Sommarboken

Jag fick låna en lite speciell bok av vår belästa granne Kalle. Den heter "Sommarboken" och är skriven av Tove Jansson, år 1972. Jag tänkte att vad passar bättre än att läsa en bok med en sådan titel just när det är sommar.

Det var fängslande läsning från första sidan. Boken berörde mig på ett konstigt sätt och jag kände att jag verkligen ville vara ifred när jag läste den. Den är inte så tjock och jag tyckte det var tråkigt att den tog slut så fort. Jag måste försöka få tag i boken på ett antikvariat. Detta är en bok som tål att läsas varje sommar.

Konsten att hitta rätt balans

Påbörjar nu min femte semestervecka. Vi har haft det jättebra, lite regn igår förmiddags och det behövdes verkligen. Träden börjar bli gula och gräsmattorna är torra som fnöske. Nu har även vattentemperaturen börjat bli hyfsad, igår visade termometern 22 grader och vi badade och simmade.

Träning och semester är en svår ekvation. Det blir liksom varken hackat eller malet, i alla fall inte om man är svag för god mat och dryck som jag är. Festmiddagarna avlöser varandra och det verkar som vi alltid hittar nån bra anledning att fira nånting. Samtidigt är det supertrevligt att umgås och jag tycker det är jättekul att ha så många trevliga grannar.

Dags för middag i solen

Träningen är inte så viktig för mig att jag avstår ifrån en fest eller en kul AW. Det blir lite tyngre dagen efter men det är det värt. Så nu under semestern har jag försökt varva middagarna med träning, vilket mest syftar till att behålla formen jag hade innan semestern började. Så efter semestern borde jag ligga gå plus-minus-noll, det vill säga ingen jätteförbättring men helst inte heller nån försämring. Jag har försökt klämma in några kvalitetspass i värmen och mellan trevligheterna, och jag har kämpat men det har gått rätt tungt. Men de är bra för samvetet om inte annat.

Imorse gick jag upp rätt tidigt och stack i väg på en cykeltur. Coach Perry hade gett mig instruktioner om en ny väg jag kunde testa. Den skulle vara ca 3 mil, max 3,5. Det passade mig bra, jag håller ju på att ladda lite inför Björstorps triathlon på lördag och sen KK-joggen om en vecka. Så den här veckan tänkte jag bara köra några myspass. Utan frukost och med bara lite vatten med mig trampade jag iväg i hyfsat tempo. Jag skulle ju bara köra 3,5 mil... Det hann bli 5,6 mil innan jag kämpade mig uppför mördarbacken och rullade in på vår uppfart. Coachen hade inte alls koll på avstånden idag, eller så tyckte han att jag behövde ett rejält träningspass. Men jag klagar inte. Det var en jättefin tur på bitvis slingriga och backiga småvägar mitt i Roslagen. Turen gick även förbi vackra Länna kyrka och jag stannade till några minuter vid minneslunden för att prata lite med mina kära som ligger där. Det var så fint där. Rofyllt, mycket fina blommor och med dimman som lättade över sjön. Jag blev lite vemodig och saknade plötsligt min mormor väldigt mycket. Jag hade kunnat stanna längre men plikten kallade hemma så det var bara att ge sig av igen.

Väl hemma hade killarna klarat av morgonbestyren och Timothy hade uttryckt ett visst missnöje över att mamma var borta. Jag fick lite dåligt samvete. Under cykelturen hade jag funderat på hur man hittar en bra balans mellan familjeliv och träning. Och jag tyckte där och då att jag nog hade hittat den, att det funkar rätt bra nu, men jag måste kanske tänka om lite. Eller så var det bara en 6-årings besvikelse över att han inte kunde krypa ner till mamma och mysa lite på morgonen, om man nu räknar kl 9.30 som morgon... Nåja, det var i alla fall lite trevligt att han märkte att jag var borta.

Samuel och Perry läser tidningen i sängen

Efter att ha avnjutit en god brunch med äggröra, knäckebröd, rökt lax, avokado och juice ger jag mig nu i kast med dagens projekt. Jag ska göra en dessert och tzatziki till grillfesten vi är bjudna på ikväll. Sen ska jag bara ta det lugnt och kanske läsa ut min bok eller gå och fiska med Timothy.

Kinamiddag, simskola och nya utemöbler

Det sammanfattar de senaste dagarnas höjdpunkter.

I tisdags kväll bjöd familjen Hallding på en utsökt kinesisk middag. Alla rätter lagades från grunden men äkta kinesiska råvaror. Jag har nog aldrig ätit nån godare kinamat ever, och då har vi i alla fall besökt tre av de mest genuina kinesiska köken i Stockholm. Nedan följer en fotografisk presentation av rätterna:

 

Vårrullar

 

Won-ton soppa

 

Friterad fläskfilé med sötsur sås

 

Gong bao kyckling

 

Torrstekta harricot verts

 

Ångkokt gös

 

Mapo doufo (Den kopparärriga kärringens bönost)

 

Vitlöksbrässerad kinesisk vattenspenat (Morning glory)

Och som den kinesiska seden förespråkar så ser man inte röken av kocken under hela middagen eftersom alla rätter serveras á la minute. Så det dröjde rätt länge innan Kalle fick slå sig ned vid middagsbordet och smaka på de delikata rätterna han stått och lagat till i uteköket. En minnesvärd kväll där smakerna lämnat avtryck som innebär att jag aldrig mer kommer att äta Fyra små rätter på en kinarestaurang. 

En av sommarens inplanerade höjdpunkter var att lära Perry att crawla. Simskolan var tänkt att börja i måndags, men eftersom det skulle visa sig vara sommarens hittills kallaste och blåsigaste dag sköt vi på premiären till tisdagen. Två tappra simskoleelever dök upp och dök så småningom i det blott 16 grader varma vattnet, efter att läraren tvingats visa de två övningar som stod på dagens schema.

Torrsim

De två flitiga eleverna

Med tanke på elevernas olika förutsättningar, fick båda godkänt och beordrades öva flitigt på egen hand till nästa simskolelektion.

Igår var det onsdag, vilket att det var dags för Sickla Triatholn igen. Jag var väldigt sugen på att köra, men med tanke på tisdagskvällens fest och den värme som rådde på onsdagen, valde jag att hoppa över.  Det kunde ju inte bli annat än tungt, och då menar jag riktigt tungt, och det är inte alla dagar jag känner för att ta ut mig till sista svettdroppen. Jag var på stranden hela dagen med barnen och framåt kvällen var jag rätt mör. Men det var inte utan att jag ångrade mig rätt mycket när jag läste på Facebook att det hade varit hela 74 deltagare den här gången. Men, men, man kan inte hinna vara med på allt. Istället körde jag mitt eget lilla triathlon med simning i kraftig sjö och höga vågor, cykling och slutligen löpning på stela ben i stekande sol. Inte mitt bästa pass men heller inte mitt sämsta, men jag kunde tillbringa hela kvällen med familjen. Firade med bovetegröt och färska blåbär innan jag stupade i säng på kvällen och sov, för ovanlighetens skull, sju timmar i sträck.

Imorse väcktes jag kl 8.30 av telefonen. Vi väntade leverans av nya trädgårdsmöbler mellan klockan 9-11 och Perry hade gett sig ut på en löptur halv-8. Jag tog telefonen och rusade ut för att inte väcka barnen. En röst frågade om jag har en vit Passat, jag sa ja, och rösten sa att mina trädgårdsmöbler var här. Jag slängde på mig en klänning och gick ner för att möta chauffören. Han visade sig vara en snäll kille, så han bar upp alla grejerna på altanen. När allt nästan var uppburet kom Perry hem och hjälpte till med det sista. Allt var färdigmonterat så det var bara att inviga möblemanget. Och hur gör man det på bästa sätt? Vi öppnade en flaska Cava och slog oss ner i varsin bekväm stol under det nya parasollet. Klockan halv-10 respektive halv-11 vaknade barnen och sen har det varit full fart hela dagen. Vi har haft besök av vänner från Nacka och barnen har lekt och badat hela dagen. På kvällen blev det spontan vickning hos grannen, och samtidigt ett lite vemodigt avsked. De har nu avverkat sina sommarveckor på landet och nu väntar andra semesterutflykter. Tiden går fort när man har kul och det har vi verkligen haft även den här sommaren, även om den är långt ifrån slut.

Våra fina utemöbler

Cava till frukost :)

Tre badglada barn

Fångad av en stormvind

De senaste dagarna, och nätterna, har det blåst minst sagt friska vindar här i skärgården. Och det har inte varit bra för min inplanerade träning. Efter triathlonpremiären i onsdags, och en trevlig AW i torsdags, var det i fredags hög tid att ta tag i simträningen igen. Det finns mycket att förbättra där, och även om jag så sent som i mars i år inte kunde crawla mer än 25 meter utan att nästan drunkna, tyckte jag att det gick sämre än väntat i onsdags. Efter middagen i fredags hade vinden mojnat lite grann och jag kunde ge mig ut på en simtur. Jag försökte tänka på tekniken och simma lugnt, men det var svårt i vågorna och jag svalde massor med vatten. I lördags gav jag mig på ett cykel-löppass. Det blåste upp mot 20 m/sek i vindbyarna och jag fick kämpa för att hålla cykeln kvar på vägen. Det var ett riktigt tråkigt pass och långsamt gick det också. Så rätt missnöjd hoppade jag i löparskorna och gav mig iväg på den kuperade 10:an. Det gick om möjligt ännu sämre än cyklingen och jag var helt slut när jag kom hem.

Hela dagen idag har jag gått och väntat på att vinden ska mojna så att jag kan få till ett bra simpass, men det har fortsatt att blåsa och blåsa och blåsa. Vi har hängt på stranden idag, den ligger i lä från nordliga vindar, men det var ingen badtemperatur i vattnet. Bara 16 grader och det är slutet på juli, mycket ovanligt. Efter middagen gick jag ner till grannen för att hjälpa till med förberedelserna inför Kinamiddagen imorgon. Det var jättekul och framför allt gott att provsmaka :). Jag tackade dock nej till alkohol eftersom jag bestämt mig för att simma, så fort det bara mojande lite. Jag hackade grönsaker och gjorde won-ton knyten.

Won-ton knyten

Vid halv-10 kunde jag inte vänta längre. Det började skymma lite och jag ville få det gjort, så jag hoppade i våtdräkten och sprang ner till bryggan och hoppade i. Det var svinkallt och blåste friska vindar. Vattnet var mörkt och såg inte alls inbjudande ut. Jag såg inte skymten av en enda människa. Men jag började crawla mot mitt vanliga riktmärke, först i medvind, och det gick ok även om jag frös om fötter och öron. Men när jag vände och började simma upp mot vinden blev det värre. Vattnet sköljde över huvudet på mig och jag kunde inte andas åt nåt håll utan att få kallsupar. Jag hade svårt att navigera för allt var så mörkt och glasögonen immade igen. Tillslut började jag må illa och tog sikte på bryggan. Jag vet inte om jag blev sjösjuk eller om bara tyckte det var för obehagligt. Hur som helst så valde jag att avbryta simningen och springa upp till huset och ta en varm dusch istället. Vilken flopp, det blev knappt 500 meter men kändes som en bragd.

Triathlonpremiär

blev det idag i Sickla. Ett jättekul arrangemang där allt från nybörjare till rutinerade triathleter får möjlighet att genomföra en träningstävling med tidtagning. Det är 800 m simning, 17 km cykling och 3,4 km löpning.

Jag och Jenny hade bestämt att vi skulle våga pröva på detta idag. Även den mer rutinerade kollegan Mats anlände i sista sekunden efter, att liksom jag, fått dispens från den semesterfirande familjen. Det kom mycket folk trots att det är semestertider, 58 personer närmare bestämt. Iförda våtdräkter rusade alla på givet kommando i vattnet och började simma frenetiskt mot vändpunkten, som badade i motljus så ingen kunde se den. Men vattnet var behagligt och trängseln avtog och efter ett tag kände jag mig rätt ensam i vattnet. Och så fortsatte det hela tävlingen. Jag växlade till cyklingen bland de sista och slutade ca 10:a från slutet. Positivt var att jag faktiskt cyklade om fyra personer, varav två killar, på mitt rasselverk till hoj. Och sen sprang jag förbi två tjejer. Lite mindre positivt var att simningen gick rätt dåligt. Jag tror det blev drygt 18 minuter och det var tuuuungt. Så jag måste träna mer simning och cykel inför Stockholm Triathlon. 

Det här var nåt helt annat än en vanlig löpartävling. Det var en helt annan stress i och med bytena och det krävdes mer fokusering. Dessutom var det jobbigare, vilket nog delvis kan förklaras med orutin. Jag som anser mig vara en hyfsat rutinerad löpare kände mig verkligen som en nybörjare. Och det är såklart lite frustrerande men framför allt jättekul och sporrande. Här finns mycket som kan förbättras och den allsidiga träningen gör gott och är superkul nästan jämt.

Skönt att premiären är avklarad. Det var inte så farligt. Alla var jättesnälla och trevliga så jag ska söka dispens för att få köra nästa vecka också. Hoppas det inte krockar med Perrys cykeltur på Åland...

Imorgon blir det en lugn träningsdag. Jag måste vila upp mig för på kvällen är det AW och sen middag med Jenny :)

 

Tre glada triathleter

Hemma bra men borta bäst

Så sjunger Sean Banan och så brukar Timothy säga rätt ofta fast jag vet inte om han menar det. I söndags var det i alla fall fyra rätt vemodiga personer som satte sig i en fullt lastad bil och körde mot Visby för att ta färjan till Nynäshamn. Veckan på Gotland var underbar och vi hade gärna stannat ett tag till. Men allt roligt har ju ett slut och jag har ju ytterligare fem sköna semesterveckor kvar. Påvägen till färjan stannade vi på LEVA-kungslador strax utan för Visby. Där åt vi en fantastiskt god middagsbuffé, lekte i naturlekparken och tittade även på fina ekologiska hus. Vi blev lite sugna på att bygga ett sånt på landet.

Resan gick ok, det var fullt med trötta barn ombord på båten så våra killar skiljde sig inte från mängden på nåt sätt. Båda höll sig vakna tills vi la till i Nynäshamn kl 22.25, men sen somnade de ganska snabbt i bilen. Vi körde till sommarstugan, via lägenheten för att kolla posten och hämta några grejer, och kom fram strax före klockan ett på natten. Men det var det värt, för att få vakna till fågelsång och strålande solsken. Timothy sprang direkt och lekte med Olle och Emmie, de hade inte sett varandra på flera veckor så det blev ett glatt återseende. De badade halva dagen och lekte och hoppade studsmatta till sena kvällen.

Efter en lugn träningsvecka slog jag till med ett litet kombo-pass; 1500 m simning och 33 km cykling. Det kändes helt ok även om jag blev rätt trött och kall av simningen. Det tog lite tid att få av sig våtdräkten men sen gick det bra att få på sig cykelgrejerna. Det kändes lite naket att cykla i linne och korta tights och utan strumpor, men det var så varmt i luften att det funkade bra. Kläderna torkade väldigt snabbt också.

På kvällen hade vi grillknytis hos oss med alla grannarna. Vi var 10 vuxna och 8 barn så det var full fart. Vi grillade, drack bubbel i solen och hade oförskämt trevligt inpå småtimmarna. En bra start på vår vistelse på landet. Nu ska vi bara vara här, fixa lite i stugan och framför allt ta det lugnt och umgås med familj och vänner. Barnen trivs så bra här och det påminner mig om somrarna jag tillbringade här när jag var liten. Då var det alltid fint väder, vi badade oavbrutet samt fikade och åt glass i alla stugor.  

Så nu när vi väl är här känns det helt ok även om Gotland var jättebra. Det enda tråkiga var att Timothy tappade bort sina gosedjur sista dagen, två kaniner och en liten mus är spårlöst försvunna. De trivdes säkert lite för bra på Gotland.

Den lille och havet

LEVA-hus

Saknar sin kompis

Kan man bli trött av att ha semester?

Ja det kan man tydligen, i alla fall om man är en Ally. Min andra semestervecka har jag totalt försjunkit in i nån slags semesterkoma. Jag umgås med familjen 24 timmar om dygnet, i nöd och i lust som det så vackert heter. Men jag har kommit fram till att nöden i de flesta fall beror på att jag har haft en föreställning om hur det ska vara, och sen blir det inte riktigt så. Oftast är det vår underbara 6-åring som sätter käppar i hjulet för att det perfekta familjelivet ska löpa på utan friktion. Och varje morgon när jag vaknar bestämmer jag mig för att idag, just idag, ska vara första dagen då jag vaknar med MEGAmycket tålamod och sen ska det fortsätta så hela livet. Naturligtvis blir det inte så, men kanske det blir lite bättre dag för dag, jag är i alla fall medveten om mina brister...

Livet på Gotland är underbart och jag önskar att vi kunde stanna en vecka till. Vi har haft två stranddagar och två mittemellandagar då vi varit i Visby, besökt raukområden och bara softat i den stora trädgården. Barnen behöver inte så mycket förströelse utan är rätt nöjda med att bara vara. Stugan vi bor i har förunnats med kvällssol så vi har grillat och ätit ute alla kvällar utom ikväll då vi var i Pighuset och åt tapas och drack cava. Det var svettigt värre efterson Samuel gick på högvarv, men vi hann få i oss en flaska cava, ett antal tapas, kaffe och avec. Allt var jättegott och servicen oklanderlig. Desserten sparade vi tills vi kom hem för vi hade en massa goda ostar i kylen.

Jag har funderat mycket på varför jag tycker det är så underbart här på Gotland, om det är själva grejen att vi verkligen är lediga alla fyra tillsammans eller om det är just det faktum att vi är på Gotland. Förmodligen är det en kombination av de båda funderingarna. Det är underbart att få ta del av Timothys alla funderingar och klurigheter, något som det inte alltid finns tid för i vardagen. Precis som det är fascinerade att se hur Samuel bara hänger med och fixar och donar en massa hela tiden. Han kan nästan klä på sig själv, han hämtar smörgås när han är hungrig, han ber om vatten när han är törstig och kryper upp i vagnen med sin kudde när han är lite sömnig. Däremellan kan han vara superjobbig och säger bara "nääh" till precis allting, men han är så söt att man blir alldeles varm i hjärtat. Det känns som han litar på oss till 99% nu och det känns fantastiskt, även om det tagit nästan ett helt år.

Idag var jag inne på Adoptionscentrums hemsida. Trots att vi numera är ute ur adoptionssvängen kan jag inte låta bli att glutta. Jag undrar ju hur det går för alla dem som fick barnbesked efter oss. Det har bara kommit tre barn från Sydkorea i år, jag antar att det är de familjer som fick barnbesked förra sommaren som äntligen fått åka och hämta sina små älsklingar. Av bloggarna på AC:s hemsida framgår det att det finns ett antal familjer som fick barnbesked i vintras som fortfarande väntar på att få åka och hämta sina barn. Vi lider med dem, tänk om vi inte fått hämta Samuel ännu, tanken är olidlig och jag står knappt ut med att tänka på hur vi skulle hanterat det. Men det är klart att det går, det måste gå. Men så jag tänker att det var meningen att vi skulle få hem vår lillebror förra sommaren. Vi hade väntat så länge och det var verkligen vår tur.  Det finns en rättvisa här i världen och bara man har tålamod och är någolunda ödmjuk inför livet så ordnar sig det mesta. Och nu när vi går omkring med våra fina små killar i Ljugarn är jag lite extra stolt över dem, trots att det vimlar av blonda familjer med både 3, 4 och 5 vackra barn. Det känns så skönt att vi äntligen är hemma och har landat allihop i familjen, inklusive mamma Ally.

Kanske är det alla funderingar som gör mig alldeles utmattad, eller så är det all frisk luft, jag vet inte. Eller så är det kanske bara energikrävande att leva i sin dröm och få vara så oförskämt lycklig...

PS. Träningen går över förväntan :), igår körde jag tröskelpass 3 x 10 min i 4.45-fart, 2 min joggvila, med mycket kort uppvärmning och nedjogg. Kort men intensivt! DS

Liten och stor

Killarna på stranden

Det gäller att inte missa nåt

Gott med bulle

Hoppas jag fick den största

Middag på restaurang kan vara sååå tråkigt...

Destination Gotland

Efter en härlig vecka i sommarstugan var det så dags att åka hem och packa om för att sedan bege oss till Gotland, närmare bestämt Ljugarn.

Första semesterveckan bjöd på varierande väder och vi tog det mest lugnt. Jag fick ihop tre simpass, ett cykel-löppass och ett riktigt hårt intervallpass. Det är jag nöjd med med tanke på att jag faktiskt har semester. På onsdagen kom kusin Hanna med familj till sin sommarstuga som ligger granne med vår. Det var kul att få lite sällskap och barnen lekte bra ihop för det mesta. Vi vuxna hade två mycket trevliga kvällar tillsammans med god mat och dryck.

Förväntningarna inför Gotlandsresan var ganska låga. Perry och jag har varit på ön två gånger tillsammans, men av olika anledningar har det inte varit några speciellt lyckade resor. Så det var med viss tvekan jag lämnade sommarstugan för att bege mig österut. Vädret var strålande när vi lämnade Stockholm med en fullpackad bil. Båtresan gick bra även om vi snålat och inte köpt sittplats i någon salong. Visby visade sig från sin allra bästa sida när vi kom fram. Vädret var underbart och vi styrde kosan direkt mot Ljugarn. Väl framme installerade vi oss i den mysiga stuga vi hyrt. Timothy var överförtjust och tyckte att det var det finast huset som han någonsin sett. Han var även badsugen så efter en snabbmiddag på Bruna Dörren gick vi ner till stranden. Där och då förstod jag varför folk blir så förtrollade av Gotland.

Samuel spanar mot horisonten

Lovebirds

Timothy på stranden

Sen gick vi hem till min kollega Caroline som har ett sommarhus här. Där blev vi bjudna på gott vin och sedan en riktig sommardrink, Pims. Barnen sprang omkring i trädgården och vi hade så trevligt att vi nästan inte ville gå hem. Men verkligheten kom ifatt oss och så småningom började barnen blir trötta så vi fick tacka för oss och gå hemåt. Väl hemma somnade killarna på mindre än 5 minuter.

Imorse steg jag upp halv-8 och tog en löptur längs med vattnet bort till ett Raukområde. Trots att det var tidigt var det stekhett men naturen var fantastisk. Mindre trevligt var att jag höll trampa på en orm på en skogsväg men jag lyckades ta ett gasellkliv över den. Och trots en puls på över 200 och knottror på hela kroppen, höll jag inne ett hysteriskt skrik som troligtvis hade skrämt slag på alla inom en kilometers radie. Påvägen tillbaka sprang jag förbi bageriet och köpte färskt bröd. 9 km blev det idag. Resten av dagen tillbringade vi på stranden. Det var rätt blåsigt men solen sken från klarblå himmel. Timothy o Perry badade i vågorna. Samuel och jag lekte i sanden. Hoppas på lite mindre blåst imorgon, då är det min tur att bada med Timothy säger Perry...

Bryter ny mark

Igår körde jag mitt första riktiga kombo-pass, det blev 32 km cykling följt av 8 km löpning. Bytet tog knappt 2 minuter, vilket inkluderade hoppa av cykeln, bära upp den på verandan, hoppa ur cykelskor, hjälm och cykelhandskar och snöra på sig löparskor samt slänga på sig en keps. Cyklingen hade gått ganska bra med tanke på att jag körde själv och att det var ganska blåsigt. Men när jag började springa, eller rätare sagt när jag tänkte att jag skulle börja springa, blev det totalfiasko. Benen lydde liksom inte, de var helt inställda på att fortsätta cykla och när jag sprang kändes det som jag skulle falla handlöst framåt eftersom låren inte tycktes ha några muskler alls. Jag staplade fram i några kilometer, faktiskt i hela fyra kilometrar, innan jag kunde börja springa normalt igen och trycka på i steget. Det blev en helt ok runda tillslut men det där måste jag träna mer på. Kanske tog jag ut mig för mycket på cyklingen, eller så var det bara orutin. Det var nog heller inte optimalt att cyklingen slutade med en mördarbacke där jag nästan fick mjölksyra, plus att jag inte tänkte på att dricka ordentligt. Tänkte att jag inte skulle vara ute så länge och inte köra så hårt, men det blev totalt 1 tim och 49 min i stekande sol. Man lär sålänge man lever och det var rätt kul. Nu kan det bara bli bättre, hoppas jag i alla fall.

Annars har vi gått in i nån slags semesterlunk. Barnen är ute och leker från morgon till kväll och dagarna går mest åt till att fixa mat och fika. Sen blir det lite lek och fix däremellan. Vilken skillnad det är på att ha en 5-åring och att ha en 6-och en 2-åring. Det är full fart precis hela tiden. Samtidigt är det jättekul att vi fick möjligheten att uppleva det igen. Samuel är en redig liten kille som ska göra precis som storebror. Han hänger med så gott han kan, får sina törnar och tjuvnyp men gnäller sällan. Han har börjat prata mer sammanhängade nu och det kommer många 2-ordsmeningar och även 3-4-ordsmeningar emellanåt. Timothy är stora killen nu och tar stundtals väl hand om sin lillebror. Det märks dock att han är 6 år, han är inte längre den där totalt obekymrade lilla killen som alltid skiner som en sol. Nu kan han tjura över både det ena och det andra och ta ton till både mig och Perry. Och hur bemöter man det? Oftast blir jag så förbannad att jag har lust att säga nåt jättedumt tillbaka, men det får man ju inte... Jag måste kolla om den där danska psykologen Jesper har gett ut nån bra bok där jag kan få råd. Perry behåller oftast sitt lugn som vanligt, vilket är tur men ibland får mig att känna mig misslyckad. Men det är väl lika bra att vänja sig, för nu kommer nog utvecklingsfaserna att avlösa varandra. Och om vi har kommit lindrigt undan med Timothy så tror jag att vi får en rejäl utmaning med vår lilla söta, men ack så envisa Samuel.

Samuel plockar smultron

Fartkänsla

På senare tid har jag allt oftare börjat lämna gps-klockan hemma när jag tränar. Det är oftast bråttom när jag ska iväg och då brukar jag bara ta med mig min digitala retroklocka som jag köpte i Seoul för en billig peng. Den duger gott och väl, det finns till och med stoppur på den. Så ska jag springa tröskelpass så vet jag att det bara är att springa nästan så fort jag kan under den tid jag bestämt mig för. Står det intervaller på schemat så får jag helt enkelt köra på tid. Och är det dags för långpass så kör jag också på tid, jag vet hur långa mina rundor är. Det positiva med att inte ha gps-klockan med sig är att man alltid kan inbilla sig att det går rätt snabbt och att pulsen är kontrollerad, och så lever man på det och är nöjd.

När jag började simma i havet lånade jag Perrys Suunto Ambit för att mäta hur långt jag simmade. Men där kan tala om en glädjemätare. Jag vet att jag ungefär simmar 1 km på 23-25 min, men den här klockan visade att jag simmat dubbelt så långt på samma tid. Även min gamla Garmin fick spel i vattnet och visade allt möjligt.

Så jag har bestämt mig för att under semestern får gps-klockan vila och jag väljer att leva i tron att jag forsar fram i vattnet och flyger fram längs vägar och stigar när jag springer. Åt cyklingen finns inget att göra, där sitter trip-mätaren på styret och visar den obarmhärtiga sanningen om hur långsamt det går trots att jag trampar som en galning. Men det är väl bra på sitt sätt att det finns nåt som håller mig kvar i verkligheten, trots att den inte alltid är så upplyftande :).