Torra vandrar vi uppför backen igen
Sen drar vi på oss de rosa cykelärmarna och trampar iväg mot Torrox för att sen svänga upp mot Cómpeta. Det var varmt och fuktigt ute trots det mulna vädret så vi fick ganska snart stanna och ta av oss ärmarna igen. Sen började klättringen. Den var tuff men inte lika tuff från det här hållet som från andra så vi trampade på. När vi kommit ca 2/3 av vägen fick Susanne punka. Som tur var precis i början av en utförslöpa så hon kunde få stopp på cykeln under kontrollerade former. Hon och Katrin bytte sen slang medan vi andra lyckligt ovetande susade ned för serpentinerna och sen klättrade uppför nästa backe. Där stannade jag och Jenny och kollade våra telefoner. Och mycket riktigt plingade det till när Jenny slog på roamingen. Jag ringde Susanne. Punkan var bytt men de fick inte i nån luft i däcket med pumpen. Jag sa att jag mött tre spanjorer på cykel precis innan jag stannade och att de skulle hejda dem när de passerade för jag var inte säker på att någon av våra andras pumpar skulle fungera heller. Men vi vände om i alla fall. Körde ned för hela backen och klättrade upp igen på andra sidan. Vi möter Susanne och Katrin och de var på rull igen, de hade fått luft av spanjorerna. Vi cyklar vidare mot Cómpeta i lite lugnare fart nu, det är bra med en liten påminnelse ibland om att man inte är odödlig på cykeln.
Tittut Cómpeta
Min lilla Merida har kämpat bra i veckan
Mulet väder men inget regn
Trött A
Välbehållen tack o lov!
Vilopaus
När vi kom fram till vårt fikaställe var det mulet igen men vi behövde vila så vi satte oss i lä och drack vårt kaffe och tog lite bröd. Sen började vi nedfärden till Sayalonga, och det var en nedfärd med stort N. Jösses vad långt ner det var! Det hade inte alls känts som vi klättrade lika högt men det måste vi ju ha gjort. Kanske berodde det på att vägen var ny för mig, eller på att det var så kallt att jag fick kramp i händerna eller så på nåt annat. Men jag kommer ihåg att jag led med de cyklister som vi mötte, backen måste känts oändlig för dem. Väl nere var det skönt att rulla hemåt. Vi åkte via bageriet och köper godsaker, bar upp cykeln för trappan en sista gång och konstatera att alla klarat veckan oskadda.
Färdigcyklat
Uppför för sista gången
När vi kom hem var det bara att byta om till löparskor och ge sig ut på brickpass igen. Den här gången blev det 6,3 km för mig i 5:39-tempo. Lite för snabbt för foten men kul att känna att jag orkar. Sen var det äntligen fikadags. Nåt som varit så underbart den här veckan är att ingen av oss fem har några matnojor och med det menar jag dieter eller andra restriktioner. Alla äter och dricker och njuter av det. För mig har det varit halva nöjet eftersom jag själv tycker att maten är en så viktig del av livet.
Bra återhämtningsmat för triathleter
Därefter däckade jag på terrassen och gjorde inte mycket mer nytta innan det var dags att dricka cava för att sen gå ut och äta middag.
Skål!
Lite fördrink
Bästa tjejerna!
På kvällen gick vi ut och åt på en riktigt spansk tapasrestaurang. Vi beställde efter bästa förmåga och det blev en bra blandning av kött, fisk, skaldjur och grönsaker. Två flaskor vin slank ner också och vore det inte vi skulle träna imorgon hade jag gärna gått vidare och tagit en drink. Men nu står det simning och löpning på schemat så det var bara att traska hem och lägga sig. På vägen köpte vi lite glass. Helena lärde mig att säga: una bolla de menta. Och vips fick jag grön glass som smakade mint :). Kändes lite vemodigt när jag gick och la mig, sista kvällen med gänget liksom.
Dags att lämna tillbaka cyklarna
Tapasmiddag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar