Kolhydratladdning nej tack!

Den 31 maj närmar sig och därmed årets roligaste lopp. Uppladdningen har varit rätt bra förutom att jag haft stressigt på jobbet och varit pressad och sånt kostar på. Men än så länge är jag frisk och skadefri. Veckan innan loppet brukar jag träna mycket sparsamt men i år har jag varit frestad att köra lite simning och cykling ändå. Jag känner mig rastlös av att inte göra nåt alls men jag har lyckats hålla mig lugn. I onsdags blev det ett lugnt löppass med några fartökningar och benen kändes hyfsat pigga. Det var kanske bara en känsla eftersom jag min vana trogen inte hade någon klocka. Men jag lät det vara så och tog med mig den positiva känslan. Samma dag träffade jag även en rutinerad triathlet med många Ironmans bakom sig och jag fick chansen att fråga honom om varför jag blivit så mycket sämre i löpning sen jag började träna triathlon. Han sa att det är helt naturligt, dels eftersom man inte tränar lika mycket löpning, dels för att cyklingen delvis motverkar löpningen. Detta brukar resultera i att man förlorar lite snabbhet som framför allt visar sig på kortare sträckor. Och det är precis så jag upplevt det och det förklarar varför jag hade svårt att hålla farten på halvmaran. Han trodde dock inte att det kommer påverka maran lika mycket eftersom där gäller det först och främst att vara uthållig, i alla fall på min nivå. Det kändes skönt att höra så nu är jag lite mer laddad.

När det närmar sig onsdag veckan före maran börjar jag alltid fundera på om jag ska kolhydratladda eller ej. De senaste åren har det blivit ej. Fast det blir ju nästan som en kolhydratladdning eftersom jag knappt tränar nåt sista veckan och samtidigt äter rätt normalt. Idag och imorgon äter jag ett extra kvällsmål men annars gör jag inget speciellt. Jag vill inte fresta på magen och jag vill inte känna mig stinn på lördag, så jag lever i övertygelsen om att jag klarar det ändå och att min kropp tar av mina fettdepåer. Men alla är olika och det är många som laddar på rejält de sista dagarna utan att få varken kass mage eller bli stinna. Min kollega frågade vad min typiska marathon-frukost består av och hon trodde nog att jag skämtade när jag sa: två rostade mackor med ost och honung och en stor kopp Earl Grey. Men så är det. Sen dricker jag vatten och ca en halv liter sportdryck fram till en timme före start och sen inget mer. Det brukar bli ett par-tre toabesök på Östermalms IP, det sista i startfållan där det alltid är mindre kö. Och sen är det fokus som gäller. Under loppet dricker jag vid varje vätskekontroll, lite vatten och lite sportdryck. Och under de sista 20 km klämmer jag i mig 2-4 gels lite beroende på hur kroppen och magen känns. Sen är det bara att köra!

Idag var jag och hämtade min nummerlapp och det var en härlig känsla att se de blåa marathonflaggorna i stan. I år blev det från bilen längs Vallhallavägen och inte längs Stadsgårdskajen som förr om åren, men det fick duga. När jag såg dem ryckte det i smilbanden, precis som vanligt!

Uppladdningen har börjat

Dags för Stockholm marathon nr 5

Min mara-kompis Magnus svalkar sig med lite skumpa

efter sitt sista långpass från Ursvik till oss i Täby

En riktig kalashelg

Förra veckan blev en ganska dålig träningsvecka men det var fullbokat med aktiviteter så det fanns helt enkelt inte tid. Min finaste ägodel, min racer, hämtades hem från service och jag formligen flög de 2,1 milen från Sjöstaden till Täby i en snittfart som var 2,5 km/h högre än när jag pendlar till och från jobbet. Jag hann även med en casionkväll, sommarfest på dagis, att fira Samuels 3-årsdag, en trevlig grillmiddag, ett barnkalas och avslutningsvis en mysig Morsdagsmiddag med killarna igår kväll. Inte undra på att det knappt blev nån tid över till träning!

I söndags simmade jag ute för första gången i år. Detta skedde i Rösjön som ligger ca 2 km från oss. En jättefin liten sjö med sandstrand. Barnen och jag var där i lördags när Perry körde Gran Fondo och sen var vi där allihop i söndags. Simningen gick bra och det känns som att vinterns träning givit lite resultat. Med våtdräkten får man automatiskt ett bra flytläge och man kan fokusera på tekniken. Det går inte så fort när jag simmar men tillräckligt fort för att jag ska vara nöjd. Skräcken att simma i öppet vatten kvarstår dock och jag försöker blunda istället för att titta ner i vattnet. Jag har en fobi mot att se en fisk, ett lik eller bara lite sjögräs. Detta får min puls att gå upp direkt och därmed störa simningen. Fånigt eller hur!?

Barnen spanar efter fiskar

Vädret var fantastiskt förra veckan och hela helgen och nu känns det som att alla börjar komma ut ur sina hålor där de suttit inne och ugglat i ett halvår. Efter en mörk vinter då jag nästan började tvivla på om fördelarna med att bo i hus faktiskt är så stora som alla husägare påstår, börjar jag nu ser ljusningen. På stranden träffade vi flera kompisar till Timothy och även Samuel hittade några lekkamrater. Vi börjar vara ute i trädgården mer och träffar grannar och dagisföräldrar vilket är trevligt. Det blir mycket grillning och rosévin i kvällssolen på altanen och barnen börjar uppskatta att vara ute i trädgården.

Igår blev det dock ett väderomslag och det ska bli svalare resten av veckan. På fredag ska det regna, något som jag tycker låter som ljuv musik i mina öron eftersom jag var rätt sänkt av pollen under förra veckan. Ett litet regn känns som Guds gåva till alla pollenallergiker och skulle innebära att pollenhalterna i luften sjunker lagom till lördag då det är dags för årets upplaga av Stockholm marathon. Men den som lever får se, mycket kan hända innan fredag både avseende vädret och hälsan.

Den här veckan blir en mycket lugn träningsvecka. Jag har bestämt mig för att varken simma eller cykla utan bara vila och springa två kortare pass. Allergin i kombination med rekordlite löpning under hela våren och en dålig halvmara i april gör att självförtroendet är i botten inför lördagens utmaning. Det är dock försent att göra nåt åt formen nu, så det blir till att vässa pannbenet och kämpa hårt för jag vill gärna pressa mig in under 4-timmarsstrecket. Men även om jag misslyckas på lördag finns det hopp om ett långt löparliv och jag verkar ha flyttat till en kommun där det satsas på senioridrott...

Det är aldrig försent!

Årets första dopp i havet

Årets premiärdopp ägde rum igår och det var ett väldigt snabbt dopp. Jag tvivlar på att det var mer än 10 grader i vattnet men jag hade ingen termometer så jag kan inte bevisa det. Svinkallt var det i alla fall och jag vågade inte släppa stegen eftersom jag var rädd att stelna och sjunka till botten.

Igår morse åkte vi till sommarstugan och Perry släppte av mig strax före Riala. Därifrån hade jag 22,5 km till vår brygga. Det var väldigt varmt och mina ben var rätt trötta efter en intensiv träningsvecka. Men jag kände att jag bara måste försöka göra nåt löparformen. Jag vill inte känna mig lika besviken efter maran som jag gjorde efter halvmaran i april. Så jag kämpade på. Och när jag nådde bryggan såg vattnet så inbjudande ut, men det räckte att sticka ner stortån för att inse att det faktiskt var rätt kallt.

Dags för premiärdoppet!

Resten av helgen förflöt utan nåt mer badande, men till barnens stora förtjusning hade vi lite krig med vattenpistoler. Vädret har varit underbart och det enda jag kan klaga på är att min pollenallergi håller i sig. För Timothy verkar det ha släppt lite och det är skönt. Idag cyklade jag hem från sommarstugan, en liten tur på 58 km och under den tiden hinner man dra i sig en hel del skräp i form av avgaser och pollen. Och nu har jag ägnat resten av dagen till att nysa och snyta mig och klia mig i ögonen. Jag överväger att anmäla mig till vintermaran i november, då kan jag i alla fall inte skylla ett dåligt resultat på höga pollenhalter...

Idag har Samuel varit på sitt första kalas hos en av sina förskolekompisar. Vi cyklade dit och jag cyklade såklart vilse och var helt genomsvettig när vi väl kom fram, försent, efter att ha avverkat typ alla backar i grannskapet med en 16 kg klump i barnsadeln som undrade om vi aldrig var framme. Kalaset var jättetrevligt och det var kul att hinna prata lite med några andra föräldrar. Barnen lekte hela tiden och hade knappt tid att äta tårta. På fredag fyller Samuel 3 år men nästa helg är han redan bjuden på kalas hos en annan förskolekompis så jag undrar när vi ska hinna klämma in ett barnkalas. 

Nu är Perry ute och cyklar med sina Gran Fondo-kompisar. Barnen sover och jag ska sätta mig i soffan framför TV:n och äta en andra middag. Sen blir det tidig läggning för att orka med en vecka full med aktiviteter. Tänk vad en helg kan gå fort!

En helg med fokus på att bara ta det lugnt

I lördags och söndags tog vi det bara lugnt, vi kändes oss väldigt nöjda efter fredagens heliski och att det blivit så bra som det blev så resten av helgen softade vi bara. Vi satte oss i solen i backen och vilade och åt choklad när vi kände för det. Vi pratade om att det ofta är lite halvstressigt på våra skidresor. Alla aktiviteter ska hinnas med; barnens skidåkning, skidskola, vår längdåkning, afterski, gärna lite bad eller bowling och sen trevlig middag. Så det kändes oerhört skönt att bara vara utan måsten. På lördagen var det sol och vi åt lunch på Nordalscafét där de grillade hamburgare. Där hade det samlats massor med skoteråkare, det är tydligen helgnöjet här i norr. Skotrarna stod parkerade och familjerna åkte skidor antingen i pisterna eller så tolkade barnen efter skotern och blev avsläppta på nån intilliggande topp så de kunde åka ner i.

Skoterträff i Nordal

Efter lunchen bestämde vi oss för att gå upp på Nordalsbranten för att kolla om snön var nåt bra. Det blev en uppstigning i gassande sol och svetten rann, ett litet träningspass mitt i semestern :). Väl uppe började solen gå i moln lite grann. Vi tog några bilder och åkte sen ner. Det fanns ingen kallsnö på branten men det var ändå hyfsat mjukt. Jämfört med fredagens åk var det inte så mycket att hänga i julgranen, men det var kul ändå. Resten av dagen åkte vi i pisterna och på ängarna mot norska gränsen. Det fanns ett jättefint längdspår på toppen av berget med både spår och skatebana. Och vi fick höra att svenska skidlandslaget brukar träna i Riksgränsen. Hellner brukar tydligen springa upp på Vassijaure ibland. Vi såg honom på afterskin igår tillsammans med några träningskompisar.

I lördags var det muskelkraft som gällde

Söndag var hemresedag, men vi hann med ett par timmars åkning innan det var dags att styra bilen mot Kiruna. Det var nästan inget folk i pisten och underlaget var fint så vi fick några fina åk. 

När vi landade på Arlanda öste regnet ner. Vi missade första bussen till långtidsparkeringen för att den var full och åkte förbi men efter 25 min väntan kom det en buss till. Kändes sådär att vara tillbaka i storstan men jättekul att träffa barnen såklart. De hade haft det bra och inte bråkat mycket alls, sa farmor och farfar i alla fall. 

Gårdagen var tung. Jag lider nog av post-semester blues, men det brukar gå över efter några dagar. Den här semestern kommer vill jag dock minnas länge, länge, länge. Det är nåt visst med Riksgränsen och jag längtar redan till nästa gång får åka dit. Det är fortfarande ganska litet och inte så exploaterat och det kommer troligtvis förbli så om Kiruna kommun får bestämma. Så risken är liten för att det kommer bli som i Åre eller Sälen. Till Riskgränsen åker man för att åka skidor och njuta av naturupplevelsen. Här finns ingen simhall eller bowling eller jättehäftig afterski eller superfancy restauranger. Och det finns ingen uppbyggd funpark, lekparker eller Trollskog och det är inte särskilt anpassat för småbarn. Så det passar mig perfekt och det var det bästa tänkbara stället att fira vår 10-årig bröllopsdag! 

En dag uppe i det blå

Jag hade jättesvårt att somna igår och vaknade 04.22 av att det var ljust i rummet. Här uppe blir det ju aldrig riktigt mörk den här tiden på året. Kanske var det också lite nerver inför dagens äventyr som satte griller i huvudet på mig. Till slut somnade jag i alla fall.

Sleepless in Riksgränsen klockan 22.23

Klockan 8.30 samlades vi för att utrustas med ryggsäckar innehållande spade, sond, lavinsändare och airbag. Sen fick vi instruktioner om dagens upplägg. Vädret var strålande och det såg att bli en perfekt dag. Jag undrade om man verkligen kunde ha sån här tur?! I vår grupp var vi 5 personer. Förutom jag och Perry var det ett par från Boden, lite äldre än oss, som åker sjukt mycket skidor. Förra året hade de bestämt att de skulle åka skidor minst en gång per månad, hela året och så blev det. Det innebar att de bl a fick åka till Japan, Sydamerika och Saas Fee. Tony var en trevlig engelsman som skulle åkt till Riksgränsen med sin kompis, tyvärr var kompisen tvungen att jobba så han åkte själv helt enkelt. Något han inte ångrade.

Efter en genomgång av praktiska detaljer och säkerhet var det dags att ge oss av. Vår guide hette Calle och verkade lugn och trevlig. Vår helikopterförare hette Mats och vi fick veta att han är en av Sveriges bästa helikopterpiloter. Han har bland annat arbetat mycket med bärgningen av det störtade Herkulesplanet. Det kändes tryggt, men skulle senare även visa sig vara lite läskigt eftersom han gillade att trixa. Eftersom jag var kortast och lättast fick jag sitta fram tillsammans med guiden, de andra fyra fick tränga ihop sig bak. Och så skulle det vara hela tiden, till Perrys stora besvikelse. 

Helikopterpiloten Mats

Vår guide Calle

Rätt nöjd Perry i "baksätet"

Inför vårt första åk blev vi avsläppta på en topp med ett litet röse. Det kändes som vi var med i en film, helikoptern yrde upp en massa snö och ljudet var öronbedövande. Vi satt bara knappt en meter ifrån den när den lyfte, och senare även när den kom för att hämta oss, och det gällde att hålla i alla lösa föremål, ha googels på sig, ha jackan knäppt ordentligt och hålla för öronen så gott det gick. 

Det första åket var nog det sämsta. Det var relativt kort och brant med hårt underlag och bitvis skare. Jag började misströsta lite men tog mig ner till den väntande helikoptern. Eftersom jag satt fram mellan guiden och föraren kunde jag höra delar av deras samtal och jag förstod att det inte blivit som de tänkt sig heller men det är svårt att bedöma snön uppifrån.  

Första avsläppningsplatsen

Snart redo för nedfärd

Helikoptern framkörd

Inför andra åket blev vi avsläppta precis ovanför en ravin på ett ganska stenigt och smalt parti. Först tänkte jag att man omöjligt kan gå ner på en sån plats, men det gick alldeles utmärkt och jag skulle senare bli varse om att det går att landa nästa överallt med en helikopter. Det andra åket var mycket bättre. Fin kallsnö i början, bra fallhöjd och gassande sol. Mot slutet blev det lite skarigt men inte värre än att det gick att köra på i bra fart.

 

Jag påväg ner i ravinen

Helikoptern påväg ner till upphämtningsplatsen

På plats och väntar på oss

Perry o jag

Nu steg humöret och jag kände att åkningen funkade bättre. Inför tredje åket var jag laddad och jag hörde hur de resonerade om vilken topp de skulle välja och Mats cirkulerade runt och försökte bedöma snön från ovan samt kolla att ingen helst hade åkt där före oss. Helt plötsligt bestämde de sig för en topp och att vi skulle bli avsläppta mitt i branten i lössnön. Helikoptern stod med ena meden i snön och den andra hängande i luften medan vi hoppade ur och guiden lastade av utrustningen. Här gällde det verkligen att hålla i grejerna för det lutade rejält och den översta lössnön släppte lätt. Perrys ena skida stack iväg men som tur var slängde sig en kille efter den, annars hade Perry missat ett fantastiskt åk. Efter lite meck hade alla fått på sig sina skidor och vi stack iväg nedför branten i underbar lössnö och jag ville aldrig att det skulle ta slut.

Drömåket började nästan på toppen av berget

Perry och Tony tror knappt det är sant

Mycket nöjd!

När vi kom ner fick vi vänta på helikoptern en stund men det gjorde inget eftersom vädret var strålande och vi hann ta lite bilder och njuta av naturen. Jag fick nypa mig själv i armen för det kändes verkligen för bra för att vara sant.

Efter ännu en spektakulär landning där vi stod på tvären på en snökam och lastade ur oss, med stup och en bergvägg framför oss och en perfekt backe bakom oss, var jag nästan lite illamående. Fjärde åket blev nästan lika bra som det tredje med stora vidder av orörd snö och guiden sa att fick åka vart vi ville. Det var bara i de brantaste partierna som vi var tvungna att åka en och en. På frågan om när nästa person skulle åka, var svaret: när den före vinkar med staven, och om personen försvinner (på grund av att det är så brant) kan ni åka när personen dyker upp i ert synfält igen. Och det var riktigt brant på vissa ställen men snön var så fin att det bara var att stå på i full fart ner.

Våra spår

Perry pustar ut efter fjärde åket

Femte åket gick ner mot Nallostugan där vi skulle fika. Det var ett ganska långt åk men flackt och man kunde bara njuta av solen, snön och naturen. Det kändes ofattbart att här kommer folk att vandra om bara några månader och då är det barmark. Men framåt eftermiddagen började snön blir lite tyngre så det smälter undan fort när det väl börjar töa för solen är varm. Vid Nallostugan träffade vi på den andra gruppen som också hade bokat förmiddagsåk. Helikoptern lyfte med dem efter en stund och vi satt kvar i solen och åt mackor och choklad.

Annika och Calle kollar in kartan

Påväg ner mot Nallostugan

Det sjätte åket var nästan det roligaste. Vi blev avsläppta högst upp på Pyramiden och åkte sen i en ränna längs hela berget hela vägen ner. Ett ganska långt åk med bra fallhöjd och helt ok snö. På sina ställen var det rätt brant men det var ett oförglömligt åk.

Lite stenigt i början

Ready to go

Se upp i backen

Helikoptern påväg ner, Pyramiden i bakgrunden

Inflygning

Sen trodde jag att det var färdigåkt men det tyckte inte Calle och Mats för de var övertygade om att vi hade ett åk kvar. Och ingen blev väl gladare än vi. På den sista toppen tog vi oss tid att ta en massa bilder och njuta av utsikten en sista gång. Åket minns jag knappt för jag var så fokuserad på att insupa och memorera omgivningarna. Men det var bra och långt och snön var fin. Och när jag kom ner till helikoptern kunde jag inte annat än att vara supernöjd med dagen.

Avsläppta för sista åket

Underbara vyer

Sista biten på sista åket

Perry myser i solen

Hela glada gruppen

På tillbakavägen fick vi en liten extrasväng med helikoptern. Vi flög över delar av Kungsleden och passerade Vistasstugorna, Tjäktjapasset och Tjäktastugorna, Alesjaurestugorna och Unna Allaks innan vi återvände till Riksgränsen. Vi spanade efter renar, det är dags för dem att kalva nu, men vi såg tyvärr inte till en endaste ren. Sen följde vi efter några skoterförare som inte fattat att man inte får köra skoter i en nationalpark. Vi flög över ett sameviste och de var tydligen vana vid överflygningar för de vinkade så glatt åt oss. Lite coolt att det ligger en lite by mitt ute i ingenstans. 

När vi kom tillbaka till Gränsen satte vi oss i solen på Pelikanhyllan och drack öl och cider och åt en club sandwich och bara tjatade om hur fantastiskt dagen varit. Vädret är ju inget man kan råda över så det kändes som en välsignelse att det blev så bra just den här dagen då vi bokat vår första, och kanske enda, helikopterskidåkning i livet. 

Välförtjänt afterski, malmtåget i bakgrunden

Gränsen är nådd

Efter 9 år firar vi åter vår bröllopsdag i Riksgränsen!

Vi funderade länge och väl innan vi bestämde oss för vart vi skulle åka på vår 10-åriga bröllopsdag. Florens, Lissabon, Barcelona, New York, Engelberg och Åre var uppe för diskussion men till slut föll valet på Riksgränsen och när vi väl bestämt oss kändes det väldigt rätt. Även om vi bor i skidåkarrum med våningsäng och Stockholmsdusch så är det i fjällen vi trivs bäst. Vi firade vår första bröllopsdag i Riksgränsen, i ett likadant skidåkarrum. Vi kylde skumpan i papperskorgen som vi fyllde med snö och satt i våningsängen och skålade. Sedan dess har vi återvänt flera gånger men inte sen vi fick barn, så det var med glädje jag checkade in här igen.

Nu står jag här med betydligt sämre tränade skidåkarben och jag ska anta en utmaning som jag drömt om i hela mitt skidåkarliv. Imorgon ska vi köra helikopterskidåkning i Kebenekaiseområdet!

Vi hann med ett par timmars åkning idag. Vädret var perfekt, gott om snö och knappt några människor alls. Obeskrivlig upplevelse i fantastisk natur, det är sånt här som gör livet värt att leva. Sen blev det afterski i solen på Pelikanhyllan. Nu blir det snart middag med skumpa på Lapplandia.

10 år som gifta idag

Perry hyrde feta lagg

Vi har toppenväder

Nordalsbranten tar vi på lördag

Afterski i solen

Utsikt från vårt skidåkarrum

"Hotellrummet"

Barn gör inte som du säger utan som du gör

Jag hoppas att ovan nämnda citat inte stämmer för i så fall skulle Perry och jag nog inte vara gifta längre. OM citatet stämmer skulle vi, att döma av våra barns beteenden, reta varandra konstant och slåss ganska ofta, gärna med tillhyggen och så hårt vi kunde. Vi skulle ta varje tillfälle i akt att påpeka den andres svagheter, vara svartsjuka och missunsamma, förstöra varandras saker och skrika åt varandra. Dessutom skulle vi smälla i dörrar när vi inte fick som vi ville alternativt lägga oss ner på golvet och skrika och sparka i minst en kvart. Vi skulle lukta illa och ha många hål i tänderna eftersom vi oftast inte gillar eller har tid att duscha, bada eller borsta tänderna. Därtill skulle nog vara rätt smala och ha näringsbrist eftersom vi ogillar den mesta maten. Och vi skulle kommunicerar med andra människor genom att skrika och gorma så fort nåt inte blir riktigt som vi tänkt oss.

Visst låter det hemskt? Vissa människor är mindre lämpade att ha barn och ibland undrar jag om jag hör till den skaran. Fast det är bara korta, korta stunder jag tänker så, när jag är som mest trött på barnen, för jag vet att man inte får tänka så. Speciellt inte när man har adopterat sina barn för då ska man vara extra tacksam, och det är jag för det mesta. Men just nu är vi inne i en period då båda barnen är väldigt...krävande och utmanande. Och det är säkert helt "normalt" men jag har svårt att inte lägga skulden på mig själv för att jag misslyckats att göra dem till goda medborgare och empatiska små personer.

Igår var första gången, men garanterat inte den sista, som jag blev mållös in för mina barn. Eller mållös kanske inte var rätt uttryck för jag hade en massa saker som jag hade velat säga men som man inte får säga till sina barn så jag valde att vara tyst. Tyvärr gissar jag att det är väl bara att vänja sig för jag tvivlar på att det blir enklare med åren. Så jag tror att jag måste läsa nån bok som behandlar detta ämne, om inte annat för att förhoppningsvis få bekräftat att vi inte är ensamma om att brottas med dessa utmaningar. En klen tröst är också att höra min mamma berätta att jag i 6-årsåldern var typ likadan som Timothy är nu. Så då finns det hopp i alla fall. Själv tycker jag att jag blev ju hyfsat normal till slut, men det är kanske upp till andra att bedöma.

Uttrycket "Älska mig mest när jag förtjänar det som minst" har blivit ett mantra för mig och jag har beställt boken "Fem gånger mer kärlek". Allt för att bli en bättre mamma och för att få lite harmoni i familjen igen.

Småtrollen på Las Playitas

Vintern rasat ut, eller...

Valborgshelgen bjöd på blandat väder och diverse aktiviteter. På Valborgsmässoafton åkte vi till landstället för att äta middag med vänner och kolla in den årliga brasan. Det blev en trevlig kväll och vädrets makter var på vår sida, varken regn eller snö utan istället lite solsken även om det var kyligt i luften. Men när vi lämnade grannarna vid halv-1 på natten vräkte regnet ner. Och när vi vaknade 1 maj låg det ett tunt lager snö på marken. Jag tyckte väl i och för sig att snö var lite väl att ta i men var samtidigt tacksam för att pollenhalten sjönk i samband med regnet och snön. Och framåt eftermiddagen kom solen fram och jag firade med att springa en liten milrunda och njöt av att kunna andas ordentligt igen.

I fredags var vi lediga och Perry stack ut på cykeltur medan jag städade stugan och sågade upp lite ved. Sen var det dags för klippning av Samuel. Som vanligt förknippat med mycket gråt och tandagnissel men jag tycker det gick lite bättre den här gången. Och jag var rätt nöjd med resultatet. På eftermiddagen åkte vi till Norrtälje. Timothy och Perry skulle klippa sig hos en riktig frisör och Samuel fick vara hos mormor medan jag shoppade loss i de få affärer som finns där. Det blev endel vår- och sommarkläder på rekordfart och till rekordlågt pris. Sen åkte vi tillbaka till "stan", hämtade pizza till middag och somnade tidigt. Lantluften gör oss trötta.

Igår var det dags för min yngsta brorson, lilla Elton 7 månader, att döpas. Jag stack ut tidigt på en cykeltur på småvägar uppåt Vallentuna, Markim och Lindholmen. Jättetrevlig tur men farten blev föga imponerande. Det är svårt att hålla jämn och hög hastighet på knixiga småvägar men det är bra träning och kul att köra där. Det blev 55 km på min fina Venge, som tyvärr börjat gnissla lite så det är nog dags för service snart. Sen var det full fart iväg till dopet. Det var en fin cermoni i kyrkan och småkillarna höll sig lugna hela tiden. Lilla Elton var supercool under hela akten och tittade nyfiket på oss alla med sina stora bruna ögon, mycket söt bebis :). Eftersom jag inte hade ätit någon lunch var dopfikat välkommet. Det blev en Delicatoboll, en Dammsugare, 2 kolakakor och en tårtbit. Sen var jag rätt proppmätt på sötsaker!

Imorse var det tidig uppstigning för att hinna äta en rejäl frukost innan dagens långpass. Förr om åren har jag föredragit att bara äta typ 1-2 toast innan långpassen, men i år har jag känt mig seg och sliten på långpassen och har funderat på om jag behöver äta mer. Så jag testade att göra det idag. Vi var bjudna på lunch hos vänner kl 13, så kl 10 stack jag iväg hemifrån med siktet inställt på Saltsjö-Boo. Det kändes kul att ha ett mål med långpasset. Under min färd passerade jag Roslags-Näsby, Danderyd, Naturhistoriska muséet, Roslagstull, Stureplan, Nybroplan, Skeppsbron, Slussen, Stadsgårdskajen, Danviksbron, Sickla, Nacka Forum, Ektorp, Skurubron, Björknäs och Boo innan jag slutligen nådde mitt mål. Dagens tur blev 32 km och en snittfart på 5.29 min/km. Det var mestadels sol under min färd men jag fick även uppleva regn och snö, riktigt aprilväder. Benen kändes pigga hela vägen och andningen lika så, vilket var ett behövligt formbesked med tanke på förra helgens besvikelse. Så om pollenhalterna håller sig på hyfsat normala nivåer finns det chans för att jag kan göra en godkänd mara i år också.

Som belöning fick jag en jättegod lunch, trevligt sällskap och glada barn som lekte jättebra i flera timmar. Nån söndagsångest har jag inte ikväll. Det känns inte så tungt att det är jobbdag imorgon, vi har ju kortvecka igen eftersom Perry och jag drar till Gränsen på torsdag :).

Utsikt från Skurubron, precis innan det började snöa