Nerja 2016: Time to swim

Tidig uppstigning, på med våtdräkterna och ner till stranden. Det är alltid lika ruggigt att gå mer eller mindre direkt från sängvärmen ner i vattnet. Men i sällskap med fyra beslutsamma kvinnor är i det inte läge att banga ur. Tyvärr glömde jag vår vattentäta Garminkamera hemma annars hade jag kunna filma både under vattnet och på cykelturerna. Men det får bli nästa år.

Soluppgången

Vi gör oss redo att hoppa i

Vi hoppade i, eller snarare gick i, det klara och salta vattnet och började simma direkt. Susanne och jag gjorde sällskap ut till bojen och sen simmade vi längs med stranden mellan två bojar ett par gånger så att vi fick ihop drygt 1 km. Det är både lite läskigt men mest härligt att simma i havet. Vattnet är så klart att man ser precis allt därnere, på gott och ont. Idag såg jag mest fiskar men Jenny såg en jättestor manet och fick panik och simmade in på grundare vatten. Det var en fantastisk känsla att se solens strålar brytas i vattenytan och samtidigt se två smidiga små simmare, Susanne och Helen, glida förbi. Ett riktigt Kodakmoment som jag låste på näthinnan och sparade i minnet. En härlig start på dagen helt enkelt.

Uppstigning 

Färdigsimmat för idag

Efter en stärkande frukost gjorde vi oss iordning för att cykla. Jenny var lite osäker på om hennes ljuskar skulle hålla för ännu en kuperad tur så vi bestämde oss för att dra en repa längs kusten i riktning mot Malaga. Där är det flackt och vi kan hjälpas åt att dra. De som vill kan sen svänga av upp mot bergen på vägen tillbaka och köra via Cómpeta och Árenas hem. Sagt och gjort, vi trampade iväg på ett snyggt led i våra fina kläder. Bilar tutade snällt och folk kom med glada tillrop när vi rullade igenom de små städerna längs med kusten. Det var ännu en solig dag med bara svaga vindar.

Nedstigning från lägenheten

En bit efter Torre del Mare vände vi och körde tillbaka mot Nerja. Strax därefter svängde alla utom Jenny upp mot bergen och började klättringen mot Árenas, vidare mot Arches och sen till Cómpeta. Jag körde samma tur förra året men då från andra hållet. Detta hållet var bra mycket tuffare och vid ett par tillfällen tänkte jag att detta går bara inte, jag orkar inte och det finns inte fler växlar på cykeln. Men så hittade jag några krafter till och kämpade mig vidare. Mot slutet kom jag in i nån slags andra andning och kunde bara mata på.  

Snabbare än sin egen skugga?

Helena tittar ut över dalen

Tre bergsgetter på klättringstur

Lunchvila

Efter en välförtjänt lunchmacka i Cómpeta började nedstigningen. Det är jättekul att köra i serpentinerna och jag försökte hänga med proffset Susanne i backarna. Det gäller att inte vara rädd och att slappna av och följa med i kurvorna. Det går alltid snabbare hem än bort. Men även om den sista biten var hyfsat lättcyklad valde jag att inte följa med ut på brickpass när vi kom hem. Jag körde ordentlig stretch och sen lite core innan jag somnade i skuggan på altanen. Katrin och Susanne gav sig ut på ett monsterpass och kom tillbaka glada och nöjda efter hård löpning i solen. Belöningen blev kaffe och chokladcroissanter som Jenny varit och handlat. 

Efter lite vila gjorde vi oss iordning och gick upp till stan för att shoppa lite och äta middag. Vi hamnade på ett riktigt turisthak men fick varsin köttbit med pommes och kokta grönsaker samt lite rött vin. Sen vandrade vi hemåt genom stan och njöt av tillvarorn i största allmänhet. Enda smolket i bägaren är att jag inte kan sova, som en gammal kärring men så är det.

Gruppfoto på Europabalkongen