Var nöjd med allt som livet ger

Och allting som du kring dig ser...

Nåt att tänka på idag när allt inte gick precis som jag tänkt mig. Mitt sjätte Stockholm Marathon blev en mycket blöt historia och jag tycker jag haft lite för många sådana nu. Det började bra både vädermässigt och prestationsmässigt, kanske att jag gick ut lite för hårt men jag får skylla på farthållarna som drog iväg i ett rasande tempo de första 5 km. Målet för dagen var att gå under 3.45 och gärna landa nära förra årets tid på 3.43, helst något under. Och det gick bra fram till strax före Västerbron på andra varvet. Då kände jag nåt i vänster foten men sprang vidare. Uppför bron gick det bra men nedför hände det nåt och plötsligt hade jag jätteont. Hade detta skett tidigare i loppet hade jag brutit, men nu var det "bara" 12 km kvar till mål så jag sprang/linkade på. Sen försvann det lite för att senare komma tillbaka igen. Jag tog mig i mål men kunde inte alls hålla samma fart som tidigare, så jag tappade 3-4 minuter de sista 15 km och kunde glömma båda mina målsättningar. Sprang missnöjd in på dryga 3.46, knappt andfådd och med lite för pigga ben för att ha sprungit 42,2 km. Vädret slog om en timme efter start och sen vräkte regnet ner och blåste friskt. Ingen munter dag alls.

MEN man ska ju vara nöjd med sig själv och sina prestationer. Vissa saker kan man inte styra över och det är bara att hoppas att vad det nu än är med foten inte är allvarligt utan snabbt övergående. Så jag låtsas att jag är nöjd med mitt lopp och försöker sluta älta, men innerst inne är jag grymt besviken. Jag hade hellre gått in i väggen än som nu, tvingats dra ner på farten på grund av en trilskande fot. Då hade jag i alla fall känt att jag gjort vad jag kunde, nu vet jag att jag kunde gjort en bättre tid. Och inte blev saken bättre av att Perry flera gånger under kvällen påpekat att jag både ser pigg ut och verkar vara väldigt pigg för att ha sprungit en mara. Suck, men vad är en bal på slottet?

Nr 6 i samlingen

Mitt livselixir

Helgen förflöt enligt planen och blev faktiskt bättre än förväntat. Svärföräldrarna anlände i torsdagkväll vilket innebar att jag hann simma innan jobbet på frdagen. Morgonsimning i Mörby är den bästa starten på dagen!

Lördagen inleddes med uppvaktning på sängen för båda killarna. Samuel hade flyttat in till Timothy för att vi skulle kunna sjunga för dem båda samtidigt, det hade de planerat redan på fredagen de små sötisarna. Det blev många paket och en god frukost med både kanelbulle och chokladbollar. Efter att även vi vuxna ätit en rejäl frukost åkte vi till Rönninge by där det var Musikskolans dag. Timothy hade uppspelning med Småstråkarna. De är jätteduktiga, tänk att de bara spelat snart ett år. Timothy hade övat in mågra extra låtar och kunde hänga med andra- och tredjeårseleverna på dem, det var han mycket stolt över. Sen gick vi omkring och tittade på djuren en stund och Timothys grupp fick glass av sin fantastiska fiollärare Gunnar. Sen var det full fart hem och förbereda födelsedagskalas. David och Sofie kom över med killarna och det blev födelsedagsfika och sen grillmiddag på kvällen. Det var jättemysigt även om jag var ofattbart trött hela dagen. Tur att vi i år begränsade kalaset till familjen, jag hade inte orkat med mer.

Glad 4-åring

Fina killar i nya Houdinis

Födelsedagstårtan

På söndagen steg Perry och jag upp kl 6.30 och stack ut på en cykeltur. Vi körde upp till Rimbo och vände, det blev drygt 10 mil. Vädret var perfekt, förutom att vi hade lite motvind både dit och hem hur det nu är möjligt. Men det var fantastiskt att ha sällskap. Jag kände mig stark och orkade trycka på hela vägen, ett bra formbesked inför Halvvättern om två veckor. Men nu blir det lite vila inför Maran på lördag. Söndageftermiddag var det dags för Samuels kompiskalas som han hade tillsammans med sin bästa kompis Cayenne. Det blev ett lyckat kalas med lagom många barn och vuxna. Som vanligt var barnen inte så intresserade av tårtan efter att ljusen blåsts ut, men det var strykande åtgång på chokladbollarna. På kvällen var vi alla rätt trötta och det blev en tidig sänggång för både barn och vuxna.

I måndags var jag ledig med Samuel och det var skönt. Även om vi hade fullt schema med frisörbesök och 4-årskontroll på BVC så var det skönt att vara hemma. Frisörbesöket gick jättebra och Samuel är nu sommarklippt och fin. Han står framför spegeln och beundrar sin frisyr och säger att han nästan är lika snygg som Timothy, den stora idolen :). 4-årskontrollen gick däremot lite trögare. Samuel vägrade ha lurar på sig vid hörselkontrollen, vägrade stå på ett ben, kunde inte rita en gubbe och ville nästan inte prata alls. Däremot gick det bra att väga och mäta honom den här gången, till skillnad från på 3-årskontrollen. Sköterskan var dock inte så orolig men vi ska höra av oss om vi upplever att han hör dåligt. Så det blir nog folk av honom också så småningom. 

Den senaste veckan har det inte blivit så mycket träning, lite löpning och simning och ett långt cykelpass i söndags. Men det gör inte så mycket, bara jag får nåt så mår jag bra. Och när jag inte hinner träna så mycket ser jag till att röra på mig ändå. När andra tar bilen till förskolan, cyklar eller går jag de 2 kilometrarna fram och tillbaka, när andra väntar 6 minuter på bussen så går jag en eller två hållplatser, när andra åker bil till jobbet tar jag cykeln så ofta det funkar osv. Det är som ett elixir, utan träning så dör jag tror jag. Eller snarare om jag inte får röra på mig så dör jag, jag slutar liksom fungera både fysiskt och psykiskt. Många tycker det är egoistiskt att lägga så mycket tid på träning som jag gör. Och det har man ju rätt att tycka. För mig är det en prioriteringssak, jag väljer att inte jobba mer än jag måste för jag vill hinna träna och umgås med familjen. Det fanns en tid då jag jobbade hur mycket som helst, och tyckte det var hur kul som helst och självuppfyllande. Nu tycker jag fortfarande att jobbet är jättekul men jag tycker träningen är roligare, så mitt val är lätt. 

Nu är det "vilovecka" fram till lördag och sen är det full fokus på cykling och brickpass. Jag kom på att jag inte gjort ett enda brickpass i år och det är bara fyra veckor till Vansbro Halvironman, ojojoj, hur ska det gå? Säkert helt ok, Vansbro är ju bara ett delmål, det är forfarande rätt långt till augusti...

Sköna maj välkommen

Varför är maj och juni alltid så sjukt stressiga månader? Det brukar vara full rulle både på jobbet och privat. Livet formligen rusar fram i expressfart, för att nånstans runt midsommar sakta in lite grann men tillräckligt mycket för att man ska hinna reflektera över att ännu en vår passerat och att vi nu mot mörkare tider igen. Ska det vara såhär?

Jag hade en föreställning om att det skulle bli lite mindre stressigt i år, men det visade sig bli precis tvärtom . Men jag har ingen annan att skylla än mig själv. Jag inledde ju maj med att vara bortrest i 4 dar och sen kontrade Perry med att vara borta i 4 dar och vips var det 11 maj redan. Kristi Himmelsfärdshelgen skulle vi ägna åt barnen och vi var på Kolmården på fredagen, tillsammans med typ alla barnfamiljer i Småland och Skånes. Förutom att det var svinkallt var det en lyckad dag och jag tror att barnen uppskattade utflykten.

Timothy klappar en liten killing

Familjen uppradad

Vackra djur

Resten av helgen tillbringade vi på landstället. Grannen och tillika kusin har byggt en vedeldad bastu som vi fick äran att vara med och inviga. Den är otroligt fin och läget inbjuder till avslappning och själslig ro. Det blev bastubad framåt kvällskvisten men vi avstod från badet då termometern bara visade 8 grader i havet. Men nästa gång blir det badpremiär!

Bastu

Underbar utsikt

Lena o Perry provsitter

I söndags var vi på dop i Länna kyrka. Och det är uppenbarligen fler som har lite mycket att tänka på för föräldrarna till barnet som skulle döpas hade glömt dopklänningen och kyrkobladen hemma i Stockholm. Det hela lösta sig dock eftersom en person som bodde i närheten kunde åka hem och hämta dotterns dopklänning. Vädret var riktigt uselt och förutom ett försök till att springa långpass höll vi oss inne hela dagen.

Veckan hittills har bjudit på AW i måndags, stråksamling för Timothy i tisdags och simträning på E-badet igår. Ikväll är det joggkul i Ensta och på lördag uppspelning på Musikskoland dag i Rönninge by. Då ska vi dessutom ha födelsedagskalas för familjen för båda killarna och Timothy ska på ett kompiskalas. På söndag ska jag försöka hinna cykla en runda med Halvvätterngänget plus att Samuel ska ha kompiskalas på eftermiddagen. 

Kommande helger rullar på med Stockholm Marathon och karateläger som avslutas med gradering. Sen är det studentfest, Halvvättern i Motala för mig samt klassaktivietet med Timothys klass. Veckan efter är det skolavslutning, Perry kör Vätternrundan och Timothy ska ha sitt kompiskalas. Puh, jag längtar till Midsommar, eller gör jag verkligen det? Då är ju halva sommaren redan över... Men som sagt, som man bäddar får man ligga. Att båda barnen fyller år i maj och juni kan vi inte göra nåt åt, men vi vuxna kan inser att vi inte kan hinna med allt och låta bli att anmäla oss till så många tävlingar i maj och juni. För det kommer inte bli mindre stressigt nästa år, det är bara att inse.  

VO2Min

I dessa pollentider gäller det som allergiker att försöka hitta nåt som är positivt med våren. Det är ju trevligt att det blir ljusare och varmare ute, att alla människor blir gladare och att träden blommar. Men det väger knappast upp det faktum, att jag med många andra, från mars och i värsta fall till slutet av juli går omkring i ett töcken av trötthet, kliande hals, snorande näsa och svullna, kliande röda ögon. I början av säsongen är det enda jag kan fokusera på; när får jag sova nästa gång. Sen vänjer sig kroppen och man förlikar sig med att känna sig som en sengångare.

Träningen blir en utmaning, för vem vill inte träna ute när det är fint väder? Jag vill men kroppen vill inte. Men jag gör det och försöker göra det bästa utifrån förutsättningarna. Jag har kommit på att jag under pollensäsongen ska försöka öka mitt VO2Min (ett mått jag själv har hittat på), vilket innebär att jag antingen springer så fort jag kan eller så långt jag kan med så lite syre som möjligt. För det går inte att få så mycket luft när det känns som man andas genom ett sugrör och jag tror att det är ett bra sätt att stärka sina lungor och sitt pannben. För det är jättejobbigt och man flåsar hemskt mycket. I torsdags körde jag 400-ringar på Stadion och jag kämpade verkligen som en galning men inte gick det särskilt snabbt för det. På eftermiddagen nös jag konstant och snorade. Kollegorna trodde jag tagit med mig nån spansk influensa hem, men jag lugnade dem med att det bara var björken. I fredags satte jag mig faktiskt på trainern inomhus, för att låta kroppen få vila lite, och körde intervaller i 1,5 tim. I natt kom ett välsignat regn så idag körde jag ett rappt halvlångt pass på 25 km, delvis i spöregn, och gissa om det kändes bra. Så kanske det är min VO2Min-träning som redan gett resultat.

Idag kom Perry hem och det kändes också som en välsignelse. Nu ska vi vara hemma alla fyra ett tag och det ska bli skönt. Vi firade med en god middag och gott rödvin. Sen tittade vi på lite bilder från våra respektive resor innan John Blund kom. 

Samuel bland vitsipporna

Nejra 2015: Dags för uppsummering och reflektion

Efter två dagar då jag lidit av allvarlig post-semester blues har jag nu börjat acceptera att livet för det mesta är vardag och att man bara ibland får göra små avstickare från vardagen, detta kallas semester. På semestern ska man förhoppningsvis samla energi som man sen kan leva på i vardagen. Jag samlade nog rätt mycket energi förra veckan, det var en perfekt mix av träning, vila, socializing, god mat och fantastisk miljö.

Träning. En summering av träningen visar att det blev nästan 40 mil cykel, knappt 4 mil löpning och 2,5 km OW-simning. Visst hade jag kunnat träna mer, men jag tycker det var rätt lagom. Jag är inte nöjd med min cykelform så den ska jag försöka förbättra till augusti. Simningen i havet kändes bättre än förväntat, inte för att det gick särskilt snabbt utan mer för att jag kunde simma avslappnat och hitta en bra rytm istället för att fokusera på hur rädd jag är för det djupa havet och alla fiskar och andra saker som man kan tänkas stöta på i öppet vatten. Löpningen gick väl som förväntat, jag har ingen snabbhet men är hyfsat uthållig. Foten kändes lite men blev inte värre och om inget oförutsett inträffar hoppas jag klara maran under 4 timmar även i år.

Vila. Det blev mycket mer vila än jag trott, både fysisk och mental. Det faktum att man inte behövde tänka på nån annan än sig själv, innebar att man efter träningspassen bara kunde slappa. Ibland däckade jag vid poolen, ibland i soffan, nån dag blev det en tur till stan och en annan eftermiddag gick jag ned på stranden och samlade snäckor och stenar till barnen. Jag gjorde helt enkelt precis vad jag kände för. Det var mentalt väldigt avkopplande och nästan den del av semestern som jag njöt mest av. Träning i all ära men visst är det skönt att koppla av ibland också! Och vi sov minst 8 timmer varje natt. Till och med jag som nästan alltid sover dåligt kom till ro mot slutet av veckan och min rumskompis påpekade att jag snarkat. Det måste väl tyda på att jag sovit tungt :).

Socializing. Att resa med fyra tjejer som man inte känner jättebra var spännande. Det visade sig att vi kompletterade varandra på ett bra sätt trots, eller kanske tack vare, att vi alla är väldigt olika. Vi är fem starka tjejer som vet vad vi vill men som samtidigt är hyfsat flexibla och inte rädda att säga vad vi tycker. Eftersom vi bodde i ett rätt stort hus med tre sovrum och tre badrum blev det sällan krockar i badrummet, vilket annars kan vara en källa till irritation. Vi hade hyrbil och det var gångavstånd till stranden så alla kunde göra lite vad de kände för och det var inte alltid vi hängde ihop alla fem. Fysiskt var vi förvånansvärt jämna och kunde köra de längre cykelturerna tillsammans, även om det blev lite olika klungor längs vägen, vilket var jättekul. Jag var inte starkast i nån gren men heller inte svagast och trivdes ganska bra som gruppens medelmåtta, även om jag i smyg drömmer om att bli en bättre cyklist och om att springa som en gasell. Det blev många givande samtal under veckan, både roande och engagerande men vi avhandlande även endel djupa ämnen. Jag tycker på det hela taget att det var väldigt berikande och är glad att jag fick chansen att lära känna dessa fyra fina tjejer ännu bättre.

Maten. Vi lagade den mesta maten hemma i huset. Jag var Stockholmsvegeterian hela veckan och trivdes rätt bra med det. Ylva och jag blev ett bra team i köket och eftersom de andra inte protesterade lagade vi oftast maten. Vi åt grillad fisk, tortillas, sallader med linser och fetaost, grillade grönsaker, rödbetor med chevre, pasta med vitlök och citron, tapas, ostar mm. Och även om vi var på träningsresa drack vi nåt glas vin eller cava varje kväll. Vi åt alltid rejäla frukostar och varje gång vi handlade på Mercadona tänkte jag att detta kommer vi aldrig äta upp, men jo då, det mesta gick faktiskt åt. Och det slank även ner endel chips, choklad och glass. Skönt att resa med tjejer som har en sund inställning till mat och kan unna sig godsaker ibland. Annars hade det blivit en hård detoxvecka för Ally.

Miljön. Jag har inte varit på solkusten tidigare men jag kommer definitivt att åka dit igen. Nu hade vi nog lite tur med vädret också så det var alldeles underbart. Vilka cykelturer vi var på! Vi körde både uppe i bergen och längs med havet och överallt var vägarna var jättefina och bilisterna hänsynsfulla. Vi kunde promenera ner till havet på 5 min och simma i klarblått vatten utan att vara rädda för att bli överkörda av båtar. Vi sprang upp till byn som blivit utsedd till Spaniens vackraste by; Frigiliana, längs små grusvägar förbi plantage och skällande hundar. Vi passerade igenom många fina små byar när vi cyklade och alla hälsade så glatt på oss. Och allt gick i en stilla lunk, ingen stress och ingen hets, det saknar jag. Jag la märke till svenskarnas aggressiva körstil redan i bilen hem från Arlanda, trist.

Det enda negativa med resan var nog att det tog några dagar innan jag kom in i semesterlunken och kunde börja slappna av. Först då kunde jag börja sova på nätterna också. Och när jag väl kommit ner i varv ville jag bara gå kvar på lågvarv. Vi får se hur länge jag lyckas hålla nere varvtalet här hemma. 

Återgången till jobbet kunde dock inte blivit bättre. Vi lunchtid igår fick jag reda på att jag fått en tjänst som jag sökte för flera veckor sen. Rekryteringsprocessen hade dragit ut på tiden på grund av att det var oväntat många kvalificerade sökande, men nu hade de bestämt sig. Och det var mig de helst ville ha. Och jag ville verkligen ha det här jobbet så jag tackade nästan ja på stående fot, men så gör man ju inte om man är en eftertänksam och någorlunda balanserad snart 43-åring. Så jag sansade mig bad om ett nytt möte. Efter att vi träffats igår kväll och diskuterat villkoren tackade jag faktiskt ja, även om jag borde tänkt över natten som Perry sa. Nu ska det tillläggas att jag byter jobb internt vilket gör det hela lite mindre dramatiskt och förhoppningsvis får mitt agerande att framstå som lite mindre överilat. Så nu har jag flera utmaningar att se fram emot inom den närmaste framtiden. Den första på torsdag då jag blir ensam med killarna i fyra dagar. Men det blir en barnlek jämfört med de åtta dagarna som Perry var ensamma-pappan. Och med åtta dagars egentid i bagaget borde tålamodsdepåerna vara fyllda till bredden, så det blir nog bra.

Nerja 2015 dag 9: Återseenden

Idag var det hemresedag. Vi steg upp kl 7 för att hinna fixa iordning lite i huset innan vi stack. Vi hade betalat för städning och tvätt av lakan och handdukar vilket kändes otroligt bra. Jag gick ut en sista gång på terrassen för att titta på utsikten och andas in den klara morgonluften. Det skulle bli ännu en varm dag.

Sista morgonen

Sen var det full fart. Min reseväska hade spruckit i botten men Brita hade som tur var med sig silvertejp så att jag kunde tejpa ihop den hjälpligt. Jag bad en tyst bön om att den skulle hålla hela vägen hem. Sen kom taxin. Vi var på flygplatsen i god tid och incheckningen gick bra trots att en av oss inte hade nåt pass. Vi klarade oss igenom säkerhetskontrollen, hann shoppa lite tax-free och lyckades alla bli ombordsläppta på planet, även hon utan pass. Först då kunde vi andas ut. Hade det inte varit söndag och att vi suttit på utspridda platser, hade vi nog skålat i Cava. Det går alltså att resa utan pass, eller så hade Ylva bara en otrolig tur den här gången. 

Flygresan hem kändes oändligt lång och tråkig. Jag ville bara vara hemma NU och få träffa killarna och få komma hem till huset. Efter fyra timmar tog vi mark och efter ytterligare 20 min mötte jag mina fina i ankomsthallen på Arlanda. Det var obeskrivligt härligt att få krama de små igen, och även den stora :). Samuel sa att han längtat och längtat efter mamma och även Timothy verkade glad över att se mig. Vi åkte hem och grillade och sen var det läggdags. Jag hade sett fram emot att få natta barnen och mysa med dem på kvällen, men så blev det inte. Jag fick borsta tänderna på Samuel men inte mer, sen var det pappa som gällde. Som plåster på såren fick jag läsa för Timothy, men sen var det även där pappa som skulle göra slutnattningen. Så jag har nog lite att jobba på här hemma. På torsdag åker Perry till Skottland för att cykla tillsammans med sina kompisar, så om inte förr lär jag väl duga då. 

På flyget hem visade Ylva mig en fin dikt. Det kanske inte är så dumt att vara lite "extra allt" ändå...

If I Had My Life to Live Over by Nadine Stair

If I had my life to live over,

I'd dare to make more mistakes next time.

I'd relax, I would limber up.

I would be sillier than I have been this trip.

I would take fewer things seriously.

I would take more chances.

I would climb more mountains and swim more rivers.

I would eat more ice cream and less beans.

I would perhaps have more actual troubles,

but I'd Have fewer imaginary ones.

You see, I am one of those people who has lived sensibly and sanely,

hour after hour, day after day.

Oh, I've had my moments, and if I had to do it over again,

I'd have more of them.

In fact, I'd try to have nothing else.

Just moments,

one after another,

instead of living so many years ahead of each day.

I've been one of those people who never goes anywhere

without a thermometer, a hot water bottle,

a raincoat and a parachute.

If I had to do it again, I would travel lighter than I have.

If i had my life to live over, 

I would start bare foot earlier in the spring

and stay that way later in the fall.

I would go to more dances.

I would ride more merry-go-rounds.

I would pick more daises.

Nerja 2015 dag 8: Sista dagen med gänget

Imorse var det dags för gruppfotografering. Bilden får tala för sig själv!

SCT-tjejer

Sen gav oss av på veckans sista cykeltur. Jag, Brita och Ylva ville ta bergsturen igen medan Katrin och Susanne ville köra upp till Frigiliana och sen bort mot Almuñécar. Mina ben kändes rätt sega och jag sa ganska tidigt till de andra att de kunde köra på och vänta in mig i Competa. Det blev ytterligare en härlig cykeltur i gassande sol. Svetten rann och det gick åt rätt mycket vatten och sportdryck i klättringen. När vi kom upp till byn stannade vi en stund och tog lite bilder, jag gillar ju att fotografera och följde enbart med på bergsturen idag för att hinna ta lite fler fina bilder. Förra gången hann jag inte. Vid infarten till byn finns det en litet monument som skulle kunna vara designat av Gaudi. 

En gammal karta

Utsikt över byn

Jag, Brita och Ylva

Competa i bakgrunden

Tittut!

Competa

Efter Cómpeta gick det utför och jag slipade lite på min kurvteknik. Idag vågade jag köra ännu lite fortare och det är en härlig känsla när man känner att man får till en perfekt kurva. Sen gick det uppåt igen och vi klättrade till Arches och sen vidare till Arenas. Där mötte vi en snäll liten man som satt i skuggan under ett träd. Han försökte prata med oss men vi förstod inte varandra så bra, men han gjorde intryck ändå.

Ylva och mannen konverserar

Söt gubbe!

Strålande utsikt

Sen började vi nedfärden mot Algarrobo Costa. Idag var det rätt mycket trafik så man fick ta det lite lugnt i serpentinerna och bitvis var asfalten rätt dålig, men på vissa sträckor gick det att köra riktigt fort. Sen följde vi kustvägen till Nerja där vi åt lunch och sen var det dags att åka till cykelaffären för att lämna tillbaka cyklarna. Det kändes lite tråkigt men samtidigt väldigt kul att vi fått fyra fina cykelturer.

Eftermiddagen spenderades som vanligt vid poolen. Idag la jag mig i skuggan, det var drygt 30 grader varmt i solen, och somnade en stund. Kroppen är lite sliten efter mycket träning och värmen och vi är alla mer eller mindre brända av solen. Nu ska vi fixa en sista middag i det fina huset vi fått låna av Katrins kompis. Sen är det dags att packa. Imorgon kommer taxin och hämtar oss kl 9.15. En fantastisk vecka börjar närma sig sitt slut och jag kan inte annat än att tacka för att jag fick vara med. Detta kommer jag leva på länge!

Fullmåne

Nerja by night

Nerja 2015 dag 7: Tiden går fort när man har kul

Dagarna går och vi har snart varit här i en hel vecka. Det är ganska lång tid men dagarna har bara flugit iväg. Idag pratade jag med killarna på Skype och längtan efter dem blev påtaglig, jag vill ta på dem, hålla i dem och pussa på deras mjuka kinder. De undrade när jag ska komma hem. Perry såg lite trött ut, det är jobbigt att vara ensamstående pappa. Vädret hemma har heller inte varit så bra men idag åkte de till Skansen, vilket jag tror var uppskattat. I övermorgon får jag träffa dem igen :).

Imorse tog vi lite sovmorgon, steg upp kl 7.30 och gick direkt ner till stranden för att simma. Det var en lugn morgon och vattnet var blankt. De har lagt ut bojar längs hela stranden ca 3-400 meter ut så vi tog sikte mot en av dem. Vattnet håller nog inte mer än 17-18 grader och det känns iskallt när det börjar rinna in i våtdräkten. Men så fort man börjar simma glömmer man bort kylan. Vattnet är klart och salt. Det är både bra och dåligt att man ser botten, men mest bra konstaterade jag efter ett tag när jag inte sett några hajar eller lik utan bara en mjuk sandbotten och några snäckor. Vi simmade mellan bojarna och fick ihop ca 1500 meter. Jag hade gärna simmat längre om det inte varit så kallt Idag hittade jag ett fint flyt, hahaha, i simningen och det funkade bra med sikten och andningen idag. Men mer träning krävs, jag måste bli bättre på att navigera och få upp en högre frekvens på armarna.

Morgonstund har guld i mund

Mot stranden

Ylva spanar ut över havet

Jag redo att hoppa i Medelhavet

Efter simningen hade vi gjort oss förtjänta av en god frukost. Och sen var det dags för poolhäng igen. Jag och Brita gav oss ut och sprang intervaller innan lunch i värmen. Det blev 1000-metersintervaller för mig och 2000-meters för Brita. Jag kände mig tung och trött och flåsade som en hund medan Brita gled fram som en gasell. Men jag lyckades hålla acceptabelt tempo på mina 6 intervaller och joggade hemåt rätt nöjd och med tilltagande magknip. Det är andra gången jag springer intervaller sen i november förra året, jag har helt enkelt varit för krasslig för att våga utsätta kroppen för högintensiv träning, så det var kanske inte så konstigt att benen hade svårt att få upp farten. 

På eftermiddagen blev det lite molnigt vilket var skönt. Det var otroligt varmt att springa mitt på dagen då det var närmar 30 grader i skuggan. Vi gick ner på stranden och jag samlade lite snäckor och stenar till barnen. Sen satt vi och pratade om livets allvar en stund innan vi masade oss uppför backen igen. Nu blir det en slappar-eftermiddag och sen kvällsmat. Imorgon är sista cykeldagen, klockan 14 ska vi lämna tillbaka cyklarna. Eventuellt hinner vi med en simtur på eftermiddagen men annars är det dags att börja packa.

Däruppe ligger Ladera Del Mar

Det är många cyklister i området

Områdets pool 

Här bor vi!

Högst upp ligger huset vi bor i