Igår morse begav sig killarna på karateträning och jag åkte till Östermalm IP. Stämningen var laddad precis som vanligt och det var otroligt mycket folk överallt. Vädret var lite varierande, sol ena minuten och mulet med regn i luften den andra. Jag funderade in i det sista över klädvalet och och valde tillslut korta tights, vilket skulle visa sig vara ett bra drag. Det var första gången som jag sprang i nån slags klubbtröja och det kändes nästan lite högtidligt. Skorna var lite för nya eftersom jag glömde köpa nya i tid, och lyste knallgula. Dagen till ära hade jag även investerat i en matchande gul keps. Så det var en rätt snygg löpare som begav sig till startfållan ;). Där mötte jag upp min marathonkompis och tillika låtsas-kusin Magnus. Vi bestämde oss för att hänga på 3.45-farthållarna de första 30 km för att sen se hur det kändes.
Starten gick och alla rusade, inklusive jag själv som annars brukar vara extremt disciplinerad och tuffa på i det tempo jag bestämt. Magnus försvann på lätta ben efter drygt 1 km och jag lämnade 3.45-farthållarna bakom mig efter ett par kilometer. Första milen gick på 51.22 vilket var lite för fort och jag försökte hålla igen men det är svårt när benen bara vill springa. Passerade halvmaradistansen på 1.49.35, vilket också var lite före tidsschemat även om jag hade dragit ner på tempot. Sista halvan gick i 5.24-tempo vilket var på tok för långsamt för att jag ska känna att jag gjort ett optimalt lopp. Sträckan efter halvmarapasseringen och fram till Skansen är dock rätt tung med många småbackar och lite publik vilket gör att det är svårt att hålla tempot uppe. Men jag hade några minuter tillgodo på 3.45-gruppen så jag var rätt lugn. Inne i stan var det jättemycket folk som hejade fram löparna och det är en otrolig känsla. Framför slottet passerar man 30 km och då börjar loppet på riktigt. Där började det kännas att jag gått ut för hårt och jag var nästan redo att ge upp mitt mål på 3.45. Och inte blev det bättre av att 3.45-gruppen kom i kapp mig påvägen upp på Västerbron. De var så pigga och glada och skuttade och pratade och skojade. Jag kämpade för att hänga på dem men fick släppa på Norr Mälarstrand vilket var knäckande. Jag kämpade vidare trots att hela kroppen protesterade och varken hörde eller såg nåt i min omgivning. Det fanns bara en sak i mitt huvud; att ta mig till målet på Stadion. En röst i huvudet sa: Bara 10 km kvar, bara 10 km kvar... En annan röst i huvudet sa: Vad f-n då "bara"???? Det är ju nästan en hel timme till!!!! Men på nåt sätt lyckades jag bita ihop och bara mala på ända in i mål. Nån fartökning var det inte tal om men jag lyckades lägga på en liten spurt inne på Stadion. Och gissa om jag vart lycklig då jag såg att min klocka stannat på 3.43.39, nytt personbästa!!!! (Farthållarna hade startat ett par minuter före mig, vilket min hjärna där och då inte var kapabel att ta med i beräkningen. Så även om de gick i mål lagom när jag kom in på Stadion klarade jag 3.45 med lite marginal.)
Mycket stolt över min prestation åkte jag hem till mina killar som fixat en fantastisk middag och köpt vackra rosor till mig. Timothy hade haft en lång dag på karatelägret och idag väntar gradering. Han var lite ledsen över att han missar Minimaran i år som krockar med graderingen, men jag har lovat att vi ska hitta ett annat lopp som han kan springa.
Idag är jag rätt pigg och har inte ont nånstans förutom att jag är lite stel i benen. Fördelen med att bara löpträna 1-2 ggr per vecka är att man kan hålla sig skadefri och det är värt hur mycket som helst för mig. Att man sen inte kan komma ner på riktigt bra tider är smällar man får ta, men kan jag hålla mig på den här nivån är jag nöjd. Nu blir det fokus på cykling och simning i öppet vatten under några veckor för den 28 juni väntar Vansbro 1/2 Ironman. Och det är årets riktiga utmaning!
Trötta ben
5:e Stockholm marathon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar