Dagarna som gått sen loppet har jag varit hyfsat pigg. Jag är jätteglad för att jag ännu inte känt av en endaste liten skavank som skulle kunna klassas som skada efter maran. Lite träningsvärk och ett par ömma tånaglar får man ju räkna med. Under veckan har jag tagit det rätt lugnt och försökt äta mycket för att återfå krafterna och inte tappa muskler. Jag läste att man bör ta det lugnt 8-10 dagar efter ett marathon även om kroppen känns pigg och fräsch. Om man börjar köra för hårt för tidigt är det risk för att man drar på sig en "seghet" som kan sitta i länge. Och nåt sånt har jag inte tid med. Så jag bidar min tid även om det känns konstigt att bara äta och vila, veckan innan loppet vilade jag ju en massa så nu är jag lite sugen på att komma igång igen.
Men det finns annat att fylla tiden med. I söndags var jag med när Timothy graderade på karaten. Han var så stolt och glad när han fick sitt röd-vita bälte och ledsen över att terminen är slut. Jag hoppas han är lika laddad när det drar igång i höst igen.
I måndags var jag och en tjej från SCT i Hellas och simmade lite. Det var rätt kyligt i vattnet och som vanligt lite skrämmande med det mörka, djupa vattnet. Men det gick bra. Och bastun efteråt gjorde susen för mina lite stela lår. Igår morse cyklade jag lugnt till jobbet och det kändes jättebra och framför allt kul. Och idag tänkte jag jogga lite för att känna hur löparbenen känns.
I tisdags hade Samuel 3-årskalas för några små dagiskompisar och det var full fart till halv-8 då samtliga treåringar kraschade. Nu planerar vi nästa kalas som äger rum imorgon och är ett kombinerat kalas för Samuel och Timothy för vänner och familj. På lördag ska vi åka på Ålandskryssning, Timothy gav det i present till Perry för drygt ett halvår sen, och nu blir det äntligen av. På söndag är det picnic och lek med Timothys klass och jag tänkte simma lite i Rösjön. Nästa vecka är lika fullbokad och avslutas med att Perry kör Vätternrundan och att vi har vattenpistolkalas för Timothys klasskompisar. Huhhhh, undrar om vi tagit oss vatten över huvudet!? Min hemliga förhoppning är att inte alla 15 barn tackar ja så vi skickade medvetet ut inbjudningarna lite sent.
Idag såg jag att Klara Zimmergren släpper en bok; Längtan bor i mina steg, och det gjorde mig glad. Jag blev berörd av hennes sommarprat förra året så jag kommer att sträckläsa boken. Att jag själv fått mina efterlängtade barn gör inte att mitt engagemang och medkänsla för dem som kämpar har minskat, tvärtom. Och jag log när jag läste att det bästa rådet Klara fått var: Gift er och ställ er i kö. Det är precis det råd jag försökt ge folk som vill ha barn, men där det kanske inte går som på räls, under de senaste 8 åren. Kanske har det hjälpt nån...
Presentkortet
Timothy under graderingen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar