Ally mitt i livet: Årets sista tävling: J.P.Morgan Multisport Challenge

Igår var det dags för premiär i en multisporttävling. Genom jobbet var jag och tre kollegor; Jenny, Håkan och Fredrik, anmälda till J.P.Morgan Multisport Challenge som är en del i STAR - Stockholm Adventure Race. Jag har vetat om det ganska länge men inte funderat så värst mycket på det. Det har ju varit så mycket annat hela tiden, men när det var ett par veckor kvar till tävlingen kom verkligheten i fatt mig och jag började inse vad det egentligen handlade om. Dels var det en hel del praktiska saker i form av utrustning som skulle fixas, dels var det dags att ställa in sig på att detta var en riktigt tuff utmaning både fysiskt och psykiskt. Den beräknade tävlingstiden var 6 timmar fördelat på 4 delgrenar, varav en var okänd fram till tävlingsdagen. Mina kollegor var turligt nog mer engagerade än mig, den här gången ska tilläggas för jag hoppas att det blir fler tävlingar, och fixade såväl praktiska som taktiska detaljer. Tack vare dem var vi startklara igår kl 12.05 vid Hellasgården. Och det skulle bli en av de roligaste, och jobbigaste, dagarna jag upplevt på länge.

Orsaken till mitt bristande engagemang i förberedelserna inför tävlingen är att vi den senaste månaden hunnit med både att köpa ett hus, med allt vad det innebär, samt att sälja vår lägenhet, vilket var en riktig rysare. Dessa två aktiviteter har helt tagit musten ur både mig och Perry och jag var orolig över om jag överhuvudtaget skulle kunna mobilisera några krafter till tävlingsdagen. Jag var supernervös över att förstöra för laget för jag visste redan från början att jag skulle vara den svagaste länken i både paddlingen och cyklingen, i alla fall så länge som det rörde sig om cykling på någorlunda släta vägar.

Samling kl 9.00 i Hellasgården. Vädret var strålande och vi började fixa med våra grejer i växlingsområdet. Jämfört med triathlon så var detta en större utmaning. Dels för att vi nu var fyra personer som skulle samarbeta, dels för att det var mycket mer grejer att hålla reda på både praktiskt och tankemässigt. Men vi lyckades bra. Klockan 10 hade vi fått kartorna samt fått veta i vilken ordning delmomenten skulle komma; prolog (2 km skogslöpning), okänt moment = paddling på luftmadrass, orienteringslöpning, mountainbike orientering och kajakpaddling. Jenny och jag ägnade nästan en timme åt att planera våra färdvägar i orienteringsmomenten och sen var det dags för de obligatoriska toalettbesöken, genomgång av banan och tävlingsregler och uppvärmning.

Klockan 12.05 gick starten för oss. Vi hade bestämt oss för att gå ut lugnt och joggade uppför den långa branta backen i Hellas som är starten för bl a Milspåret. Sen blev det en färd över stock och sten, genom kärr och upp- och nedför stup innan vi växlade till moment nummer två. Vi haffade våra simglasögon i farten, sprang igenom växlingslabyrinten och ner till Källtorspssjön. Där tog laget två luftmadrasser, hoppade på två personer på varje och började paddla. Det gick över förväntan och vi avancerade några placeringar. Tillbaka in i växlingsområdet, hämta karta, kompass, vätskebälte och keps för att sen springa igenom hela växlingslabyrinten igen och ge oss ut i skogen till fots. Våra vägval visade sig vara bra och vi bommade inte nån kontroll. Det tillsammans med att vi höll ett jämt tempo under hela sträckan gjorde att vi kom in till växlingen som tredje lag av 15.

På nolltid bytte vi skor och karta, vätskebälten mot Camelbacks och fick på oss hjälm och glasögon. Med några powerbars i munnen joggade vi sen med cyklarna igenom växlingslabyrinten för att för tredje gången ta oss uppför den branta backen. Mitt i backen tappade jag kedjan men fick på den ganska snabbt igen. Min antika mtb var inte redo för så tuffa utmaningar och under resten av färden avhöll jag mig ifrån att byta klinga, sju växlar fick räcka. Bansträckningen gick mestadels på grusvägar eller större stigar men det fanns även skogspartier där det var ganska trixigt. Vi hade genomgående valt större vägar framför skogsstigar även om det blev en längre sträcka, men ibland var vi inne i skogen och det var riktigt kul. Även om jag är ringrostig blev jag helt lyrisk över att för första gången på många år återigen få köra på branta berghällar, över rötter och stenar och i riktigt branta partier. Jag glömde helt bort tröttheten och att vi faktiskt tävlade och jag kunde ha fortsatt hur länge som helst. En riktig vurpa med efterföljande kraschlandning tog mig dock tillbaka till verkligheten. Inget brutet men en rejält stukad tumme, ömmande axel och skadad ljumske innebar att jag fick ta fram det hårda pannbenet för att klara av resten av tävlingen. Vi tappade en placering på cykeletappen men jag är glad att det inte blev fler. Laget hade en rejäl svacka efter halva sträckan då vi dels bommade en kontroll och blev omkörda av två lag och även tappade karthållaren. Den gick sen inte att laga så Jenny fick köra med kartan i handen vilket är långt ifrån optimalt. Men vår förstklassiga första kartläsare klarade även det galant!

Jag vet inte hur länge vi var ute och cyklade men det kände som en evighet och jag var rejält trött och hade ont när vi kom till växlingen. Där fick vi höra att vi låg fyra och det gav mig nya krafter. Bara ett moment kvar, två varv kajakpaddling. Vi bytte skor och lämnade cyklar o hjälmar, haffade nya powerbars och mer dricka innan vi för sista gången joggade igenom växlingslabyrinten och sprang ner till sjön. Där tog vi varsin kajak och gav oss efter lite trixande och fixande iväg. Eftersom min tumme var oanvändbar kopplade Fredrik ihop sin kajak med min. Jenny fick hjälp av Håkan att sjösätta sig och sin kajak, vilket kunde ha slutat med en eskimåvändning men de redde upp situationen. Jag fick ett skrattanfall och kunde knappt komma i min kajak men till slut kom vi iväg. Och sen var det full fart framåt. Tävling i all ära och tredje platsen var inom räckhåll, men vi tog oss ändå tid till att njuta av naturupplevelsen. Solen stod fortfarande ganska högt och det blåste bara en lätt bris. Det var helt enkelt alldeles underbart och vi bytte några ord om detta. Sen snabbt åter till verkligheten och jakten på laget framför. Vi lyckades passera två av de fyra lagmedlemmarna på första varvet och de andra två på andra varvet. Trötta men lyckliga sprang vi i mål som 3:a på tiden 5 tim 31 min. Där och då tror jag knappt vi fattade vilken enorm prestation det var, vi var bara så glada att vara i mål.

En helt ofattbart rolig dag. En kul tävlingsform och ett fantastiskt bra arrangemang av såväl Stockholm Multisport som J.P. Morgan. Det kändes som ett privilegium att få delta och jag hoppas att jag får möjlighet att vara med igen.

Såhär dagen efter är jag mycket stolt över vår tredjeplats. På pappret var vi inte det starkaste laget, det var de lag som bara hade en tjej i laget. Men vi lyckades med denna bedrift tack vare att vi hade ett jämt lag med god sammanhållning plus att vi gjorde upp en plan som vi höll oss till. Den här tävlingsformen gillar jag verkligen. Man får vara ute i naturen, tävlingen består av flera delmoment och man har möjlighet att vara två- eller fyramannalag, vilket gör det hela ännu roligare. Att orienteringen är en viktig och avgörande del ger ytterligare en dimension till tävlingen. Till skillnad från en löpartävling där man helt kan fokusera på löpningen måste man här hela tiden vara med på kartan plus vara koncentrerad på var man sätter fötterna i terrängen.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att av årets åtta tävlingar så var de två sista de roligaste; Stockholm Triathlon och J.P.Morgan Multisport Challenge. Löpartävlingar i all ära men när man har fått smak på nåt nytt då är det svårt att nöja sig med det gamla...