Nerja 2016: Hemresedag

"Det hände nåt på natten och på morgonen var allting förbi".

Så kan man nästan sammanfatta känslan jag hade imorse. Vädret var mulet och vi skulle resa hem. Semestern led mot sitt slut och det var dags att packa. Sista natten hade jag i alla fall sovit bra. Eftersom vi inte simmade igår morse drog vi på oss våtdräkterna nu och gick ner till stranden. Katrin som lätt blir sjösjuk när det går vågor valde att stanna hemma och fixa frukost tills vi kom hem. Det gick fortfarande rätt höga vågor men Susanne fattade ett beslut och vi andra hängde på, något jag inte ångrade efteråt. Det var mindre vågor ute vid bojarna och vi simmade 1,1 km innan vi med vågornas hjälp kravlade upp på stranden.

Stort hav

Jenny och tre strandade valar i bakgrunden

Efter frukosten packade vi ihop våra saker innan vi bytte om till löparkläder. Sen sprang vi dryga 10 km innan vi duschade och lämnade huset. Helena, som springer snabbast och snyggast av oss alla, förgyllde denna dag med nedan stilstudie av våra löpstilar. Kanske man borde ta en lektion ändå? 

Objekten närmar sig kameran

Nu framför kameran

Fina synkade bakben

Bra hållning på den i mitten

Men oj nu blev det oordning

Vi stuvade in allt bagage i vår lilla bil och gick ner till strandpromenaden för att äta lunch. Det blev paella på stans bästa paellaställe Ayo. Det var riktigt gott och mättande. Till och med Susanne har börjat äta lite fisk och skaldjur den här veckan och även provat på bläckfisk. Bravo!

Grytan kokar

Kl 16 kom taxin och körde oss till flygplatsen. Vi shoppade lite tax-free och sen var det dags att åka. Jag sov mest hela tiden på planet hem och landade hemma i Täby strax efter halv-1 på natten. Rätt trött men nöjd över att vara hemma.

Nerja 2016: Första punkan

Sista cykeldagen börjar med mulet väder. Planen var att börja dagen med ett simpass men när vi kommer ner till havet var det så stora vågor att ingen av oss var särskilt sugna på att hoppa i. Så vi vänder faktiskt tillbaka upp till huset för att äta frukost istället.

Torra vandrar vi uppför backen igen

Sen drar vi på oss de rosa cykelärmarna och trampar iväg mot Torrox för att sen svänga upp mot Cómpeta. Det var varmt och fuktigt ute trots det mulna vädret så vi fick ganska snart stanna och ta av oss ärmarna igen. Sen började klättringen. Den var tuff men inte lika tuff från det  här hållet som från andra så vi trampade på. När vi kommit ca 2/3 av vägen fick Susanne punka. Som tur var precis i början av en utförslöpa så hon kunde få stopp på cykeln under kontrollerade former. Hon och Katrin bytte sen slang medan vi andra lyckligt ovetande susade ned för serpentinerna och sen klättrade uppför nästa backe. Där stannade jag och Jenny och kollade våra telefoner. Och mycket riktigt plingade det till när Jenny slog på roamingen. Jag ringde Susanne. Punkan var bytt men de fick inte i nån luft i däcket med pumpen. Jag sa att jag mött tre spanjorer på cykel precis innan jag stannade och att de skulle hejda dem när de passerade för jag var inte säker på att någon av våra andras pumpar skulle fungera heller. Men vi vände om i alla fall. Körde ned för hela backen och klättrade upp igen på andra sidan. Vi möter Susanne och Katrin och de var på rull igen, de hade fått luft av spanjorerna. Vi cyklar vidare mot Cómpeta i lite lugnare fart nu, det är bra med en liten påminnelse ibland om att man inte är odödlig på cykeln.

Tittut Cómpeta

Min lilla Merida har kämpat bra i veckan

 Mulet väder men inget regn

Trött A

Välbehållen tack o lov!

Vilopaus

När vi kom fram till vårt fikaställe var det mulet igen men vi behövde vila så vi satte oss i lä och drack vårt kaffe och tog lite bröd. Sen började vi nedfärden till Sayalonga, och det var en nedfärd med stort N. Jösses vad långt ner det var! Det hade inte alls känts som vi klättrade lika högt men det måste vi ju ha gjort. Kanske berodde det på att vägen var ny för mig, eller på att det var så kallt att jag fick kramp i händerna eller så på nåt annat. Men jag kommer ihåg att jag led med de cyklister som vi mötte, backen måste känts oändlig för dem. Väl nere var det skönt att rulla hemåt. Vi åkte via bageriet och köper godsaker, bar upp cykeln för trappan en sista gång och konstatera att alla klarat veckan oskadda.

Färdigcyklat

Uppför för sista gången

När vi kom hem var det bara att byta om till löparskor och ge sig ut på brickpass igen. Den här gången blev det 6,3 km för mig i 5:39-tempo. Lite för snabbt för foten men kul att känna att jag orkar. Sen var det äntligen fikadags. Nåt som varit så underbart den här veckan är att ingen av oss fem har några matnojor och med det menar jag dieter eller andra restriktioner. Alla äter och dricker och njuter av det. För mig har det varit halva nöjet eftersom jag själv tycker att maten är en så viktig del av livet.

Bra återhämtningsmat för triathleter

Därefter däckade jag på terrassen och gjorde inte mycket mer nytta innan det var dags att dricka cava för att sen gå ut och äta middag.

Skål!

Lite fördrink

Bästa tjejerna!

På kvällen gick vi ut och åt på en riktigt spansk tapasrestaurang. Vi beställde efter bästa förmåga och det blev en bra blandning av kött, fisk, skaldjur och grönsaker. Två flaskor vin slank ner också och vore det inte vi skulle träna imorgon hade jag gärna gått vidare och tagit en drink. Men nu står det simning och löpning på schemat så det var bara att traska hem och lägga sig. På vägen köpte vi lite glass. Helena lärde mig att säga: una bolla de menta. Och vips fick jag grön glass som smakade mint :). Kändes lite vemodigt när jag gick och la mig, sista kvällen med gänget liksom.

Dags att lämna tillbaka cyklarna

Tapasmiddag 

Nerja 2016: On the road again

Dags för cykling igen. Den här gången mot Malaga med fikastop i Rincón de la Victoria. Jag som inte brukar dricka kaffe har blivit riktigt beroende av caffe con leche. Kanske är det miljön, kanske kaffet eller mjölken jag vet inte men gott är det i alla fall. Och jag får inte ont i magen heller. I natt har det regnat rejält men under dagen sprack det upp och blev riktigt fint väder. Hemma har det varit trist väder med snö och regn hela veckan så det känns som vi valde rätt vecka för semester. Det blev en härlig tur med bra fart i medvind påvägen mot Malaga och sned motvind påvägen tillbaka. Men vi turades om att dra så det kändes inte så tungt. Helena och Katrin hade stenkoll på tiden och jag tror vi vara nere i 17 min/mil.

Susanne, Katrin o Helena spanar in mot Malaga

Våra trogna följeslagare

Fikapaus i solen

Tripp-trapp-trull

På hemvägen körde vi upp till Frigiliana som flera år blivit utsedd till Spaniens vackraste by. Jag är beredd att hålla med även om jag inte sett så många andra spanska byar ännu. Vi fick plats på en restaurang på torget och beställde lunch och en öl. Det smakade gott i värmen som omväxling till Colan som annars var obligatorisk på lunchen.

Alkoholfri såklart

Sen rullade vi hemåt och landade sen på terrassen som vanligt. På kvällen blev det kycklinggryta med citron och oliver och lite vin såklart. Imorgon är sista cykeldagen och det ser ut att mulna på lite. Kanske jag kommer kunna sova lite bättre när det är svalare på natten?

Nerja 2016: Vilodag

Vilodagar för Ironmen är nästan aldrig 100% vilodagar. Så ej heller för dessa fem Ironwomen.

Vi började vilodagen med lite simning. Idag kändes vattnet kallare men det var lika klart och fint och bara små vågor. Vi testade att simma åt andra hållet idag och sen tillbaka. Sammanlagt fick jag ihop 1,6 km. Om det inte vore så kallt hade jag kunna simma hur länge som helst. Vi mötte tre engelsmän i havet som undrade om vi ville följa med på en 3,2 km simning på fredag morgon bort till Europabalkongen och tillbaka. Lät ju lite läckert men vi tackade artigt nej.

Susanne begrundar sitt öde

Efter simningen och en stadig frukost tog vi bilen och åkte till Rio Chillar. Dags för den årliga flodvandringen. Stackars Katrin har gjort den fyra gånger tidigare men följde snällt med. Nästa år kanske vi får hitta på något annat. Men den är trevlig och man kan få många fina bilder.

Branta klippväggar

Susanne vilar lite

Obligatoriska skobilden

Goupie!

En anka i flodfåran

Härlig natur

Numera Helenas skor

Efter flodvandringen blev det lunch hemma och sen strandhäng. Jag låg under ett parasoll och sov och läste bok och sov lite mer. Lyssnade på sommarpratare och njöt av att kunna lata mig. På kvällen blev det middag hemma med sedvanlig cava och tapasplock till förrätt. 

Livet här är rätt bekymmersfritt och att leva med fyra tjejer är hittills rätt oproblematiskt. Jag saknar självklart killarna men vill verkligen passa på att njuta av min lediga vecka. Att umgås med dessa fyra tjejer är otroligt givande, vi är väldigt olika och jag har massor att lära av dem alla. När man är bortrest får man lite distans till allt där hemma och har tid att tänka och känna efter. Jag är nu helt säker på att jag vill få till en förändring avseende mitt jobb. Vad det kommer innebära vet jag inte, jag måste inte byta arbetsgivare om rätt förutsättningar dyker upp på banken men jag är heller inte rädd för att byta då jag tror den finns möjlighet att komma tillbaka om jag vill i framtiden. Och man kan inte alltid ha hängslen och livrem, ibland får man bara chansa. Jag värdesätter trygghet i livet men till en viss gräns. Det måste finnas lite spänning och utmaningar annars försvinner min kreativitet. Och jag måste känna att jag har viss frihet annars kvävs jag. Så jag tror faktiskt det är dags att agera nu. Det kommer bli en spännande höst!

Nerja 2016: Segt i börja men bättre på slutet

Efter ytterligare en natt med dålig sömn känner jag mig nästan sjuk när jag stiger upp. Lite låg och grinig och osugen på att cykla och önskar mig bara en god natts sömn. Men är man på gruppresa går det inte för sig att gnälla. Så jag åt min frukost, i vanlig ordning alldeles för mycket, och gjorde mig sen redo för cykling. Idag skulle vi åka mot Salobreña igen men svänga av i Almuñécar för att få se lite nya vägar. Vi tittade på kartan och insåg att det skulle bli alldeles för långt att köra hela vägen till Granada men vi tänkte att vi kör en bit i alla fall. Vädret var fortfarande strålande och vissa av oss hade bränt sig mer än andra. Vi trampade iväg. Jag fick mjölksyra redan i första backen och undrade seriöst om jag verkligen skulle orka hänga med idag. Men jag tänkte att jag testar i alla fall. Som tur var ville tjejerna stanna och ta lite foton och nån skulle ringa ett samtal, vilket gav mig möjlighet att vila lite. Och efterhand piggnade jag till och benen började trampa på som vanligt igen.

Ironwomen 

Raka led 

När vi kom till Almuñécar svängde vi av in på okända vägar. Hittills hade vi bara kört på vägar där någon av oss kört tidigare så nu var alla lite förväntasfulla. Efter gårdagens tuffa bergspass kändes det som den här vägen gick utför hela tiden. Vi låg på ett fint led och körde på i bra fart. Vi passerade en liten by som heter Jete och kom sen fram till Otívar. Där hittade vi en restaurang i solen som låg precis ovanför en dal vilket passade bra eftersom det var lunchtid. Här blev det paus för lunch och lite selfies. 

Selfie time

Vissa lyckades lite sämre än andra....

Lunch with a view

Groupie

När vi sen vände tillbaka upptäckte vi till vår stora glädje att det som vi upplevt som utförskörning på ditvägen i själva verket var svagt uppför, vilket innebar att vi nu fick en låååååång utförskörning i belöning. Den var nästan så lång att man hann börja frysa! Sen var det bara att bita i det sura äpplet och ta alla backar från Almuñécar och hem igen. För min del var det inga som helst problem eftersom jag som genom ett under piggnat till och tycktes kunna trampa på hur långt som helst i motlut. När vi kom hem var det direkt iväg på brickpass och jag lufsade med i 4 km. Mycket stolt över mig själv underkastade jag mig sen även ett hårt corepass med Helena. Efter det var det definitivt färdigtränat för mig.

Lite olika stilar

På eftermiddagen blev det lite strandhäng men det var för varmt för mig så jag gick hem och jobbade ett par timmar innan det var dags för middag. Katrin och Helena free-basade på Mercadona och kom hem med diverse läckerheter från havet som vi grillade. Det blev ännu en fantastiskt trevlig kväll med cava, vin och mat i överflöd.

Grillat är gott!

Grill master Katrin