När kraven försvinner ökar motivationen

Efter årets sista tävling kändes det först ganska tomt och träningsmotivationen var som bortblåst, vilket i och för sig inte gjorde nåt men det kändes inte så upplyftande. Men nu, snart två veckor efter multsporttävlingen, har motivationen att träna återkommit och det med besked. Förutom min stukad tumme så känns kroppen pigg och stark och detta trots att jag är lite småsnuvig och känner av halsen på morgonen. Så jag tränar på och njuter. Stressen över att hitta formen till en viss tävling och att hålla mig frisk har försvunnit och jag kan göra precis som jag vill. Mitt nästa mål är Öppet Spår i februari 2014 och det är rätt långt dit.

Jag har sprungit några kortare pass och det känns som jag flyger fram. Det har även blivit ett cykelpass på min nya älsklingspryl. Och så har jag simmat några gånger med Stockholm City Triathlon. Det är lyxigt att få träna på 50-metersbanorna i Eriksdalsbadet och få ett träningsprogram som man ska följa. Dessutom träffar man många trevliga och duktiga triathleter. Redan efter tre gånger tycker jag att jag utvecklats lite och simmar snabbare än tidigare.

Min nya kompis :)

Så i takt med att kraven försvunnit har motivationen och träningsglädjen ökat. Detta känns dock lite paradoxalt för när jag inte har någon tävlig att se fram emot känns det ju tomt och ibland lite tråkigt att träna, men när det blir för mycket tävlingar så får det motsatt effekt. Hur vet man vad som är lagom? Jag brukar tänka som så att man inte kommer vara på topp under hela säsongen, så därför är det bättre att anmäla sig till lite fler tävlingar. Att inte lägga alla ägg i samma korg så att säga. Annars kan besvikelsen bli stor om man av nån anledning misslyckas på den enda tävling man har inplanerad. Eller vaddå misslyckas? Vad är definitionen på att misslyckas? Det är väl nästan alltid så att det är man själv som dömer ut sin prestation. Det är väldigt sällan någon säger annan säger att de tycker man gjort ett dåligt lopp, i alla fall på min motionärsnivå. Och varför dömer man ut sin prestation? Antingen kan det vara för att man inte kunna leva upp till sina lite för högt ställda förväntningar, eller så hade man kanske helt enkelt en dålig dag eller så fokuserar man lite för mycket på vad man tror att andra förväntar sig att man ska prestera och vilka man borde slå.

Tidigare var jag rätt fokuserad på det sista alternativet. Endel tror att bara för att man sprang en bra mara i maj 2012 så har man därmed garanterat en konstant bra, för att inte säga ständigt uppåtgående, form under resten av livet. Eller i alla fall under de närmaste 10 åren. Och det där stressade mig. Numera bryr jag mig inte så mycket om vad andra förväntar sig. Dels har jag insett att "alla andra" inte är så himla intresserade av mina resultat. Men framför allt vet jag att det bara är jag som vet hur min dagsform var på tävlingsdagen, hur mycket jag kunnat träna, hur jag sovit och ätit veckan innan och hur jag mår mentalt. Allt det spelar faktiskt roll. Så jag skärmar av mig från omgivningen lite grann och om jag mot all förmodan skulle få nån konstig kommentar om mina resultat, så tänker jag bara: Ställ upp i tävlingen själv då och visa vad du går för!

Så nu lever jag i min lilla lyckobubbla och tränar på med det jag vill, och när jag inte har nån lust låter jag bli. Är det nåt jag fokuserat på under det här året så är det att inte vara så hård mot mig själv och det verkar ju ligga i tiden. Läste just en artikel om Compassionfokuserad terapi, som går ut på att man kan bli både smartare och mer effektiv genom att vara lite snällare mot sig själv. Men den viktigaste effekten är att man kan få ner stressnivån i kroppen och därigenom må mycket bättre!