Efterlängtad påskledighet

Veckan som gått har varit intensiv. I måndags var Samuel och jag på stan och på kvällen hade jag crawlkurs. Sen ägnade vi resten av kvällen åt att plocka undan i lägenheten inför fotograferingen som ägde rum på tisdagen. Då var jag och Samuel med Timothy på förskolan hela dagen och det var jättekul. Han är fortfarande så liten att han är stolt över att ha mamma och lillebror på besök :). Jag blev än en gång imponerad över verksamheten. Det är som en egen liten värld där barnen vet precis hur det går till och vad som gäller och de är så snälla mot varandra och kommunicerar på ett fantastiskt sätt. De hinner med att göra så mycket på en dag trots att de är så många barn. I tisdags var det äggmålning på förmiddagen och sen åt de upp äggen till mellanmål på eftermiddagen.

Samuel smakar lite på bokstäverna på förskolan

 

När vi kom hem kände vi knappt igen oss. Mäklaren hade stylat lägenheten och det var jättefint men inte som vi brukar ha det. Jag plockade undan de mest ömtåliga sakerna och tog fram det nödvändigaste för att vi skulle kunna fixa middag. Direkt efter middagen åkte Timothy och Perry iväg till Operan för att se "Karlsson på taket". Båda tyckte att den var jättebra!

Timothy på Operan

Igår var Timothy trött men det var en stor dag för honom på förskolan, som han själv uttryckte det. Dels var det påsklunch, dels var det stor sångsamling. Och ovan på det var det simskola på kvällen. Men han var tapper och orkade allt. Jag passade på att simma medan han var på simskola, försökte tillämpa den nya benspark vi lärde oss i måndags, och sen var vi i äventyrsbadet och bastade. Sen var det en liten kille som sov gott, fast bara till klockan halv-7 imorse för ovanlighetens skull.

Vanligtvis får jag väcka Timothy kl 8 varje morgon, men inatt hade Påskharen varit här och lagt ett påskägg bredvid sängen. Det är lite rörande att han faktiskt tror stenhårt på att det är Påskharen som varit här. Igår morse såg han två luftballonger som svävade över Skeppsbron och sa att det nog var Påskharen som var ute och spanade. En liknade händelse inträffade på förskolan där en av pedagogerna visade ett jämställdhetsmemory som de fått av Lilla Nollan, en figur de läser om, för att barnen är så snälla mot varandra i gruppen. När jag pratade med Timothy om detta memory råkade jag säga typ: det memory ni fått av Matilda. Då tittade han förebrående på mig och sa: vi har bara fått ett memory av Lilla Nollan, inte av Matilda. Jag korrigerade mig direkt och kände mig lite dum.

Samuel pratar mer och mer och det är imponerande hur mycket han faktiskt förstår med tanke på att han bytte språk i augusti. Igår åt vi ärtor till middag och då lade han upp sin lilla fot på bordet. Perry brukar nämligen leka en lek med hans tår där han tar tag i varje liten tå och säger: Ärta, ärta, ärta, ärta och stora bönan. Stora bönan är alltså stortån. Och Samuel kopplade genast ärtorna till leken med tårna. Jag blev så glad och tycker så klart att han är fantastisk. Och det börjar komma lite tvåordsmeningar och det är jättekul.

Ärta, ärta, ärta, ärta och stora bönan

Ikväll är Timothy hos mormor i Norrtälje och sover över till imorgon. Samuel ska snart gå och lägga sig och Perry och jag ska äta en sen middag på tu man hand. Det blir champagne och löjrom till förrätt. Lammracks, råstekt potatis, rödvinsås och avocadosallad till varmrätt med ett gott rödvin; La Grola. Till dessert blir det rabarberkompott med vaniljkräm och krossade drömsmulor. Eftersom vi båda hunnit med varsin löptur tror jag det kommer smaka extra gott. Vilken drömstart på den här påskhelgen!

Lagom är bäst

Jag har funderat ett tag över om den hälsotrend, eller hälsohets, som råder i Sverige just nu verkligen är hälsosam. Det är lätt att dras med i hetsen och bli mer och mer fokuserad på sin träning och sina prestaioner, särskilt i början då man snabbt ser resultat av träningen. Första gången jag sprang en mara ville jag bara klara av att komma i mål. Nästan gång jag sprang ville jag såklart prestera en bättre tid, vilket innebar mer träning. Och nästa gång igen ville jag springa ännu snabbare och sen rullar det på. Efter min tredje mara räknade jag mig som en marathonlöpare, fast nu gör jag inte det längre eftersom jag inte sprungit på tre månader...

Jag lyssnade på ett radioprogram i P1, Hälsa för alla, där ämnet var "Träna som eliten". Allt fler "vanliga" människor har börjat träna, äta och leva som elitidrottare och i programet diskuterades huruvida det är hälsosamt eller inte och vad det är som driver dessa människor. Det var ett intressant program och jag kunde rätt snabbt konstatera att jag inte tillhör den grupp som programet handlade om; jag är inte högpresterande, jag har inget toppjobb inom finansbraschen och jag har inte obegränsat med pengar som jag kan spendera på utrustning och träningslektioner. Det enda som stämde var åldern.

Däremot tycker jag om att träna, ibland mer och ibland mindre. Jag tror jag har vissa mål som jag vill uppnå nångång, men det måste absolut inte ske i år. Jag tycker inte att personer som springer marathon, gör triathlons och cyklar vätternrundan under 8 timmar är bättre människor än andra, och jag poserar aldrig med mina tränings- eller tävlingsresultat. Jag förstår att folk som inte tränar kan blir urless på allt prat om träning och jag tycker debatten kring träningshetsen är intressant. Jag undrar varför det ligger i tiden att alltid gå "all in" i allt man gör? Handlar det om att skapa sig en identitet eller gör man det enbart för sin egen skull? Jag tränar för att må bra och för att jag tycker det är så vansinnsigt kul, men jag är lite tråkig och tycker fortfarande att Lagom är bäst!

Gårdagens Berglings:

 

 

 

 

 

 

 

Vårkänslor och andra känslor...

Idag kändes det faktiskt som solen värmde lite grann om man stod i lä och jag kände en viss förhoppning om att våren kommer att komma även i år. Isen har börjat smälta på kanalen under Danvikstullsbron och det töar lite här och var. Idag hörde Samuel och jag fåglarna kvittra.

Islossning i kanalen

 

Ibland inträffar det saker i omgivningen som får oss att stanna upp ett tag och reflektera över våra egna liv. Det är lätt att fastna i ekorrhjulet och fokusera på prestation och konsumtion. Man ligger hela tiden steget före och planerar och planerar inför vad som komma skall istället för att leva i nuet. Jag tänker just nu mycket på att jag snart ska börja jobba, hur sommaren kommer bli, hur Samuel ska klara av att börja förskolan, hur det ska gå för Timothy i förskoleklassen, hur det ska gå med försäljningen av lägenheten, om vi kommer hitta något hus vi är nöjda med osv. Allt detta är egentligen världsliga saker, även om det såklart är viktigt att barnen trivs på förskola och skola. Men idag blev jag påmind om vad som egentligen är viktigt här i livet, och jag skäms lite för att det ska behövas sådana påminnelser för att jag ska uppskatta mitt näst intill perfekta liv. Så istället för att fundera så mycket på att jag snart ska börja jobba och att Samuel snart ska börja på förskolan, ska jag nu fokusera på att få ut det mesta av min återstående föräldraledighet. Jag ska njuta av hur underbara killarna är, hitta på roliga saker och försöka behålla lugnet när de bråkar och trotsar. Idag hade vi en liten spontan picnic i solen nere vid kanalen och sen lekte vi i snön och det var väldigt uppskattat.

 

Picnic i solen

 

Samuel är inne i en mysig period. Han har börjat prata jättemycket och härmar ord och säger ibland till och med tvåordsmeningar. Han tar mycket plats just nu i familjen och storebror blir lite avis. Perry kom hem tidigt ikväll och jag kunde ta en liten joggingtur i solnedgången :). Foten känns sådär men är under kontroll. Sen gick Perry till gymet och körde ett spinningpass. En bra kväll ur träningssynpunkt!

 

Lyxigt att jogga i dagsljus



 

Dags att ta nya tag och anta nya utmaningar

Efter en intensiv men härlig helg i Lindvallen är vi nu åter hemma. Vi hann med att åka mycket skidor men även att bowla och gå på Experium och bada. Båda var stor succé hos Timothy. Det var första gången han bowlade och han var 100% engagerad. Klotet var jättestort och tungt för honom och han lyckades precis kasta iväg det så att det orkade rulla hela vägen fram till käglorna i slow motion. Det blev ingen strike den här gången men han ser redan fram emot nätsa gång vi ska bowla. Samuel sov under hela bowlingmatchen.

Klara...

färdiga...

gå!

 

På söndagen var det hemresedag men vi valde att stanna kvar hela dagen ändå. Timothy och jag åkte skidor på förmiddagen. Det blev mest Pink Park och Gladiatorparken, men även några speed banor. Sen åt vi lunch på Våffelstugan och det var nog den godast våfflan jag nånsin ätit. Jättestora, fluffiga och mättande. Vi hade inte behövt äta varmkorv och gulaschsoppa till förrätt, men vi orkade med allt.

Smaskig lunch

Godaste våfflan!

Efter lunchen åkte vi till Valleparken och lekte lite. Timothy gillar skidåkning men tycker även det är kul att leka, så vi varvar skidåkning med lek.

En gamma snöskoter

Timothy kör pistmaskin

 

På eftermiddagen gick hela familjen och badade. Det var kul och även Samuel hade skoj trots att han fick några kallsupar. Det var ett fint bad och vi satt i bubblepool, sköt vattenkanoner, åkte vattenrutschbana och var i utomhusbadet. Sen var det dags att packa in oss i bilen och börja den långa resan hem. Timothy somnade på 10 minuter och sov i 2 timmar, Samuel somnade inte förrän vi ätit middag i Falun men sov sen hela vägen hem. Sista skidhelgen för den här säsongen!

 

Så vad händer nu? Jag är äntligen hyfsat frisk, så frisk att jag börjat tänka på att träna igen. Såhär länge tror jag inte jag vilat på flera år. Bortsett från Vasaloppet så jag inte rört på mig på tre veckor, inte undra på att konditionen är i botten. Jag har inte sprungit på tre månader och jag börjar inse att sannolikheten att jag kommer springa Halvmaran i maj och Stockholm Marathon i juni är rätt liten. Men vi får se hur foten reagerar när jag börjar springa igen. Om det inte funkar har jag några andra roliga saker på gång. Dags att sluta deppa och se framåt, det kommer fler år och många fler halv- och helmaror.

 

Igår började jag på crawlkurs tillsammans med Jenny. Det var rätt kul även om jag fortfarande känner stark motvilja mot kaklade utrymmen och klorlukt. Jag var på samma nivå som de andra i fortsättningsgruppen så lite teknik finns kvar i muskelminnet trots att det var typ 27 år sen jag slutade simträna. Skrämmande länge! Jag vet egentligen inte varför jag går på crawlkurs, kanske har jag en hemlig våt dröm att en dag köra ett triathlon, eller så tyckte jag bara att det var kul med nåt nytt. Det är hur som helst en bra och skonsam träningsform.

 

Sen har jag ju även en startplats i Vätternrundan så om löpningen inte funkar i år får jag väl cykla istället. Och till hösten ska jag vara med i en multisporttävling, som J.P. Morgan arrangerar, tillsammans med några kollegor. Det ska bli jättekul. Förra veckan var vi och provade ut kläder i Asicsaffären och nu ska vårt lagnamn tryckas på dem.

 

I söndags öppnade anmälan till Vasaloppet nästa år. Det tog 10 minuter och sen var platserna slut. Helt sjukt hysteriskt och jag är så glad att jag inte ska åka nästa år, kanske aldrig mer faktiskt. När jag åkte Vasaloppet första gången för 11 år sen minns jag att det var rätt trevligt och gemytlig stämning och alla var glada och förväntasfulla. I år var det helt annorlunda. Det var trängsel och kö överallt och folk var irriterade och stressade. Så jag bestämde mig ganska snabbt för att dethär var sista året. Nu när alla verkar köra Vasaloppet är det ju heller inte så spännande längre. Dags att hitta nåt nytt, lite mer exotiskt och otillgängligt där det är mindre folk. Jag börjar nog bli gammal... Perry och jag har i alla fall anmält oss till Öppet Spår på måndagen, även om jag just nu inte alls känner mig sugen på det heller.

 

Vintern verkar dock vara här för att stanna. Igår och idag snöar det i Stockholm och det är kallt och blåsigt. Jag vill ha vår, jag är trött på att klä på och av barnen alla vinterkläderna och jag är trött på att frysa. Jag ägnar tiden åt att fixa i lägenheten inför fotograferingen nästa tisdag, så nu är vi på g igen med försäljningen tror vi i alla fall.

 

Samuel

 

Säsongsavslutning

Nu är vi i Sälen, igen. Den här gången i Lindvallen och Ski Lodge Village. Jättefina lägenheter!
Vi har haft två dagar med underbart väder men idag är det mulet. Vi har åkt skidor, lekt i snön o ätit o druckit gott. Ski Lodge är klart bästa after-skistället när man har barn. Men jag skulle nog välja ett annat ställe om jag var barnfri. Det formligen kryllar av barn och barnvagnar därinne.

Igår hade vi fonduekväll hos oss. Det var full fart hela kvällen men 4 barn och 4 vuxna på 52 kvm. Men det var trevligt och gott! Middagen avslutades med en espresso som Anne gjorde i deras espressokit. Perfekt att ha med sig på semestern och det verkar bli gott oxå. Själv håller jag mig till te.

Vi får se vad vi gör idag. Timothy verkar lite mätt på skidåkning vilket kanske inte är så konstigt efter drygt 20 dar i backen den här säsongen. Kanske vi provar badet på Experium eller bowling? Nåt mysigt med familjen blir det i alla fall :).

Alexander och Timothy njuter i solen

Samuel leker 

Härligt med sooool!

Skuggfigurer

Bärbart espresso-kit

En bra start i livet

Som alla föräldrar vill vi ge våra barn en bra start i livet. Och eftersom våra barn redan innan de kom till oss har gått igenom mer än de flesta barn i samma ålder, så oroar jag mig ibland över hur det har påverkat dem. Det sägs ju att tidiga separationer kan sätta spår och påverka känslolivet längre fram i livet. Men det är ju egentligen inte så mycket att oroa sig över redan nu, utan det enda vi kan göra är att försöka ge dem en så bra start som möjligt från det att de kom till oss. Och det har vi såklart försökt göra. Med Timothy blev det nog lite väl mycket curlande och duttande och han fick väldigt mycket uppmärksamhet, som det gärna blir med första barnet. Men vi tyckte att han utvecklades till en trygg och glad liten kille och oron släppte lite allteftersom åren gick.

Så fort Timothy skulle börja på förskolan kom oron tillbaka lite grann. Tänk om han skulle få separationsångest och tro att vi också skulle överge honom. Och då skulle vi inte finnas där och kunna trösta honom. För det är ju ändå vi som föräldrar som förstår vårt barn allra bäst och kan tyda hans signaler... Men allt gick bra med inskolningen och under alla år är det bara vid ett par tillfällen som Timothy stått och gråtit vid grinden när jag lämnat honom. Annars skuttar han glatt in till sina kompisar och pedagoger på förskolan. Och jag förstår varför.

Timothy har det jättebra på förskolan. Jag vet att pedagogerna tar väl hand om honom och att han får göra saker som främjar hans utveckling både avseende rent lärande, men också avseende sånt som har att göra med vett och etikett, att visa hänsyn och empati. Jag beundrar pedagogerna för att de hinner ge alla barnen så mycket tid och att de hinner observera varje barns styrkor och svagheter, för att sedan på ett konstruktivt sätt försöka stärka barnen där det behövs.

Imorse var det drop-in frukost på förskolan. Mellan kl 7.30 och 9 var föräldrar och syskon välkomna att äta frukost, titta runt i lokalerna och träffa pedagogerna. Det är alltid jättetrevligt och varje gång slås vi av hur lyckligt lottade vi är som har en så bra förskola. Det var första gången Samuel var med på drop-in frukost och han trivdes galet bra. Han känner ju redan de flesta pedagoger och barn på avdelningen, så han hade inte tid att äta utan sprang omkring i alla rummen och lekte. När vi skulle gå hem fick han världens raseriutbrott i hallen, det var länge sen sist men nu tog han igen det rejält. Jag tror han låg på govlet och skrek i 20 minuter. Så det var ett bra betyg till förskolan, tyvärr får han inte börja på den avdelningen men vi hoppas att det är bra även på småbarnsavdelningen där han ska börja.

Timothy var så stolt när han visade oss runt på förskolan och det är verkligen jättefint där. Och det är så skönt att känna att han trivs. Frukosten var också kanon. De har en egen kock på förskolan så de bjöd på hembakat surdegsbröd och hemmagjord müsli. Maten som barnen får går heller inte av för hackor, såhär kan en vecka se ut:

Måndag

Fisk med tomatsås och krutonger dill slungad potatis
Kålrotssallad

Tisdag

Fläsk och grönsakswok med japansk sojasås
Krispsallad

Onsdag

Kycklingpasta med broccoli och spenat
Vitkålsallad med persilja

Torsdag
Morot, apelsin och linsoppa med rosmarin baguetter
Råkost

Fredag

Eko-ströbröd panerad fisk med rostad palsternackasås och citron-och potatiskross
Selleri och äppelsallad

Men nu är det snart slut på förskoletiden för Timothy och det känns lite sorgligt. I höst börjar han i förskoleklass och på fritids och jag är lite orolig för hur det ska gå. Jag tycker ju fortfarande att Timothy är rätt liten. Men jag hoppas att det kommer gå bra och konstaterar att förskolan bidragit oerhört mycket till att Timothy fått en så bra start livet. Och det är vi väldigt tacksamma och glada för!

Lek med siffror och bokstäver

Timothy polis

Härliga soliga dagar

Efter att ha varit sänkt av förkylningen hela veckan, toppat med nackspärr i fredags också, så kom äntligen vändningen igår. Det sega tillfrisknandet hänger säkert ihop med att jag aldrig har tid att vila, men nu känns det som jag är på bättringsvägen. Vädret har varit fantastiskt fint hela veckan och det är lite trist att vi inte varit ute.

Helgen tillbringade vi i Östhammar hos Ola och Anette och barnen. Det blir som en liten semester att åka dit eftersom vi alltid sover över. När vi ändå skulle norr ut passade vi på att åka förbi sommarstugan. Det såg ut som den överlevt vintern. Det var strålande sol och underbart vackert.

I Roslagens famn...

När vi kom fram till Östhammar gick vi direkt ut på isen. De stora barnen åkte skidor och de små åkte pulka. Trots att det var strålande sol var det rätt kyligt och vi blev inte så långvariga. Men vi hann fika på stranden innan det var dags att gå hem.

Två skidåkare och en liten pulkaåkare

Full fart på isen, Samuel springer efter

 

De stora barnen lekte jättebra och vi såg dem knappt på hela kvällen. De två små lekte också på sitt sätt. Svante, 1 år, och Samuel kommunicerade genom att ge grejer till varandra, ta på varandra och göra konstiga läten. Men de verkade ha kul. Vi fick en härlig middag, först pintxos och sen fisksoppa och, som vanligt hos Ola och Anette, jättegott vin. Sen var det dags för Mello och barnen låg i soffan respektive på golvet och tittade. De var rätt trötta men Timothy orkade vara vaken hela tiden. Han blev rätt besviken över att Sean-Banan inte vann...

 

I söndags åkte vi till Öregrund. Där var det jättemysigt men rätt dött på vintern. Greta visade oss en jättefin lekpark där hon och Timothy lekte tills de var helt svettiga. Vi åt lunch på en av de få restauranger som var öppna och sen var det dags att börja den långa färden hem mot Stockholm. Vi trodde att killarna skulle sova gott eftersom de fått mycket frisk luft i helgen plus att de sovit lite mindre än vanligt, men där trodde vi fel. Båda var vakna tills vi kom till Stockholm, då somnade Timothy.

 

Ola gungar småkillarna

Frusen vid havet

 

Nu är det måndag igen och solen skiner. Samuel och jag var ute på en lång promenad på förmiddagen men det var rätt kallt, -8 och lite blåsigt. Samuel fick springa omkring länge och nu sover han som en stock. Den senaste veckan har sömnen blivit bättre igen och läggningarna går jättebra, får se om det ändrar sig nu bara för det... Timothy har flyttat in i sitt lektält, som står i hans rum, tillsammans med en massa gosedjur. Han vill sova där i sovsäck istället för i sin fina säng. Och eftersom han sover lika bra där så låter vi honom hållas. Han säger att man somnar snabbare i tältet än i sängen och att det är mysigare. På torsdag åker vi till Lindvallen och åker skidor för sista gången den här säsongen och träffar Anne, Markku och killarna. Vi ser jättemycket fram emot att träffa våra finska vänner, det var alldeles för länge sen.

 

Timothys tält



 

Stolt, nöjd och revanschsugen

Med lite distans till Vasaloppet känner jag mig mycket nöjd och stolt över min prestation. Tiden är ok, inte jättebra men heller inte jättedålig, även om jag hade hoppats på under 8 timmar. Men det som jag är mest stolt över är att jag lyckades mobilisera mina mentala krafter och kämpa på trots att det var så tungt i början, rättare sagt de första 4 milen. Och att jag inte blev stressad utan tvingade mig själv att ta det lugnt hela vägen eftersom jag inte kände mig frisk. Det är lätt att tappa modet eller bli stressad när det står Mora 78 km och det känns som man står stilla i spåret trots att man sliter och sliter... Men jag sa högt till mig själv: "Det här är dealen; njut av loppet, solen och stunden och försök att hålla ett lågt men jämt tempo och ta dig i mål under 9 timmar för annars missar du tåget! Om du inte tycker det känns ok kan du lika gärna kliva av vid nästa kontroll, för under 8 timmar blir det inte idag." Men jag bröt inte...

Jag är minst stolt över att jag genomförde loppet trots att jag faktiskt var sjuk. Jag inbillade mig att jag var på bättringsvägen, men det var nog inte helt sant för jag har varit jättedålig hela veckan. Bihåleinflammationen är ett faktum, huvudet sprängvärker och jag är sååååå trött. I efterhand kan jag konstatera att det var rätt korkat att köra i söndags. Kroppen har dock känts bra och jag har inte haft någon träningsvärk.

I veckan fick jag ett mail från Vallaservice, där jag lämnade in mina skidor för vallning. Förra året lyckades de med både fäste och glid och jag åkte som ett spjut i spåret trots ymnigt snöfall. I år var det broms från första stavtaget och fästet var obefintligt. Ett tag undrade jag om de glömt att valla just mina skidor. Vallateamet bad om ursäkt för att de misslyckats med vallning, det var väldigt svåra förhållanden och de hade missat att de körde om spåren på natten. De utlovade presentkort inför nästa års lopp och hoppas på fortsatt förtroende. Och jag som sagt att det inte blir nåt lopp nästa år...inget Vasalopp alltså. Men jag vill gärna åka Öppet Spår, för det är klart att man är revanschsugen :)

Stjärnornas krig

Två dagar efter kraftansträningen börjar energin långsamt återvända till kroppen. Idag känns det som förkylningen vänt och jag tror och hoppas att jag slipper bihåleinflammation den här gången. Men eftersom jag hostar och snorar konstant och låter jättesjuk, har jag och Samuel hållit oss för oss själva i två dagar. Vi har båda sovit middag och ätit en massa mat och frukt. Det kändes som vi behövde det efter en veckas sjukdom. Men nu finns det hopp om livet igen och imorgon ska vi till stan för att äta lunch med kollegor.

Idag var det mildväder och det töar rejält i Stockholm nu, vilket innebär att det finns enorma vattenpölar överallt som barnen vill vada och bada i. Nu börjar galon- och Gore-Texsäsongen!
Timothy har varit hjäpsam och vänlig sen jag kom hem och det tackar jag för. Han är dock helt insnöad på Star Wars och pratar konstant om alla karaktärerna och undrar vem jag vill vara och så ska vi göra rollspel. Jag är lite dåligt påläst och får nog låna hans bildlexikon en kväll när han lagt sig. När Perry kommer hem på kvällarna är strid med lasersvärden, som fram till ikväll bestått av bandyklubbor. Men ikväll fick han ett rött och ett blått Star Wars lasersvärd och lyckan var gjord. Samuel fick hans gamla, icke äkte Star Warssvärd, och blev minst lika lycklig han. Så nu är det mörkt i hela lägenheten och killarna smyger omkring med sina självlysande svärd och leker. Det är nästan rörande att se hur glad man kan bli över två lasersvärd!

Mina små krigare

Ett hårt dagsverke

Natten blev sömnlös på grund av stormvindarna som svepte in över Sälen. De avtog dock framåt efternatten och kl 4 när klockan ringde var det ganska vindstilla. Tung i huvud och kropp steg jag upp och åt min gröt. Förkylningen var inte alls bättre idag och jag tänkte att jag kanske inte borde åka...Men nu var jag ju här så jag kunde lika gärna starta.

Taxin kom punktligt och vi var vid starten strax före kl 5.30 men då var det redan lång kö till startfållorna. Vi lade ut våra skidor och sen var det bara att vänta.

Vädret var idealiskt, blå himmel, några minusgrader och sol. Jag vart dock lite orolig när jag såg att vallarna lagt på klister på mina skidor. Starten gick och mina farhågor besannades. Jag hade absolut inget fäste och än mindre glid. Det kändes som alla körde om mig och helt plötsligt åkte även folk från startledet bakom mitt ikapp och förbi mig. Minst sagt knäckande. Men jag hade bestämt mig för att ta det lugnt, så det gjorde jag också.

De första 4 milen var jag uppgiven. Jag funderade allvarligt på att bryta vid Smågan. Det var för slitsamt och jag ville inte riskera att bli riktigt sjuk. Men vid Evertsberg började det gå bättre. Det hade blivit varmare och då funkade det med klister. Så jag kämpade på. Snön var som sorbet och i uppförsbackarna fick man pulsa i 10 cm sockrig lössnö. När det fanns spår var de sladdriga och det var otroligt jobbigt för fötter och vrister. Men solen sken och bitvis var det härlig medvind.

På nåt sätt lyckades jag mobiliserade mina krafter, intalade mig själv att det inte var långt kvar och att jag var stark, och tog mig i mål på 8.36 utan att köra helt slut på mig. Lite solbränd blev jag också under färden :). En veteran, som kört Vasaloppet 40 år, sa att han aldrig upplevt så dåligt före och dåliga spår. Så jag känner mig nöjd att jag tog mig i mål idag och att jag hann med tåget hem, men det var ett av de jobbigare lopp jag genomfört.

Detta var dock sista gången jag genomför ett långlopp med sjukdom i kroppen, det är ett löfte!

Startklar

Bestämde mig igår kväll för att jag åker till Mora, med målsättningen att köra Vasaloppet.

Jag kände mig något bättre imorse när jag vaknade men långt ifrån bra. Två nätters bra sömn har gjort underverk, även om jag i natt var tvungen att gå upp kl 3 för att hitta vår trådlösa högtalare som gjorde mig uppmärksam på att den behövde laddas.

Efter en lång resdag kom jag fram till Sälen där jag delar stuga med två medtävlande. Efter en obligatorisk pastamiddag är det nu dags att gå och lägga sig. Imorgon kl 5 kommer taxin. Jag hoppas förkylningen är bättre imorgon och att vi får bra före. Jag måste under alla omständigheter åka på max 9 timmar för annars missar jag tåget hem.

Hoppas på ännu en god natts sömn!