Skräckpropaganda om adoption

Den senaste tiden har debatten kring internationella adoptioner aktualiserats igen. Det beror huvudsakligen på Rysslands beslut att stoppa adoptioner till länder där samkönade äktenskap är lagligt, men jag tror även att den danska dokumentär som sändes för några veckor sedan i Kunskapskanalen; Adoptionens pris, har bidragit. Och det är ett tacksamt ämne att debattera i. Ser man det från den mörka sidan så finns det många förlorare och ser man från det ljusa sidan finns det många vinnare.

I veckan tog jag mig tid att titta på den danska dokumentären och jag blev väldigt illa berörd. Dokumentären och debatten vill få det att framstå som att adoption är lika med människohandel, vissa drar parallellen så långt som till trafficking. En flitig debattör inom området hävdar att föräldrar luras att lämna bort sina barn, alternativt så rövas barnen bort. Barnen ges nya identiteter och påhittade bakgrunder, för att sen adopteras bort till rika västerlänningar. Vi som adopterar är egoistiska kapitalister som ser det som en rättighet att få barn till vilket pris som helst och vi struntar i att människor utnyttjas i processen.

Från att ha varit en stolt mamma kändes det plötsligt inte så bra längre. Det är nästan konstigt att ingen har kastat ruttna tomater på mig ännu efter att programet sändes, för det kanske vore berättigat. Har jag varit naiv? Om jag hade vetat detta innan vi valde adoption, hade jag då gjort ett annat val? Nej, det hade jag inte. Jag vill tro att systemet fungerar i de flesta fall och jag fortsätter att tro att det är ett fåtal fall där det går felaktigt till. Det är naturligtvis dessa fall som uppmärksammas i media, för hur mycket säljer solskenshistorier? Hur som helst så är det försent att ångra sig nu. Man gör sina val och sen får man stå för dem och göra det bästa av situationen. Jag ångrar inte mitt val att adoptera och jag bryr mig egentligen inte om vad folk tycker så länge som det inte går ut över mina barn. Och jag tänker inte ge mig in i debatten för det är väl ganska uppenbart vad jag har för åsikt i frågan. Men jag är öppen för andras åsikter och forskning inom adoptionsämnet. Allt som kan göra att jag blir bättre på att ge mina barn den bästa tänkbara starten i livet tar jag tacksamt emot. Men jag vill inte tro att det faktum att en människa är adopterad är förklaringen till att dåligt som händer i personens liv. Kanske kommer framtida forskning bevisa för mig att jag har fel men fram tills dess lever jag i tron det är aldrig försent att förändra och förbättra.

Programmet fick mig dock att tänka efter. Jag borde tveklöst bekymra mig mer över det faktum att både jag och mina barn är adopterade. Det är ju känt att adopterade är överrepresenterade i statistiken över personer med psykiska besvär, självmordsbenägenhet, relationssvårigheter etc. Sett till den statistiken så kommer minst en av oss hamna i någon slags svårighet. Och det är verkligen något att bekymra sig över. Och det gör jag lite till och från, men jag vet inte riktigt vad det ska leda till. Periodvis grubblar jag på vad som kan komma att hända. Men jag vägrar att problematisera något som inte är ett problem ännu. Det betyder dock inte att jag inte oroar mig. Om barnen är väldigt utåtagerande undrar jag om det beror på att de är adopterade, om de verkar lite extra introverta eller får raseriutbrott funderar jag på samma sak, precis som jag blir orolig när folk tycker att de är "för snälla".

Vi pratar inte så mycket om adoption hemma, men när Timothy vill så pratar vi om det en stund. Jag vill inte att han ska känna sig lika ufo-aktig som jag gjorde när jag var liten. Och än så länge verkar det inte som han gör det. Han är stolt över sitt ursprung och känner en samhörighet med mig och Samuel. Det finns dagar då han tycker synd om pappa för att han inte kommer från Korea, medan han andra dagar tycker lite synd om mig för att jag är ensam tjej i familjen. Så livet rullar på precis som i andra familjer. Vi njuter så länge det funkar bra och när det dyker upp svårigheter tar vi itu med dem. Jag är medveten om problem som kan dyka upp i framtiden men det är inget som jag låter överskugga mitt liv här och nu.

I parken

Tittut!

Fortfarande lite stukad

På multisporttävlingen den 14 september stukade jag tummen i samband med en rejäl vurpa på mountainbiken i skogen. Och trots att det nu gått drygt 1,5 månader så har tummen inte blivit bra och jag kan knappt använda den. Att cykla på min racer eller åka rullskidor är uteslutet eftersom det gör för ont. Att bara sköta vardagssysslorna med barnen och matlagning är en utmaning eftersom jag inte kan använda pincettgreppet på vänsterhanden. Så jag insåg för ett tag sen att jag nog borde gå till läkaren, men så var det så mycket hela tiden så jag kom aldrig iväg. Men för ett par dagar sen pratade med min naprapat om det i förbigående. Han sa att det var viktigt att hålla koll på stukningar av tummar eftersom det finns flera ledband i den som kan gå sönder. Och så frågade han om jag kunde göra några olika rörelser och det kunde jag tyvärr inte.

Så igår när jag äntligen tog tag i problemet och bokade en tid hos läkaren, var jag beredd på det värsta. Och tur var väl det. Ledbanden var trasiga och måste fixas. Eftersom det gått mer än 10 dagar sedan skadan inträffade kunde man inte sy ihop de riktiga ledbanden utan de måste sätta dit nåt konstgjort. Men jag hade tur i oturen och fick en tid redan idag.

Själva operationen är det lilla i sammanhanget, även om det var otäckt så var det över på 1 timme. Men nu ska jag ha gips i 2 veckor, vilket innebär att jag inte kan träna alls under den tiden, framför allt inte simma, vilket är jättetrist. Nu när det känns som jag kommit igång och fått lite fart i vattnet är det dags att vila. Men det kanske inte är helt fel, två personer har redan påpekat att det bara är bra för mig och två veckor är ju trots allt överkomligt. Så fort såret har läkt kan jag börja springa igen, typ efter en vecka, och så den första veckan får jag väl ägna mig åt vila helt enkelt. Och jag har ju konstaterat att tiden går fort, vare sig man har kul eller ej!

Det svåraste var att avhålla mig ifrån att äta från kl 24 natten innan operationen tills jag kom hem i eftermiddags kl 14. Jag hade tänkt gå och simma morgonpasset med SCT på Eriksdalsbadet kl 6.30-7.30. Men jag insåg rätt snabbt att det inte var nån bra idé. Efter löpturen igår kväll kunde jag fylla på med energi, men det skulle jag inte få göra efter simningen. Att träna på fastande mage är inga problem för mig men att sen inte få fylla på energidepåerna förrän typ 7 timmar senare verkade inte så lockande så jag stod faktiskt över. Vad är ett simpass egentligen i det stora hela?

Med facit i hand är jag nöjd över mitt val. Operationen gick enligt planen men jag hade inte räknat med att må så dåligt efteråt. Som tur var kom Perry och hämtade mig och körde mig hem. Handen är fortfarande bedövad men jag har ändå legat helt utslagen i soffan hela eftermiddagen och kvällen. Och den efterlängtade måltiden smakade inte alls så gott som jag trodde. Så nu tar jag lite smärtstillande och går och lägger mig och hoppas på att må bättre imorgon.

Tummen med lagat ledband i säkert förvar

Starstruck

I somras på landet såg jag en kille flera gånger som jag tyckte jag kände igen. Han var alltid väldigt trevlig och hejade så glatt. Varje gång vi stötte på varandra var han ute och sprang och jag såg direkt att det inte var någon vanlig joggare som var ute och lufsade lite, här gick det undan. Vid två tillfällen mötte jag honom precis när jag var påväg uppför den sista hemska mördarbacken på min runda. Han var påväg nedför i en rasande fart och jag kände mig segare och tyngre än vanligt där jag flåsade i värmen. Vi ett tillfälle var jag tillsammans med en kompis och jag frågade om hon också kände igen honom, men nej, hon hade aldrig sett honom. Men jag fortsatte att grubbla men kunde inte komma på vem det var.

Idag när jag läste en blogg på Runner's World trillade polletten ner. Nu är jag nästan säker på att det var Mårten Klingberg jag såg i somras. Om inte annat så känner jag igen miljöerna på bilderna han lagt ut på sin blogg och cykelturerna han beskriver på slingrande småvägar i Roslagen. Och även om Mårten är i en helt annan klass än mig så är det alltid kul att träffa på andra löpare, och tillika triathleter, nu när jag själv bestämt mig för att ge mig in på den banan. Jag inspireras väldigt mycket av att se duktiga idrottsmän och kvinnor, och inspiration till att träna kan verkligen behövas under semestertider.

Nästa sommar ska jag hålla ögonen öppna, vem vet, man kanske kan få några matnyttiga tips från en rutinerad triathlet om hur man undviker att förfalla under semestern.

Skärgårdsidyll

Söndagslyx

Efter en intensiv vecka och en helg med trevligt besök av Perrys ena kusin med familj, hann jag med att ta en halvlång joggingtur i underbart höstväder. Egentligen hade jag velat cykla eller åka rullskidor idag, men eftersom min tumme som jag stukade för drygt en månad sen inte är bra ännu får det vänta. Jag kan inte bromsa ordentligt när jag kör på min racer och det känns ganska viktigt. Och jag kan inte greppa en stav ordentligt med vänsterhanden. Så det fick bli löpning idag, vilket inte var fy skam. Det blev en gammal favoritrunda; Södra Hammarbyhamnen - Årstaviken - Bergsund Strand - Västerbron - Norr Mälarstrand - Norrbron - Skeppsbron - Stadsgårdskajen - Hammarby Sjöstad, Bakarna, för att handla bullar - hem. Totalt drygt 15 km. Eftersom jag redan hunnit med fyra kvalitetspass i veckan, unnade jag mig lyxen att bara jogga och njuta av utsikten och vädret. Kroppen kändes lite sliten och jag har några skavanker här och där, men i stort sett var det en toppenrunda. Det känns lite vemodigt när jag tänker på att detta är sista hösten jag kan springa mina stadsrundor.

I veckan har jag fixat skola, fritids- och förskoleplats till barnen i Täby. Bokat besök på de respektive institutionerna, bokat flyttstädning, flyttfirma, avbokat nuvarande skola, fritids- och förskoleplats och sagt upp diverse abonnemang och autogiron. Jag har dessutom varit rätt effektiv på jobbet och lyckats få till ett par avslut som jag är mycket nöjd med. I torsdags träffade jag våra vänner från Finland som var här på höstlov och åt en god och trevlig lunch på Tekniska muséet. Tyvärr var jag tvungen att rusa därifrån då de ringde från Timothys skola och sa att han var sjuk, Perry fick vaba i fredags. Men tack vare att jag hunnit med två bra löppass och två roliga simpass fanns det lite energi kvar till helgen. Men nu är även den slut och det blir en tidig sänggång ikväll.

Nice view från Västerbron

På gränsen till övermodig

Att våga utmana sig själv och flytta fram sina gränser är idag minst sagt rätt uttjatade begrepp. Det är begrepp som inte får så många att höja på ögonbrynet och som får många att gäspa. Alla ska ju utmana sig själva mest hela tiden och detta ska offentliggöras där helst det går. Och jag vill ju inte vara sämre än alla andra, så idag tänkte jag också utmana mig själv samt "offentliggöra" det här på min blogg. Men ju närmare min utmaning kom, desto mer undrade jag om jag inte snarare drabbats av tillfälligt övermod. Jag som oftast är livrädd för att misslyckas tänkte plötsligt kasta min in i nåt som jag redan på förhand visste att jag inte skulle ro i hamn. Och det sjuka var att jag till och med såg fram emot det!

Jag har på nåt sätt kommit med i mejlslingan för en löpargrupp som springer varje onsdag, jag springer vanligtvis med min lilla grupp på torsdagar. Onsdagsgruppen består uteslutande av killar, och rätt snabba sådana. Jag vet till exempel att en av dem sprang maran på 2.48. Så jag har konstant tackat nej med diverse olika bortförklaringar. Men jag insåg att jag nån gång måste ta tjuren vid hornen, om inte annat för att visa min tacksamhet för att jag blir inbjuden. Förra veckan skickade jag ut en liten spanare för att kolla in gruppen och tempot. Avrapporteringen gjorde mig ännu mer tveksam till mitt eget deltagande; de drog iväg i 4.15-tempo, sprang drygt 11 km, avverkade typ varenda backe på Djurgården, slutade på en snittid på 4.24 min/km. Så snabbt har jag aldrig sprungit nån längre sträcka. Men jag kan ju inte annat än att springa in i väggen, so what the f-ck, jag anmälde mig till veckans pass.

Och jag överlevde, men jag orkade inte hänga med i mer än i knappt 5 km. Det var dock trevligt så länge det varade och killarna var jättesnälla och tyckte att jag skulle hänga med flera gånger. Jag förstår dock inte riktigt varför, men jag hänger gärna med. För mig blir den en utmaning att orka hänga med dem så långt tid som möjligt och förhoppningsvis blir det längre och längre för varje gång jag är med. Vädret var underbart och turen runt Djurgården kunde ha varit en ren njutning. Idag var det dock rätt plågsamt även om jag inte krämade ur precis alla mina krafter. Efter att ha avverkat de första 5 km på 23.20 kroknade jag rejält ett tag. Det där med att springa snyggt gav jag upp rätt snabbt, idag var jag snarare nån som skrämde dem som var ute på en fridfull promenad i det fina höstvädret. Men jag ryckte upp mig på slutet och lyckades avverka 10,5 km på 49 min 39 sek, nästan pers på milen tror jag. Så friskt vågat, hälften vunnet! Jag är mycket nöjd med min insats idag och det är himla kul att springa i grupp, även om man kommer sist.

Så när jag ändå är igång med mitt skryt passar jag på att lägga upp en bild på årets skörd av medaljer. På bilden saknas dock medaljen från multisporttävlingen, jag tror jag gav den till barnen. Och på Vasaloppet får man ju ingen medalj förrän man kört 10 gånger. Men det blev åtta lopp i år, vilket jag är mycket stolt över. För drygt ett år sen sa jag att 2013 skulle bli ett mellanår avseende träning och tävling. Men om detta var ett mellanår vad kan jag då förvänta mig av 2014?

Årets skörd, nästan

SJ, SJ gamle vän...

otroligt att du lever än, skulle jag vilja säga!

Inte konstigt att det går dåligt för SJ. Hur kan man ha en webb som innehåller så mycket text men så lite fakta. Eller så är det jag som är en IT-invalid... Det tog mig drygt två timmar att boka om en tågbiljett och kostade ett psykbryt som förpestar hela familjens mysiga lördagsfrukost.

I fredags skulle jag då äntligen resa till Lund och besöka min vän Anna och hennes dotter Klara. SJ fortsatte i gamla hjulspår så att säga. Efter knappt två timmars resa var vi 25 min försenade och vi anlände till Lund en timme efter beräknad ankomsttid. Snabbtåget var plötsligt inte så snabbt och intercity tåget från Stockholm, som var 250 kr billigare och avgick efter mitt tåg, anlände till Lund före mig. Orsakerna till förseningen var några nedfallna kablar, mötande tåg (jag visste inte att det var enkelspårigt mellan Stockholm och Lund), ett nödstopp som gav mig och SJs stol rödvinsfläckar, en omstart av tåget på grund av att kurvlutningen inte fungerade och slutligen så var det fullt med tåg på stationen i Lund så vi fick vänta 100 meter från perrongen i drygt 10 minuter. På hemresan blev förseningen "bara" 25 minuter. Nästa gång blir det nog flyget.

Helgen i Lund var hur som helst alldeles underbar. Otroligt avstressande, social och träningsfri. Vi fick inte njuta av höstsolen som skämde bort alla stockholmare, men det gjorde ingenting. Jag och Anna har inte träffats på drygt 3 år, vi har haft lite sporadisk kontakt under åren men vi hade så mycket att ta igen. Så i fredags satt vi uppe till klockan halv-3 och pratade och drack te. Det slank även ner en liten whiskey på slutet för att bota min onda hals :). I lördags blev det sovmorgon till klockan 10 och sen lång frukost innan vi promenerade ner på stan. Där shoppade vi loss i Saluhallen och åt en lyxlunch och drack vin. Sen blev det lite budgetshopping på H&M innan vi gick hem för att vila lite innan middagen.

På kvällen kom Annas pojkvän Pär och hans söner över och vi var ett härligt gäng som avnjöt en fantastisk middag. Till förrätt hade vi en liten buffé av läckerheter; anklever med fikonmarmelad på surdegsbröd, lagrad manchego med tryffelhonung, Serranoskinka, skagenröra, tryffelsalami och oliver. Och till detta en god Barolo. Varmrätten hade bestämts av Klara och bestod svart pasta med hjärtmusslor kokade i vin, vitlök och grädde. Ett gott vitt vin till det och måltiden var fulländad! Desserten bestod av praliner och japansk congac. Efter middagen fick vi se prov på Rickards styrka. En elvaåring på varje axel är inte dåligt!

Hjärtmusslor är gott!

Starke Rickard med Klara och Wilmer på axlarna

I söndags blev det återigen sovmorgon, lång frukost och sen lite shopping i Malmö innan det var dags att sätta sig på tåget tillbaka till Stockholm. Jag somnade nästan på en gång och sov i nästan två timmar. Ändå hade jag inte problem att somna på kvällen när jag kom hem. Kan det vara så att jag har ett uppdämt sömnbehov? Eller är det bristen på träning förra veckan som gör mig slö? Det vet man inte, men jag vet att det är skönt med träningsfria helger ibland. Och jag vet att det är stärkande att umgås med personer som verkligen bryr sig om en. Och efter den här helgen är jag ännu mer övertygad om att det finns en rättvisa här i livet, bara man orkar kämpa när det är som tyngst. Tack Anna och Klara för en underbar helg!

Veckans träning

Veckans träning inskränker sig till ett simpass och ett löppass, därutöver kommer jag enbart ägna mig åt sociala aktiviteter och vila. De två ynka träningstillfällena ägde dessutom rum samma dag, så det känns verkligen som jag har en vilovecka. Men det är nog inte skadligt. Jag hade ont i halsen i början av veckan och flera trevliga kvällsaktiviteter inbokade. Imorgon så åker jag till Lund för att hälsa på en kompis över helgen. Så tiden räckte helt enkelt inte till, så kan det gå!

Nästa vecka får det bli lite fler träningspass men nu ska jag njuta av min vilovecka :)!

Det hänger på håret

I onsdags var jag och klippte mig, och som vanligt lät jag mig övertalas att klippa mycket mer än jag från början tänkt mig. Jag hade en lite halvlång frisyr som var lättskött och bekväm, eftersom det gick att få upp nästan allt hår i en svans. Och det känns som ett tvingande kriterium när det kommer till val av frisyr. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig? När jag lämnade min så klarsynta frisör Anett på Af Stockholm, låg inte mindre än halva min kalufs på golvet. En jättestor hög med mitt hår låg där och väntade på att bli uppsopat. Men konstigt nog kände jag mig inte förtvivlad utan bara lite naken och ganska nöjd. Och jag är ju inte kortsnaggad, för är det något vi har i vår familj så är det tjockt hår, så det finns en hel del kvar på huvudet.

Nu har jag vant mig vid min nya frisyr och upptäckt att den faktiskt är minst lika lättskött som det lite längre håret. Tyvärr syns mina gråa hårstrån tydligare men det går ju att åtgärda om fåfängan skulle ta överhand. Så jag är riktigt nöjd och samtidigt förundrad över hur mycket av ens identitet som sitter i håret. Det känns som att jag ändrat stil lite i och med frisyrbytet och jag hajar fortfarande till när jag ser min egen spegelbild. Men jag är glad att jag vågade, jag behövde en förändring, och det växer ju ut igen ifall jag inte skulle gilla det.

Veckan har varit full med förkylda killar, en hel del jobb och lagom mycket träning. Kort löppass i tisdags på lunchen och simning på kvällen, lunchlöpning med 8 x 400-metersintervaller i torsdags, 10 km lugn löpning i lördags och simning idag. Formen är som den ska vara så här års, alltså inte på topp. Samtidigt som det ligger en förkylning och lurar så nu gäller det att sova mycket, äta bra och toppa med lite extra zink.

Efter frisörbesöket i onsdags var jag med goda vänner och shoppade på Haven Stockholm, en helt underbar butik som en kompis bästa vän driver. Vi spenderade lång tid, tror vi provade igenom nästan hela butiken samtidigt som vi drack bubbel :), och mycket pengar i affären. När vi äntligen kom därifrån gick vi till Melanders och räkfrossade och drack vin. En mycket trevlig och mysig onsdagskväll.

Står på önskelistan till tomten

All you can eat!

I torsdags lade min mobil av, den bara dog knall och fall och nu är den på lagning. Under knappt ett dygn var jag tvungen att klara mig helt utan mobil och det kändes väldigt ovant. Men det var säkert nyttigt. Nu har jag skakat liv i en gammal mobil, som stänger av sig några gånger per dag men som i övrigt fungerar. Jag funderade på om haveriet var en del i min mentala time-out, jag tror ju på ödet så det kanske var ett tecken på att jag håller på att bli helt beroende av mobilen. Med den gamla mobilen jag har nu är det hur som helst inte så intressant att surfa eller sms:a eller ta bilder så det blir som en ofrivillig avvänjningsperiod. Sen gäller det bara att inte trilla dit igen!

Mental time-out

Imorse när jag cyklade till jobbet såg jag inte mindre än två cyklister som körde omkring med något i munnen, eller rättare sagt något som hängde ut ur munnen. Det visade sig vara visselpipor som de använde för att vissla på folk som cyklade för långsamt. Jag blev bara trött, visserligen är det irriterande när man själv vill cykla snabbt och det är folk i vägen. Men ibland finns det bara ett begränsat utrymme för cyklister, typ på Stadsgårdskajen, och är det fullt så är det. Och det hjälper inte hur mycket folk än plingar och visslar och skriker för man kan inte flytta sig ändå, om man inte ska meja ner några oskyldiga gående. Varför kan folk inte inse det? Att jaga tider och sätta personliga rekord i rusningstid innebär en stor risk för en själv och framför allt för alla andra. Förra veckan såg jag tre cykelolyckor, i två fall kom ambulansen. Är det verkligen värt det? Eller är det bara jag som är gnällig och avundsjuk för att jag själv cyklar så långsamt på min damcykel?

Just nu är jag i alla fall  inne i en period då all stress och hets står mig upp i halsen. Jag är trött på att allt är så fokuserat på konsumtion och prestation. Och jag är trött på att vara ordentlig och planerande. Det är tur att tävlingssäsongen är över för jag har absolut ingen lust att tävla längre. Jag har inget att bevisa för någon och allra minst för mig själv. Och även om det kanske låter som en tråkig inställning så ger den mig ro på ett sätt som jag inte upplevt förr.

Nu vill jag bara vara ifred, vara ute och springa i höstsolen, slappa på landet med barnen och framför allt sitta i soffan och läsa min favoritbok. Den heter "En smula dröm, en smula kärlek" av Marika Cobbold Hjörne och det är faktiskt den första boken som jag läser för andra gången. Redan när jag läste den första gången, för 13 år sen, blev jag stormförtjust och önskade att den aldrig skulle ta slut.  Boken berör många intressanta ämnen: barndom, förlust, svek, kärlek, heder, mediasamhällets vansinne. Men i  förgrunden finns människan, främst Esther Fischer, en ung och arg engelsk journalist som tror på sanningens makt och som försöker leva sitt liv och göra sitt jobb med principerna i behåll. Och Linus, en svensk arkitekt, en vacker drömmare som vill uppföra oförglömliga byggnader och som trampar på sina principer när de reser sig i vägen för hans mål.

Esther är en person jag kan identifiera mig med, särskilt när hon var barn, och det är inte en tillfällighet att jag för 13 år sen bestämde att om jag nån gång får en dotter så ska hon heta Esther. Idag är det inget konstigt med det men för 13 år sen låg Esther inte på 10-i-topp-listan över flicknamn direkt. Boken är så otroligt bra skriven och står i en skarp kontrast till alla lättlästa deckare som numera publiceras i massupplagor. Jag sträckläser inte boken, även om jag skulle vilja, för jag vill vara pigg och allert hela tiden jag läser. Jag vill minnas varje mening och framför allt vill jag att den ska räcka länge, länge. Så det blir bara några sidor per dag.

Så medan livet fortsätter framåt i en rasande fart har jag tagit en mental time-out. Och vem vet, jag kanske trivs så bra att jag aldrig tillåter mig själv att svepas med i hetsen och stressen igen. Man kan ju alltid hoppas...

Igår var simträningen utbytt mot vattenpolo, något som jag aldrig provat på förut. Men det var rätt kul och framför allt jobbigt, så det blev en bra träningsdag med lunchlöpning i härlig höstsol och sen ett simpass på kvällen. Idag är det vilo- och ätdag, det gäller att återställa balansen. Och ikväll ska jag ut på trevligheter med tjejkompisar :).

Ingen stress...

Här kanske man skulle bo ett tag