liten för att det kommer bli som i Åre eller Sälen. Till Riskgränsen åker man för att åka skidor och njuta av naturupplevelsen. Här finns ingen simhall eller bowling eller jättehäftig afterski eller superfancy restauranger. Och det finns ingen uppbyggd funpark, lekparker eller Trollskog och det är inte särskilt anpassat för småbarn. Så det passar mig perfekt och det var det bästa tänkbara stället att fira vår 10-årig bröllopsdag!