ARG=BRA!

Detta står att läsa i det senaste numret av Vi Föräldrar, samt att man ska låta sitt barn visa alla sina känslor. Vad då "låta dem visa alla...", har man något val? Kan man välja att inte låta dem visa vissa alla sina känslor? Hur då i så fall? Nu har jag i och för sig inte läst artikeln, men för oss som har en stundtals väldigt arg tvååring känns det snarare som att barn visar alla sina känslor vare sig man vill eller ej. Och för mig kändes det väldigt bra att läsa ARG=BRA!. Det måste väl betyda att barn inte tar skada av sina raseriutbrott.

ARG=BRA!

Som vuxen ses det dock inte som en positiv egenskap att visa när man är arg, det är snarare ett bevis på att man inte kan kontrollera sina känslor och sitt humör. Man upplevs vara lite besvärlig och det kan bli pinsamt för dem runtomkring. Som vuxna ska vi vara lugna, svala och kontrollerade, samtidigt som vi alltid ska vara positiva, fulla av entusiasm och energi, empatiska och tålmodiga. I vår familj säger Timothy att det är Samuel som blir argast när han blir arg. Om man frågar honom vem som blir arg oftast, svarar han mamma och Samuel. Vi delar alltså förstaplatsen, inte så smickrande. Om man frågar vem som blir arg minst ofta, svara han pappa. Timothy själv tycker att han är lite mittemellan. Ibland blir han oftare arg, ibland mer sällan vilket stämmer rätt bra.

Om man istället frågar Timothy vem som har mest tålamod i familjen, svara han mormor. Hos mormor är det aldrig bråttom och hon stressar aldrig säger han. Vidare konstaterar han att pappa brukar ha ganska mycket tålamod, medan mamma knappast har nåt tålamod alls. Inte så smickrande det heller. Lite överraskande tycker han att Samuel har mer tålamod än mig. Undrar hur han tänker då? Men av barn brukar man ju få höra sanningen så här finns det definitivt saker att jobba på.

Jag undrar vid vilken ålder det inte längre är bra att vara arg? Jag kanske måste läsa artikeln så att jag vet när jag måste be barnen sluta visa alla sina känslor....

Idag blev det en löptur på lunchen innehållande lite jogg, två trösklar á 10 min i 4.50-tempo och sen lite jogg igen. Skönt löparväder men seg kropp. Sen var det hårt arbete fram till kl 16 då jag, Lina, Anna och Caroline gick på AW. Vi hamnade på Pontus Pocket där vi blev bjudna på champagne av självaste Pontus, tack vare att Lina känner alla viktiga i restaurangbranschen. Till skumpan åt jag sniglar som badade i vitlök och smör, underbart gott. Sen lite dessert och en cykeltur hem. Där väntade dammsugning, tvätt och lite annat kul kvällspyssel. Ser fram emot en god natts sömn i en lägenhet som nu bara är ca 27 grader varm.

Sista rycket innan semestern

Killarna började sin semester den här veckan. Det borde kännas hemskt att behöva jobba när de hittar på roliga saker hela dagarna, men jag är så inställd på att min semester börjar 1 juli så det känns helt ok. Jag borde dock vara supereffektiv på jobbet den här sista veckan, men det känns snarare som att jag slagit av på tempot lite de senaste dagarna. Man kanske kan säga att jag har börjat nedtrappningen inför semestern. För inte vill man ägna den första veckan på semestern åt att vila upp sig, nej då vill man vara pigg och redo att hitta på en massa roliga saker.

Idag ha det gått 24 dagar sedan Stockholm Marathon. Min mycket matematiska kollega upplyste mig om att från och med idag bör min kropp vara så pass återhämtad att jag kan börja springa intervaller igen. Jag frågade då hur en Vätternrunda påverkar återhämtningen, men det fanns inte med i kalkylen. Och nog har den påverkat återhämtningen, för idag var det inte alls så pigga ben i intervallerna som jag hade hoppats på. Nåja, 9 km i gassande sol och 25-30 gradig värme kan ju ta kål på vem som helst så jag är nöjd med mitt lunchpass. På kvällen följde jag upp löpningen med en cykeltur till Älta, 1000 meter härlig simning i Ältasjön tillsammans med Jenny och sen en cykeltur hem. Så idag har jag faktiskt gjort en triathlon även om grenarna inte var i rätt ordning.

Träningskompisar

 

När jag kom hem från simningen var det lagom att äta en andra middag. Temperaturen på balkongen hade sjunkit lite grann så det gick att vistas därute. Perry och jag öppnade en flaska vin och dukade fram en ostbricka och satt och njöt av den ljumma sommarkvällen. Vid halv-11 fick jag ett sms från Anna som var påväg hem med båten från stan. Jag bjöd upp henne på ett glas vin och hon tackade ja. Det var verkligen supertrevligt att få spontant besök klockan halv-11 på kvällen en tisdag.

 

Killarna har varit på Gålö havsbad hela dagen och var supernöjda. Det var en fin långgrund sandstrand där barnen kunde springa omkring och leka och bada fritt. Det var redan varmt i vattnet och till och med Samuel badade. Imorgon åker de till Småland. Jag åker ner till helgen. Nu väntar tre dagar som gräsänka. Det blir två AW:s och förhoppninsvis lite träning också, även om det känns som jag redan tränat för hela veckan.

Midsommarveckan; varför är årets ljusaste vecka så kort?

Hela veckan har jag dragits med en sömnskuld sen Vätternhelgen och inte har den blivit bättre av att jag kommit i säng alldeles försent varje kväll. Efter en lång period av bra nattsömn och bra dagislämningar har Samuel tagit några steg tillbaka och varit ängslig. Och det ser vi som en helt naturlig reaktion på att han sovit borta i två nätter. Det kanske var lite för tidigt att lämna honom och i efterhand känner jag mig lite egoistisk att jag bara tänkte på mina egna mål istället för att sätta mina barns välbefinnande i första rummet. Men vi försöker ge honom extra mycket trygghet nu och pratar mycket med honom om att vi alltid finns där och alltid kommer tillbaka.

Den gånga veckan har jag tre gånger fått samma fråga från tre olika personer: Om jag ska klara att springa ett marathon nästa år hur ska jag träna? För mig är det en mångfacetterad fråga som det är svårt att ge ett kort svar på, men samtidigt tycker jag det är kul att de frågar eftersom jag vill att alla ska springa Stockholm Marathon bara för att få uppleva hur kul det är. Jag pratar inte så ofta om mina prestationer men när någon ger mig en direkt fråga om jag springer så svara jag självklart ja. Sen är det lätt att det rullar på med frågor om hur ofta, hur långt, om jag springer lopp, osv. Och visst blir de flesta imponerade över att jag har sprungit Stockholm Marathon fyra år i rad. Jag har funderat lite och kommit fram till att jag rätt lätt skulle kunna sätta ihop ett träningsprogram till någon som inte löptränar regelbundet idag, men som har en hyfsad grundkondition, och som vill springa maraton nästa år med målsättningen att komma i mål. Därtill ska man inte behöva ägna 2 månader efter loppet till rehab samt att man ska vilja göra det igen, det sista är särskilt viktigt. Det fanns en tid, närmare bestämt vintern 2010, när jag rätt nyligen börjat löpträna regelbundet. Då klockade jag varje träningspass och laddade in det i datorn. Jag läste träningsprogram och jagade tider och blev så småningom, precis som många andra nybörjare, skadad. Så de flesta träningspassen finns sparade i Garmin Connect. Det senaste året har jag dock blivit mycket sämre på att ta med klockan på löprundorna men jag har ändå hyfsad koll på hur mycket jag tränar. Det kanske blir sommarens projekt att dokumentera min marathonträning. Det kunde vara intressant att jämföra den med träningsprogramen för sub 4.00 timmar i löpartidningar och på webben.

Midsommar firades som vanligt på landstället i Roslagen. Det blev en traditionell sillunch på midsommarafton, sen dans runt midsommarstången och slutligen gemensam middag med grannarna på kvällen. Vi var tvungna att gå hem rätt tidigt eftersom Samuel skulle gå och lägga sig. Det gjorde inte mig så mycket, såg det positiva med att jag skulle vara pigg idag, och satte mig med en bok i soffan. Det ville sig dock inte bättre än att bästa grannen kom förbi påvägen hem till sig och började prata. Vi drack lite vin, öppnade en flaska till och pratade lite mer. Helt plötsligt var klockan halv-2 och det hade nästan börjat ljusna igen. Det var länge sen jag var uppe så länge och imorse klockan 6 var jag allt annat än pigg när Samuel bestämde sig för att stiga upp. Hela dagen har sen förflutit i ett slags töcken och tiden har sniglat sig fram. Men nu är det äntligen snart dags att gå och lägga sig :). Det känns som veckan gått alldeles för fort och det är skrämmande att det snart vänder och börjar bli mörkare igen.

Trött Samuel på midsommarafton

Bästa födelsedagspresenten

Träningsmässigt har veckan varit lugn. Jag simmade 1000 meter i torsdags i mörkt, kallt och läskigt vatten. Jag tyckte jag såg ett lik och började simma som en galning mot bryggan, men kom sen på att det måste varit en bojsten. Undrar hur lång tid det tar innan jag vänjer mig vid att simma i öppet vatten, jag tycker det är jätteläskigt. Igår tog jag en midsommarjogg på 10 km med lite fartlek. Det var varmt och kuperat men det kändes ok. Idag har jag vilat men imorgon blir det förhoppningsvis en simtur igen och kanske lite löpning också. Cykeln är inlämnad på reparation så den får jag vila ifrån den här veckan, vilket vissa delar på min kropp är mycket tacksamma för. Det är ganska exakt två månader kvar till Stockholm Triathlon och det är inte så lång tid att träna på om man ska klämma in 7 veckor semester också. Så nu får det vara färdigvilat från maran och Vättern. Nästa vecka väntar hårdkörning igen :).

Mitt nästa mål blir....

...Stockholm Triathlon!

 

I fredags slog det mig att årets tredje, och även sista inplanerade, långlopp snart skulle vara över. Jag drabbades av halvpanik och började fundera på vad jag skulle göra efter det. Det är ju bara mitten av juni...Snabbt som attan tog jag och anmälde mig till Stockholm Triathlon den 25 augusti. Och genast kändes det mycket bättre. Stresspåslaget avtog och jag kände mig lugn och kunde fortsätta fokusera på Vätternrundan. Jag tänkte att det får bli min lilla hemlighet ett tag. För nu har Perry och jag pratat om att vi ska ha semester, träna mindre och ägna mer tid åt barnen.

 

Men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. I Motala, efter loppet, satt Jenny, jag och Perry i källaren i huset vi bodde i och pratade om loppet. Efter en stund kom vår värd ner och frågade hur det hade gått och så småningom också vad våra nästa mål var. Jenny sa Stockholm Triathlon, Perry säger att han inte har nåt speciellt mål och jag säger just ingenting, för jag vet att det är fult att ljuga. Då säger Jenny med ett stort leende: Jag lovar att jag ska äta upp min mobiltelefon om du inte kommer köra Stockholm Triathlon! Då började jag gapskratta och sen var det bara att erkänna att jag faktiskt redan anmält mig. Perry såg lite förvånad ut men reagerade annars inte. Han börjar kanske bli lite van. Men sommaren kommer ändå bli hyfsat lugn på träningsfronten. Kroppen behöver vila lite nu och sen blir det fokus på snabbhet. Nåt enstaka långpass hoppas jag hinna med, men bara om jag känner för det.

 

Det är två månader till Stockholm Triathlon och jag ser redan fram emot tävlingen. Det roliga med att prova på nya saker är att man inte har några prestationskrav. Det gäller bara att ta sig i mål med humöret och hälsan i behåll :).

 

Idag har vi firat Timothy som fyller 6 år. Han blev uppvaktad med paket och sång imorse och ikväll har vi ätit sushi till middag. Sen blev det en lite utomhuslek för att testa de nya vattenpistolerna, innan det var dags för dessert: marängsviss. Smaskens!

 

I år var det Star Wars-tema

 

Samuel står på vårt berg och spanar efter båtar

 

 

Vätternrundan 2013: En väldigt slitsam dag för kropp och själ

Så var det över och det är jag glad för. Om maran gick förhållandevis lätt, så var Vätternrundan väldigt tuff. Det blev en slitsam dag för relativt otränade cykelben. Men jag tog mig i mål på 10.50, vilket är bättre än jag hoppats på. Åt Perry fanns inget att göra. Han stack ifrån mig första kilometern, precis som jag ville att han skulle göra, och gick i mål på fina 10.13! Hade han inte fått in ett bi i hjälmen, som han var tvungen att stanna för att släppa ut (och därmed fick överge sin klunga), hade han gått under 10 timmar tror han. Ja alla bortförklaringar är bra utom de dåliga ;)...

 

Jenny satsade friskt och startade med Fredrikshofs sub 9.30-grupp, trots sin långa sjukdomsperiod, men valde att bryta i Fagerhult. Hon var nöjd med sitt beslut och kommer igen ett annat år, var så säker.

 





Jenny o Perry intar frukost kl 03.15

 

När starten för mig o Perry gick kl 04.26 blåste det rak motvind och den höll i sig de första 11 milen ner till Jönköping. Min plan var att gå ut lugnt, försöka hitta en klunga och hänga på den så länge jag orkade och sen hade jag inte planerat så mycket mer. Det var dock svårt att hitta en lämplig klunga i början och jag fick slita de första milen ensam i motvinden. Sen hängde jag på en tysk klunga. Det var intressant, jag är ju verkligen inte van att köra i klunga och kan knappt kommandona på svenska, men nu fick jag lära mig dem på tyska fortare än kvickt för att kunna uppföra mig och inte störa deras taktik. Jag hängde på dem ner till Gränna där jag gjorde mitt första depåstop medan de fortsatte vidare. Sen blev det ensamkörning ner till Jönköping och där brände jag mycket kraft och det kändes väldigt ensamt och eländigt. Efter Jönköping byttes motvinden mot en kraftig sidvind vilket i alla fall var bättre. Strax innan Fagerhult blev jag omkörd av Jennys klunga från Fredrikshofs cykelklubb. Det var kul att träffa någon jag kände igen. Vi gick in i depån i Fagerhult samtidigt och där valde hon att bryta. Jag vinkade hejdå och fortsatte sen min färd mot Motala. Strax innan Hjo hittade jag en jättebra klunga som jag körde med till Karlsborg där de gick in i depå men inte jag. Jag tog det lugnt ett tag och hittade därefter en ny klunga som jag körde med av och till upp till Hammarsundet där jag var tvungen att släppa dem. Därifrån är det 4 mil kvar till målet, kan tyckas nära men där och då kändes det allt annat än nära. Jag var återigen ensam och det blåste kraftig motvind igen. Läget kändes tröstlöst, jag var helt slut och innerligt trött på Power bars, Enervit sportdryck och gels. Fram tills dess hade jag kört på i ett hyfsat bra tempo och jag tänkte att jag klarar nog 12-timmar med lite marginal. Men de tankarna övergav jag nästan på vägen uppför bron, men bara nästan...

 

För då dök Lennart upp som en skänk ifrån ovan. Lennart var veteran och rätt sliten han också men han hade lite mera krafter kvar än jag. Hans problem var att han hade krampkänningar och inga Enervit tabletter kvar. Jag hade ett gäng så han fick av mig. Sen började vi prata, han kunde banan utan och innan, kände till varenda backe, krök och gupp. Vi började köra ihop och han berättade hela tiden vad som väntade plus att han drog i den värsta motvinden. Han fick fler tabletter av mig och vi fortsatte ihop. Han sa att jag nog skulle gå under 11 timmar, vilket gav mig lite ny energi även om kroppen var helt slut, liksom hjärnan uppenbarligen eftersom jag inte ens kunde klockan. Det var som ljuv musik i mina öron när vi passerat backen i Medivi och han sa: Det där var den sista riktigt jobbiga backen, nu är det bara några motlut kvar. Sista milen hade vi fin medvind och tröttheten var som bortblåst. Och jag höll samma snitthastighet de sista 5 milen som de övriga 25, mycket tack vare Lennart. Jag är helt fantastiskt nöjd över min prestation. Tiden blev mycket bättre än jag trodde och insatsen ungefär lika stor som jag befarat.

 

Klara för start

 

Min hjälte i målet

 

En nöjd Perry myser i solen efter målgång

 

I målet väntade Perry och Jenny och jag fick lite mat och en lättöl. Sen trampade vi de 2 kilometrarna hem till familjen Friberg där vi bodde. Efter en dusch och lite de-briefing blev det grillat till middag och lite vin innan Jenny och jag stupade i säng. Årets tredje långlopp avklarat!

 

Efter en stadig frukost imorse begav vi oss till Småland för att hämta barnen. De hade haft en härlig helg hos farmor och farfar. Samuel blev jätteglad när vi kom och ville inte släppa mig ur sikte. Jag har ju inte sett barnen sen i onsdags och det kändes som vi varit ifrån varandra länge. Efter lunchen tog Perry och jag oss en Power nap på 2 timmar, det gjorde gott. Sen fick vi en god middag innan vi packade bilen full och drog iväg mot Stockholm.  

 

Glada killar i hängmattan

 

Samuel leker i lekstugan

 



 

Uppladdningen har börjat...igen

Och det märks att det inte var så förskräckligt länge sen jag laddade senast. Jag har lite svårt att fokusera på uppgiften som ligger framför mig, 30 mil känns så ofattbart, sjukt långt. Ett marathon är i alla fall överblickbart, jag vet att det är över inom 4 timmar och jag vet ungefär hur det kommer kännas. Det här är nåt helt annat och det är kanske tur att jag inte vet hur jobbigt det är, men jag gissar att jag kommer få nytta av mitt pannben...

Ikväll äger Morningstars årliga pokerturnering rum på Casion Cosmopol. Vissa av mina kollegor var ovanligt fina när de gav sig av mot kvällens festligheter.

En ovanligt stilig riskanalytiker

Själv satt jag kvar och jobbade ett tag innan jag gick iväg på en efterlängtad lyxig ansiktsbehandling. Man vill ju vara snygg när man ska svettas i 30 mil :). Sen gick jag och handlade mat och allt annat jag var sugen på. Matintaget i veckan har inte varit så bra men än finns det tid kvar att ladda depåerna. Ikväll blev pasta och köttfärssås, lite popcorn, glass och lite choklad. Godkänt!

Imorgon åker jag och Jenny till Motala, Perry ansluter från Småland. Det ska bli jättekul, det var ju 11 år sen sist så jag räknar det nästan som att det är första gången jag kör. Jag har ingen direkt taktik men kommer gå ut rätt lugnt och försöka hålla ett jämnt tempo. Sluttiden kommer nog bli mellan 12-13 timmar, lite beroende på hur många stopp jag gör.

Ytterligare en god natts sömn och sen kommer jag vara i toppform!

Förbjuden frukt smakar bäst

Idag var det avslutning på killarnas förskola. Barnen sjöng så fint och sen fick de stora barnen som ska gå vidare till förskoleklass i höst en särskild avtackning. De ropades upp med namn, fick ett diplom med en personlig hälsning och en röd ros. Sen var det picnic och lek en stund innan vi gick hem för att packa. Efter middagen åkte killarna till Småland för att hälsa på farmor och farfar. Perry kommer till Motala på fredag och barnen stannar i Småland över helgen.

Jag tog ett sista träningspass innan Vätternrundan. Jag borde kanske ha vilat men det var så fint väder och jag hade inget speciellt för mig så jag gav mig ut på en joggingtur. Men varför är det så svårt att springa långsamt när man bestämt att man måste göra det? Om man inte sprungit på fem dagar och benen är jättepigga så går det bara inte att jogga omkring. Men jag försökte verkligen för jag vet att ett lite för hårt träningspass idag kan straffa sig på lördag. Efter 4 km gav jag dock upp och tillät benen att göra en liten fartökning, hade ingen klocka så jag har ingen aning om hur fort det gick, men det kändes bra och lagom fort. Bäst som jag sprang där och njöt av tillvaron mötte jag en gammal kollega som var ute och promenerade men en kompis. Jag vinkade och hörde hans kompis säga: Jävlar vad fort det där gick! Inte bra en dag som denna och efter ett par kilometer lugnade jag ner mig och tvingade mig själv att jogga hem i olidligt långsamt tempo. Hemma blev det en lång skön stretch och ett lass jordgubbar med grädde. Nu hoppas jag på en god natts sömn och att alla hemska gräspollen regnar bort i natt.

Samuel i sin sommarkrans

 

 

"En vänlig grönskas rika dräkt...

...har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt de de fagra örtersängar. Och solens ljus och lundens sus och vägens sorl bland viden förkunnar sommartiden."

Vilken fantastisk vecka det varit, vädermässigt i alla fall. Vi har sommarvärme, långledigt och är i sommarstugan. Det är underbart här nu. Vilken grönska, jag försöker njuta av den ljumma sommarluften och all grönska trots att jag är väldigt allergisk.

Veckan som gått har varit hektisk, därför kändes det extra skönt att komma ut på landet i onsdags kväll. Jag har haft återhämtningsvecka, åtminstone i början av veckan. Men sen var det ju liksom hög tid att börja cykla igen efter två veckors uppehåll. Cykeln var i toppskick när jag hämtade den på Cycle Corner i Hammarby Sjöstad i onsdags. Efter det vanliga kaoset som alltid infinner sig när familjen och tusen grejer ska med till landet, kom vi äntligen fram rätt sent i onsdags kväll. När jag vaknade på torsdagen kunde jag knappt vänta på att få ge mig av på min cykeltur, framför allt att få köra på de släta däcken. Vädret var vackert och för mig blev det premiär för kortärmat och kortbent. Jag tog den vanliga turen till Bergshamra - Svensboda - Roslagskulla - Wira Bruk - Riala - Sjöändan och sen via Bergshamra hem igen. 47 km i en snittfart på 28,5 km/h, vilket innebär ca 2 km/h snabbare än samma runda med de grova däcken. Det var ett välbehövligt formbesked efter att ha slitit hela våren och inte tyckt att det går framåt. På kvällen grillade vi och åt middag i kvällsolen, svensk sommar när den är som bäst!

Killarna sitter på trappan och filosoferar

 

I fredags var det ännu varmare. Jag var ensam med barnen på förmiddagen när Perry var i Norrtälje och handlade. Som den sommarstad det är blir det alltid kaos när alla sommargäster kommer ut i sina stugor och sen ska in till stan för att bunkra mat, vin och andra förnödenheter. En halvtimme för att komma ut från parkeringen är inte ovanligt, så det gäller att ta fram det stora tålamodet... På eftermiddagen sprang jag en sväng i värmen och tog mig sen ett premiärdopp i havet. Termometern visade 19 grader. Jag tyckte det var rätt kyligt fast skönt.

I lördags var det premiär för simning i havet med våtdräkt. Killarna satt i båten och rodde bredvid mig, dels för att skydda mig ifrån förbipasserande båtar, dels för att jag tycker det är lite läskigt med öppet vatten. Det är så mörkt och djupt och kallt. Och tänk om man får syn på en fisk eller ännu värre om en fisk får syn på mig och biter mig i foten eller i stroppen som hänger från dragkedjan på ryggen. Simturen blev dock väldigt angenäm. Solen strålade från en klarblå himmel och det var knappt någon vind. Våtdräkten har en väldig flytkraft och jag behövde bara ligga och paddla lite med armarna så kom jag framåt. Det var jättekul.

Premiärsimmet

 

Efter simturen var det hög tid för familjen att bege sig in till Norrtälje för att titta på Sean-Banan. Där träffade vi kusinerna, som sedan följde med till landet för att fira Samuels födelsedag i efterskott och Timothys i förväg. Det blev en trevlig kväll med lite blandat väder och massor med myggor, men vi höll ut och satt ute hela kvällen. När vi röjt undan efter middagen gick Perry och jag ner till vår brygga. Vi satt där och njöt av stillheten, drack lite öl och åt lite snacks. Very romantic!

En lugn stund på bryggan med Perry 

 

Inatt hörde jag att det regnade rätt mycket och imorse var det inte alls lika varmt som igår. Men jag hade bestämt mig för att simma, så det gjorde jag. Drygt 1000 meter blev det men när jag kom upp var jag rejält kall trots våtdräkten. Efter lunch fick Perry och jag möjlighet att sticka ut och cykla tillsammans, för första gången i år. Precis när vi skulle åka började det spöregna och det höll i sig de första milen. Genomblöta och lite frusna trampade vi på och så småningom kom solen fram. Det var skönt att få lite draghjälp och framför allt kul att ha sällskap. För mig var det sista cykelturen innan Vätternrundan på fredag. Jag har kommit upp i 50 mil cykling, vilket är i minsta laget, men jag har ju haft en intressekonflikt mellan löpningen och cyklingen. Så jag får ta det för vad det är och hoppas på bra förhållanden på fredag.

Nästa vecka är väl tänkt att vara typ vilovecka, i alla fall från cyklingen. Men jag tänker nog träna lite. Jag hade ju vilovecka förra veckan, förutom lördagen, så det känns lite trist att vila igen. Kroppen känns bra och mitt fokus är nu helt inställt på Vätternrundan, det känns ofattbart att det bara är en vecka sen jag sprang Stockholm Marathon. Men dagarna och kvällarna den kommande veckan är fullbokade med aktiviteter så vi får se vad som hinns med. Jag kanske letar upp nån sjö och simmar lite, förutsatt att det inte finns fiskar, ormar eller blodiglar...

En underbar helg är slut, en helg som jag kommer minnas länge, länge. God natt!

Marathonhelgen är avklarad, dags att byta fokus

Igår var det dags för Timothy att springa Mini-marathon. När vi närmade oss Stadion sa han att han började känna sig taggad och det var ju bra. Perry sprang med honom. De sprang hela vägen och han var jättesvettig och nöjd när han kom i mål.

Klar för start

Timothy spurtar mot mål...

...hela vägen in!

Stolt medaljör

Igår var det jättevarmt och soligt, tur att vi inte hade det vädret på vårt marathon. Däremot läste jag att luftfuktigheten var 100% i lördags, vilket förklarar de mediokra tiderna för eliten. Även vi motionärer fick kämpa och många tvingades hålla en lägre fart än vanligt. Jag såg ovanligt många som kollapsade efter banan och fick omhändertas och hämtas med ambulans. Så i efterhand var det nog bra att jag tog det rätt lugnt. 

Efter Mini-maran var det hög tid att skynda hem för att fixa Timothys 6-årskalas för kompisarna. Det blev en livad tillställning med elva glada barn och två rätt stressade vuxna. Hur håller man ordning på elva barn som överhuvudtaget inte lyssnar på vad man säger? Ett tag var vi helt uppgivna och tänkte att ok, det får väl spåra ur, men sen märkte vi att Timothy inte uppskattade kaoset så vi var tvungen att försöka styra upp det hela.  Det gick väl sådär.... När vi var ute på skattjakt sprang alla barn omkring överallt och det var total kaos. Vi hade tänkt att de skulle samarbeta för att hitta skatten men det kunde vi bara fetglömma. Det slutade faktiskt med att jag var tvungen att bli arg på dem för att de skulle lyssna. (Barnen tycker säkert att Timothy har världens elakaste mamma). Till slut lyckades vi samla ihop alla barn och föste in dem i festlokalen igen, grannarna kan inte trott att vi var kloka sånt liv som vi förde. Väl inne fick de skatten, godispåsarna, trots att jag egentligen inte tyckte att de förtjänade dem. Efter två långa timmar var det över. Jag hoppas dock att barnen, och framför allt Timothy, har några positiva minnen från kalaset. Själv tycker jag det var en katastrof så till nästa måste vi hitta på nåt nytt. Att fixa barnkalas verkar inte vara Perrys och min grej så vi stryker det från CV:t.

Efter en intensiv helg är det nu hög tid att flytta fokus mot nästa mål. Idag känns det dock som Vätternrundan är väldigt långt borta. Benen är stela, motivationen på botten och kroppen känns allmänt klen och trött. Jag hade sett fram emot en skön ansiktsbehandling efter jobbet idag, men insåg försent att jag missat tiden. Så kan det gå... På onsdag ska jag hämta ut min ny-pimpade cykel och i helgen får jag försöka genomföra nån typ av cykelpass, om inte annat för att testa alla nya grejer. Åt formen finns nog tyvärr inte mycket att göra. Jag får sätta mitt hopp till att vädret blir bra och att kroppen känns pigg igen om 11 dagar. Då slipper jag i alla fall fixar barnkalas dagen efter...

Ett marathon utan lidande

Förmiddagen bjöd på idealiskt löparväder, 16 grader varmt, mulet och vindstilla. När starten i den 35:e upplagan av Stockholm Marathon gick kl 12 var det dock tryckande kvavt och luften stod stilla mellan adrenalinstinna kroppar.

Jag gick ut i ett lugnt tempo, ja jag fegade nog lite faktiskt, dels eftersom jag var osäker på löparformen, dels eftersom det inte kändes som en dag då jag ville ta ut mig 110%. Så jag tuffade på i typ 5.30-tempo, vilket alla som är någolunda snabba på huvudräkning kan räkna knappast räcker till en tid under 3.45 på ett marathon. Det var först efter 15 km som jag vaknade till och fick lite fart på benen, men det kändes lite jobbigt så jag föll tyvärr tillbaka i det gamla tempot. Efter drygt 20 km började det regna, äntligen släppte den tryckande värmen och luften blev lättare att andas. Jag stördes inte alls av regnet utan sprang på utan brådska. Dagens insats får väl sammanfattas som stabil och helt utan överraskningar. Men behaglig, hade inga krämpor eller riktiga svackor under hela loppet. Tiden blev 3.48.22, bara 40 sekunder från mitt personbästa på Stockholm Marathon.

Coach Perry tycker dock att jag är alldeles för pigg och rörlig ikväll. Han tycker jag borde gått ut hårdare, vilket underförstått innebär att han tycker jag borde sprungit på en bättre tid. Själv är jag hyfsat nöjd, med tanke på förutsättningarna tycker jag min kropp är fantastisk, samtidigt som jag medger att det fanns en hel del till att ge idag om jag bara hade vågat. Men alla som har sprungit ett marathon vet att det är en hårfin skillnad mellan succé och fiasko. Går man bara ut lite för hårt i början så blir de sista 12 kilometrarna oerhört plågsamma och i värst fall får man kramp och måste antingen stretcha i några minuter eller bryta. Som jag brukar säga, det kommer fler år och flera marathons :).

Efter loppet fick jag massage av Kattis och en kollega på Axlesons. De erbjöd, som vanligt, gratis massage till alla löpare på Östermalms IP. Det kändes oerhört lyxigt, tack så mycket! Det kanske är därför jag är så rörlig nu?!

Imorgon är det dags för Mini-marathon och Timothy ser faktiskt mer fram emot det än emot sitt 6-årskalas. Sådan mor, sådan son...

Isabella vann damklassen

 

Inte fullt så snabb men väldigt glad

 

Langning av gel från coach Perry