Natten blev sömnlös på grund av stormvindarna som svepte in över Sälen. De avtog dock framåt efternatten och kl 4 när klockan ringde var det ganska vindstilla. Tung i huvud och kropp steg jag upp och åt min gröt. Förkylningen var inte alls bättre idag och jag tänkte att jag kanske inte borde åka...Men nu var jag ju här så jag kunde lika gärna starta.
Taxin kom punktligt och vi var vid starten strax före kl 5.30 men då var det redan lång kö till startfållorna. Vi lade ut våra skidor och sen var det bara att vänta.
Vädret var idealiskt, blå himmel, några minusgrader och sol. Jag vart dock lite orolig när jag såg att vallarna lagt på klister på mina skidor. Starten gick och mina farhågor besannades. Jag hade absolut inget fäste och än mindre glid. Det kändes som alla körde om mig och helt plötsligt åkte även folk från startledet bakom mitt ikapp och förbi mig. Minst sagt knäckande. Men jag hade bestämt mig för att ta det lugnt, så det gjorde jag också.
De första 4 milen var jag uppgiven. Jag funderade allvarligt på att bryta vid Smågan. Det var för slitsamt och jag ville inte riskera att bli riktigt sjuk. Men vid Evertsberg började det gå bättre. Det hade blivit varmare och då funkade det med klister. Så jag kämpade på. Snön var som sorbet och i uppförsbackarna fick man pulsa i 10 cm sockrig lössnö. När det fanns spår var de sladdriga och det var otroligt jobbigt för fötter och vrister. Men solen sken och bitvis var det härlig medvind.
På nåt sätt lyckades jag mobiliserade mina krafter, intalade mig själv att det inte var långt kvar och att jag var stark, och tog mig i mål på 8.36 utan att köra helt slut på mig. Lite solbränd blev jag också under färden :). En veteran, som kört Vasaloppet 40 år, sa att han aldrig upplevt så dåligt före och dåliga spår. Så jag känner mig nöjd att jag tog mig i mål idag och att jag hann med tåget hem, men det var ett av de jobbigare lopp jag genomfört.
Detta var dock sista gången jag genomför ett långlopp med sjukdom i kroppen, det är ett löfte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar