Sleepless in Riksgränsen klockan 22.23
Klockan 8.30 samlades vi för att utrustas med ryggsäckar innehållande spade, sond, lavinsändare och airbag. Sen fick vi instruktioner om dagens upplägg. Vädret var strålande och det såg att bli en perfekt dag. Jag undrade om man verkligen kunde ha sån här tur?! I vår grupp var vi 5 personer. Förutom jag och Perry var det ett par från Boden, lite äldre än oss, som åker sjukt mycket skidor. Förra året hade de bestämt att de skulle åka skidor minst en gång per månad, hela året och så blev det. Det innebar att de bl a fick åka till Japan, Sydamerika och Saas Fee. Tony var en trevlig engelsman som skulle åkt till Riksgränsen med sin kompis, tyvärr var kompisen tvungen att jobba så han åkte själv helt enkelt. Något han inte ångrade.
Efter en genomgång av praktiska detaljer och säkerhet var det dags att ge oss av. Vår guide hette Calle och verkade lugn och trevlig. Vår helikopterförare hette Mats och vi fick veta att han är en av Sveriges bästa helikopterpiloter. Han har bland annat arbetat mycket med bärgningen av det störtade Herkulesplanet. Det kändes tryggt, men skulle senare även visa sig vara lite läskigt eftersom han gillade att trixa. Eftersom jag var kortast och lättast fick jag sitta fram tillsammans med guiden, de andra fyra fick tränga ihop sig bak. Och så skulle det vara hela tiden, till Perrys stora besvikelse.
Helikopterpiloten Mats
Vår guide Calle
Rätt nöjd Perry i "baksätet"
Inför vårt första åk blev vi avsläppta på en topp med ett litet röse. Det kändes som vi var med i en film, helikoptern yrde upp en massa snö och ljudet var öronbedövande. Vi satt bara knappt en meter ifrån den när den lyfte, och senare även när den kom för att hämta oss, och det gällde att hålla i alla lösa föremål, ha googels på sig, ha jackan knäppt ordentligt och hålla för öronen så gott det gick.
Det första åket var nog det sämsta. Det var relativt kort och brant med hårt underlag och bitvis skare. Jag började misströsta lite men tog mig ner till den väntande helikoptern. Eftersom jag satt fram mellan guiden och föraren kunde jag höra delar av deras samtal och jag förstod att det inte blivit som de tänkt sig heller men det är svårt att bedöma snön uppifrån.
Första avsläppningsplatsen
Snart redo för nedfärd
Helikoptern framkörd
Inför andra åket blev vi avsläppta precis ovanför en ravin på ett ganska stenigt och smalt parti. Först tänkte jag att man omöjligt kan gå ner på en sån plats, men det gick alldeles utmärkt och jag skulle senare bli varse om att det går att landa nästa överallt med en helikopter. Det andra åket var mycket bättre. Fin kallsnö i början, bra fallhöjd och gassande sol. Mot slutet blev det lite skarigt men inte värre än att det gick att köra på i bra fart.
Jag påväg ner i ravinen
Helikoptern påväg ner till upphämtningsplatsen
På plats och väntar på oss
Perry o jag
Nu steg humöret och jag kände att åkningen funkade bättre. Inför tredje åket var jag laddad och jag hörde hur de resonerade om vilken topp de skulle välja och Mats cirkulerade runt och försökte bedöma snön från ovan samt kolla att ingen helst hade åkt där före oss. Helt plötsligt bestämde de sig för en topp och att vi skulle bli avsläppta mitt i branten i lössnön. Helikoptern stod med ena meden i snön och den andra hängande i luften medan vi hoppade ur och guiden lastade av utrustningen. Här gällde det verkligen att hålla i grejerna för det lutade rejält och den översta lössnön släppte lätt. Perrys ena skida stack iväg men som tur var slängde sig en kille efter den, annars hade Perry missat ett fantastiskt åk. Efter lite meck hade alla fått på sig sina skidor och vi stack iväg nedför branten i underbar lössnö och jag ville aldrig att det skulle ta slut.
Drömåket började nästan på toppen av berget
Perry och Tony tror knappt det är sant
Mycket nöjd!
När vi kom ner fick vi vänta på helikoptern en stund men det gjorde inget eftersom vädret var strålande och vi hann ta lite bilder och njuta av naturen. Jag fick nypa mig själv i armen för det kändes verkligen för bra för att vara sant.
Efter ännu en spektakulär landning där vi stod på tvären på en snökam och lastade ur oss, med stup och en bergvägg framför oss och en perfekt backe bakom oss, var jag nästan lite illamående. Fjärde åket blev nästan lika bra som det tredje med stora vidder av orörd snö och guiden sa att fick åka vart vi ville. Det var bara i de brantaste partierna som vi var tvungna att åka en och en. På frågan om när nästa person skulle åka, var svaret: när den före vinkar med staven, och om personen försvinner (på grund av att det är så brant) kan ni åka när personen dyker upp i ert synfält igen. Och det var riktigt brant på vissa ställen men snön var så fin att det bara var att stå på i full fart ner.
Våra spår
Perry pustar ut efter fjärde åket
Femte åket gick ner mot Nallostugan där vi skulle fika. Det var ett ganska långt åk men flackt och man kunde bara njuta av solen, snön och naturen. Det kändes ofattbart att här kommer folk att vandra om bara några månader och då är det barmark. Men framåt eftermiddagen började snön blir lite tyngre så det smälter undan fort när det väl börjar töa för solen är varm. Vid Nallostugan träffade vi på den andra gruppen som också hade bokat förmiddagsåk. Helikoptern lyfte med dem efter en stund och vi satt kvar i solen och åt mackor och choklad.
Annika och Calle kollar in kartan
Påväg ner mot Nallostugan
Det sjätte åket var nästan det roligaste. Vi blev avsläppta högst upp på Pyramiden och åkte sen i en ränna längs hela berget hela vägen ner. Ett ganska långt åk med bra fallhöjd och helt ok snö. På sina ställen var det rätt brant men det var ett oförglömligt åk.
Lite stenigt i början
Ready to go
Se upp i backen
Helikoptern påväg ner, Pyramiden i bakgrunden
Inflygning
Sen trodde jag att det var färdigåkt men det tyckte inte Calle och Mats för de var övertygade om att vi hade ett åk kvar. Och ingen blev väl gladare än vi. På den sista toppen tog vi oss tid att ta en massa bilder och njuta av utsikten en sista gång. Åket minns jag knappt för jag var så fokuserad på att insupa och memorera omgivningarna. Men det var bra och långt och snön var fin. Och när jag kom ner till helikoptern kunde jag inte annat än att vara supernöjd med dagen.
Avsläppta för sista åket
Underbara vyer
Sista biten på sista åket
Perry myser i solen
Hela glada gruppen
På tillbakavägen fick vi en liten extrasväng med helikoptern. Vi flög över delar av Kungsleden och passerade Vistasstugorna, Tjäktjapasset och Tjäktastugorna, Alesjaurestugorna och Unna Allaks innan vi återvände till Riksgränsen. Vi spanade efter renar, det är dags för dem att kalva nu, men vi såg tyvärr inte till en endaste ren. Sen följde vi efter några skoterförare som inte fattat att man inte får köra skoter i en nationalpark. Vi flög över ett sameviste och de var tydligen vana vid överflygningar för de vinkade så glatt åt oss. Lite coolt att det ligger en lite by mitt ute i ingenstans.
När vi kom tillbaka till Gränsen satte vi oss i solen på Pelikanhyllan och drack öl och cider och åt en club sandwich och bara tjatade om hur fantastiskt dagen varit. Vädret är ju inget man kan råda över så det kändes som en välsignelse att det blev så bra just den här dagen då vi bokat vår första, och kanske enda, helikopterskidåkning i livet.
Välförtjänt afterski, malmtåget i bakgrunden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar