Nu är det definitivt höst i paradiset

Sista helgen på landet ägnade vi åt att förbereda inför vintern. Vi tog upp båten, bar in alla trädgårdsmöbler, stängde av frysen, eldade osv. Men framför allt hade vi en trevlig höstmiddag tillsammans med våra underbara grannar. Det blev en riktigt mysig kväll med räksoppa till förrätt och sen bbq med grillade revben, coleslaw och bakad potatis. Efter det ännu mer vin och en härlig ostbricka. Det är alltid lite vemodigt att stänga igen för vintern, men jag vet ju att om bara några månader så är det vår igen. Nu ser vi fram emot vinteraktiviteter och sköna helger i stan.

Utelunch: korvgrillning i skogen

Favoritaktivitet idag: tömning av glassförrådet

Ett annat hösttecken är att de grova däcken åkte på Orbean igen. Jag tyckte det var lika bra när jag ändå hade lite tid över. Och det är 100 gånger enklare att göra det utomhus än inne i lägenheten. Detta är dock en aktivitet som jag inte gillar, dels för att jag vet att det framöver kommer gå långsammare och trögare, dels för att det i sig är en tråkig, jobbig och slitsam grej. Dessutom blir man otroligt smutsig om händerna. Nu hade jag ju dessutom en stukad tumme vilket inte gjorde saken lättare. Men jag gav mig i kast med uppgiften med målsättningen att inte bli irriterad och med förhoppningen om att kunna cykla en sväng efteråt. Framhjulet gick väldigt bra och var på plats igen efter en kvart och då hade jag även justerat bromsen lite. Bakhjulet såg länge ut att gå bra det med, i rekordfart dessutom, men man ska aldrig ropa hej... För när jag skulle ta de sista tagen med däckavtagaren, fast nu använd för att få dit däcket igen, punkterade jag slangen och det började pysa. Så det var bara att börja om igen. Och jag hade ingen extra slang och inget reparationskit, så jag fick åka till macken och handla. Men sen gick det bra och jag hann även med en rengöring av dreven och kedjan och att smörja kedjan. Sen gav jag mig av på en underbar hösttur på 30 km.

Mindre kul söndagsaktivitet

Solen sken och jag lyssnade på en Sommarpratare i P1. Det var Marta Ehlin, lyssnarnas sommarvärd. Och har ni inte lyssnat på henne så rekommenderar jag er att göra det. Det var en gripande historia, men inte bara eländig, med bra musik. Och när de spelade True colors där jag cyklade i eftermiddagssolen längs havet kände jag mig lite vemodig faktiskt. Sommaren är definitivt över nu. Men det är nåt med hösten som jag gillar, även om det kan vara regnigt och blåsigt så blir jag sällan höstdeppig. Hösten passar mig helt enkelt. Idag var luften var klar och krispig, färgerna i naturen starkare än någonsin och solens strålar bländande. Så trots vemodet kände jag mig stärkt av cykelturen, kanske den sista cykelturen i Roslagen för i år...

Mitt Roslagen

När kraven försvinner ökar motivationen

Efter årets sista tävling kändes det först ganska tomt och träningsmotivationen var som bortblåst, vilket i och för sig inte gjorde nåt men det kändes inte så upplyftande. Men nu, snart två veckor efter multsporttävlingen, har motivationen att träna återkommit och det med besked. Förutom min stukad tumme så känns kroppen pigg och stark och detta trots att jag är lite småsnuvig och känner av halsen på morgonen. Så jag tränar på och njuter. Stressen över att hitta formen till en viss tävling och att hålla mig frisk har försvunnit och jag kan göra precis som jag vill. Mitt nästa mål är Öppet Spår i februari 2014 och det är rätt långt dit.

Jag har sprungit några kortare pass och det känns som jag flyger fram. Det har även blivit ett cykelpass på min nya älsklingspryl. Och så har jag simmat några gånger med Stockholm City Triathlon. Det är lyxigt att få träna på 50-metersbanorna i Eriksdalsbadet och få ett träningsprogram som man ska följa. Dessutom träffar man många trevliga och duktiga triathleter. Redan efter tre gånger tycker jag att jag utvecklats lite och simmar snabbare än tidigare.

Min nya kompis :)

Så i takt med att kraven försvunnit har motivationen och träningsglädjen ökat. Detta känns dock lite paradoxalt för när jag inte har någon tävlig att se fram emot känns det ju tomt och ibland lite tråkigt att träna, men när det blir för mycket tävlingar så får det motsatt effekt. Hur vet man vad som är lagom? Jag brukar tänka som så att man inte kommer vara på topp under hela säsongen, så därför är det bättre att anmäla sig till lite fler tävlingar. Att inte lägga alla ägg i samma korg så att säga. Annars kan besvikelsen bli stor om man av nån anledning misslyckas på den enda tävling man har inplanerad. Eller vaddå misslyckas? Vad är definitionen på att misslyckas? Det är väl nästan alltid så att det är man själv som dömer ut sin prestation. Det är väldigt sällan någon säger annan säger att de tycker man gjort ett dåligt lopp, i alla fall på min motionärsnivå. Och varför dömer man ut sin prestation? Antingen kan det vara för att man inte kunna leva upp till sina lite för högt ställda förväntningar, eller så hade man kanske helt enkelt en dålig dag eller så fokuserar man lite för mycket på vad man tror att andra förväntar sig att man ska prestera och vilka man borde slå.

Tidigare var jag rätt fokuserad på det sista alternativet. Endel tror att bara för att man sprang en bra mara i maj 2012 så har man därmed garanterat en konstant bra, för att inte säga ständigt uppåtgående, form under resten av livet. Eller i alla fall under de närmaste 10 åren. Och det där stressade mig. Numera bryr jag mig inte så mycket om vad andra förväntar sig. Dels har jag insett att "alla andra" inte är så himla intresserade av mina resultat. Men framför allt vet jag att det bara är jag som vet hur min dagsform var på tävlingsdagen, hur mycket jag kunnat träna, hur jag sovit och ätit veckan innan och hur jag mår mentalt. Allt det spelar faktiskt roll. Så jag skärmar av mig från omgivningen lite grann och om jag mot all förmodan skulle få nån konstig kommentar om mina resultat, så tänker jag bara: Ställ upp i tävlingen själv då och visa vad du går för!

Så nu lever jag i min lilla lyckobubbla och tränar på med det jag vill, och när jag inte har nån lust låter jag bli. Är det nåt jag fokuserat på under det här året så är det att inte vara så hård mot mig själv och det verkar ju ligga i tiden. Läste just en artikel om Compassionfokuserad terapi, som går ut på att man kan bli både smartare och mer effektiv genom att vara lite snällare mot sig själv. Men den viktigaste effekten är att man kan få ner stressnivån i kroppen och därigenom må mycket bättre!

Om man får en andra chans ska man väl ta den?

Jag hörde någon som sa att triathlon är alla medelmåttors andra chans. Man kan börja med triathlon rätt sent i livet, man behöver inte vara jättebra på någon gren och ändå kan man bli riktigt bra. Det låter väl som en dröm för alla oss som kämpat på med löpningen några år men ändå inte nått några riktiga höjdarresultat. Till slut inser man att den talang man hoppades skulle finnas nånstans djupt nere i generna trots allt inte fanns. Visst, talang är inte allt men för att nå riktigt bra resultat utan talang krävs en radikal höjning av träningsmängden. Och då behövs det en stark och icke-skadebenägen kropp samt en massa tid. Tyvärr är jag både skadebenägen och har ont om tid, dålig kombo. Så det slutar med att man är konstant halvskadad, stressad och lite bitter men inte ett dugg snabbare.

Vad göra? När den dystra sanningen gick upp för mig förra hösten valde jag att testa triathlon. Inte för att jag trodde jag skulle bli så himla bra, för det var innan jag visste att detta var medelmåttornas andra chans, utan mer för att ha en anledning till att ägna mig åt varierad träning. Jag vilade helt från löpningen i 5 hela månader och simmade, åkte längdskidor och gick på spinning. Det visade sig vara ett lyckokast framför allt för humöret men även för motivationen, fokusera på det man kan göra och inte på det man inte kan göra för tillfället. Och om det nu är min andra chans så är jag glad att jag tog tillvara på den, istället för att deppa ihop över att jag inte blir bättre i löpning.

Även helgens multisporttävling ingav mig hopp. Här finns chans att tävla i olika roliga grenar, ute i naturen och tillsammans med starka lagkompisar. Min dröm är att Perry och jag ska bilda ett lag och genomföra en multisporttävling nästa år. Jag tror att vi skulle komplettera varandra bra, även om jag i lördags både såg och hörde exempel på hur det kan gå om man tävlar ihop med sin äkta hälft och allt inte flyter på riktigt som man tänkt sig...

Så det känns som jag dragit en vinstlott och gått vidare till andra chansen! Motivationen är på topp trots att, eller kanske just för att, tävlingssäsongen är över. Jag ser fram emot nästa vår då jag får chans att träna på nya ställen i Täby samt prova på att cykelpendla till jobbet 15 km enkel resa. I vinter ska jag kolla upp en massa roliga tävlingar som jag vill vara med i och träna allsidigt. Löpningen är fortfarande kul men inte prio 1 längre och det känns väldigt skönt att ha vidgat mina vyer. Nu får vi se hur långt det bär!

Efter varje krök finns en ny möjlighet!

Årets sista tävling: J.P.Morgan Multisport Challenge

Igår var det dags för premiär i en multisporttävling. Genom jobbet var jag och tre kollegor; Jenny, Håkan och Fredrik, anmälda till J.P.Morgan Multisport Challenge som är en del i STAR - Stockholm Adventure Race. Jag har vetat om det ganska länge men inte funderat så värst mycket på det. Det har ju varit så mycket annat hela tiden, men när det var ett par veckor kvar till tävlingen kom verkligheten i fatt mig och jag började inse vad det egentligen handlade om. Dels var det en hel del praktiska saker i form av utrustning som skulle fixas, dels var det dags att ställa in sig på att detta var en riktigt tuff utmaning både fysiskt och psykiskt. Den beräknade tävlingstiden var 6 timmar fördelat på 4 delgrenar, varav en var okänd fram till tävlingsdagen. Mina kollegor var turligt nog mer engagerade än mig, den här gången ska tilläggas för jag hoppas att det blir fler tävlingar, och fixade såväl praktiska som taktiska detaljer. Tack vare dem var vi startklara igår kl 12.05 vid Hellasgården. Och det skulle bli en av de roligaste, och jobbigaste, dagarna jag upplevt på länge.

Orsaken till mitt bristande engagemang i förberedelserna inför tävlingen är att vi den senaste månaden hunnit med både att köpa ett hus, med allt vad det innebär, samt att sälja vår lägenhet, vilket var en riktig rysare. Dessa två aktiviteter har helt tagit musten ur både mig och Perry och jag var orolig över om jag överhuvudtaget skulle kunna mobilisera några krafter till tävlingsdagen. Jag var supernervös över att förstöra för laget för jag visste redan från början att jag skulle vara den svagaste länken i både paddlingen och cyklingen, i alla fall så länge som det rörde sig om cykling på någorlunda släta vägar.

Samling kl 9.00 i Hellasgården. Vädret var strålande och vi började fixa med våra grejer i växlingsområdet. Jämfört med triathlon så var detta en större utmaning. Dels för att vi nu var fyra personer som skulle samarbeta, dels för att det var mycket mer grejer att hålla reda på både praktiskt och tankemässigt. Men vi lyckades bra. Klockan 10 hade vi fått kartorna samt fått veta i vilken ordning delmomenten skulle komma; prolog (2 km skogslöpning), okänt moment = paddling på luftmadrass, orienteringslöpning, mountainbike orientering och kajakpaddling. Jenny och jag ägnade nästan en timme åt att planera våra färdvägar i orienteringsmomenten och sen var det dags för de obligatoriska toalettbesöken, genomgång av banan och tävlingsregler och uppvärmning.

Klockan 12.05 gick starten för oss. Vi hade bestämt oss för att gå ut lugnt och joggade uppför den långa branta backen i Hellas som är starten för bl a Milspåret. Sen blev det en färd över stock och sten, genom kärr och upp- och nedför stup innan vi växlade till moment nummer två. Vi haffade våra simglasögon i farten, sprang igenom växlingslabyrinten och ner till Källtorspssjön. Där tog laget två luftmadrasser, hoppade på två personer på varje och började paddla. Det gick över förväntan och vi avancerade några placeringar. Tillbaka in i växlingsområdet, hämta karta, kompass, vätskebälte och keps för att sen springa igenom hela växlingslabyrinten igen och ge oss ut i skogen till fots. Våra vägval visade sig vara bra och vi bommade inte nån kontroll. Det tillsammans med att vi höll ett jämt tempo under hela sträckan gjorde att vi kom in till växlingen som tredje lag av 15. 

På nolltid bytte vi skor och karta, vätskebälten mot Camelbacks och fick på oss hjälm och glasögon. Med några powerbars i munnen joggade vi sen med cyklarna igenom växlingslabyrinten för att för tredje gången ta oss uppför den branta backen. Mitt i backen tappade jag kedjan men fick på den ganska snabbt igen. Min antika mtb var inte redo för så tuffa utmaningar och under resten av färden avhöll jag mig ifrån att byta klinga, sju växlar fick räcka. Bansträckningen gick mestadels på grusvägar eller större stigar men det fanns även skogspartier där det var ganska trixigt. Vi hade genomgående valt större vägar framför skogsstigar även om det blev en längre sträcka, men ibland var vi inne i skogen och det var riktigt kul. Även om jag är ringrostig blev jag helt lyrisk över att för första gången på många år återigen få köra på branta berghällar, över rötter och stenar och i riktigt branta partier. Jag glömde helt bort tröttheten och att vi faktiskt tävlade och jag kunde ha fortsatt hur länge som helst. En riktig vurpa med efterföljande kraschlandning tog mig dock tillbaka till verkligheten. Inget brutet men en rejält stukad tumme, ömmande axel och skadad ljumske innebar att jag fick ta fram det hårda pannbenet för att klara av resten av tävlingen. Vi tappade en placering på cykeletappen men jag är glad att det inte blev fler. Laget hade en rejäl svacka efter halva sträckan då vi dels bommade en kontroll och blev omkörda av två lag och även tappade karthållaren. Den gick sen inte att laga så Jenny fick köra med kartan i handen vilket är långt ifrån optimalt. Men vår förstklassiga första kartläsare klarade även det galant! 

Jag vet inte hur länge vi var ute och cyklade men det kände som en evighet och jag var rejält trött och hade ont när vi kom till växlingen. Där fick vi höra att vi låg fyra och det gav mig nya krafter. Bara ett moment kvar, två varv kajakpaddling. Vi bytte skor och lämnade cyklar o hjälmar, haffade nya powerbars och mer dricka innan vi för sista gången joggade igenom växlingslabyrinten och sprang ner till sjön. Där tog vi varsin kajak och gav oss efter lite trixande och fixande iväg. Eftersom min tumme var oanvändbar kopplade Fredrik ihop sin kajak med min. Jenny fick hjälp av Håkan att sjösätta sig och sin kajak, vilket kunde ha slutat med en eskimåvändning men de redde upp situationen. Jag fick ett skrattanfall och kunde knappt komma i min kajak men till slut kom vi iväg. Och sen var det full fart framåt. Tävling i all ära och tredje platsen var inom räckhåll, men vi tog oss ändå tid till att njuta av naturupplevelsen. Solen stod fortfarande ganska högt och det blåste bara en lätt bris. Det var helt enkelt alldeles underbart och vi bytte några ord om detta. Sen snabbt åter till verkligheten och jakten på laget framför. Vi lyckades passera två av de fyra lagmedlemmarna på första varvet och de andra två på andra varvet. Trötta men lyckliga sprang vi i mål som 3:a på tiden 5 tim 31 min. Där och då tror jag knappt vi fattade vilken enorm prestation det var, vi var bara så glada att vara i mål. 

En helt ofattbart rolig dag. En kul tävlingsform och ett fantastiskt bra arrangemang av såväl Stockholm Multisport som J.P. Morgan. Det kändes som ett privilegium att få delta och jag hoppas att jag får möjlighet att vara med igen.

Såhär dagen efter är jag mycket stolt över vår tredjeplats. På pappret var vi inte det starkaste laget, det var de lag som bara hade en tjej i laget. Men vi lyckades med denna bedrift tack vare att vi hade ett jämt lag med god sammanhållning plus att vi gjorde upp en plan som vi höll oss till. Den här tävlingsformen gillar jag verkligen. Man får vara ute i naturen, tävlingen består av flera delmoment och man har möjlighet att vara två- eller fyramannalag, vilket gör det hela ännu roligare. Att orienteringen är en viktig och avgörande del ger ytterligare en dimension till tävlingen. Till skillnad från en löpartävling där man helt kan fokusera på löpningen måste man här hela tiden vara med på kartan plus vara koncentrerad på var man sätter fötterna i terrängen. 

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att av årets åtta tävlingar så var de två sista de roligaste; Stockholm Triathlon och J.P.Morgan Multisport Challenge. Löpartävlingar i all ära men när man har fått smak på nåt nytt då är det svårt att nöja sig med det gamla...

Laddad för en lång dag i skogen

Jenny, Håkan och Fredrik innan start

Genomgång av regler och banan

Organiserad oordning i min låda

Bronsplats för Team Handelsbanken

Fredagen den 13:e

Jag vill nog inte kalla mig vidskeplig, eller jo kanske lite för jag säger tvi,tvi, tvi om en katt springer över vägen framför mig, men jag är nog mer fatalist. Jag tror på ödet, på att mycket av det som händer är förutbestämt men inte att det nödvändigtvis har nån mening. Så det var med viss vånda som jag traskade iväg till kontraktsskrivningen, för försäljningen av vår lägenhet, i morse. Om nåt skulle gå fel så var det väl idag. Men det gjorde det inte och strax före kl. 11 lämnade jag mäklarens kontor med lätta steg. Nu kan vi andas ut och se fram emot december då vi får flytta in i vårt hus.

Veckan har varit väldigt stressig och jag är rätt sliten. Min lediga fredag blev inställd eftersom det är planeringsdag på förskolan på måndag och jag måste vara ledig då istället. Dessutom har två av mina kollegor varit jätteförkylda, så jag har varit livrädd att bli smittad inför tävlingen imorgon. För att inte utmana ödet har jag försökt sova åtminstone 7 timmar per natt och även helt låtit bli att träna, vilket inte känts bra alls. Men nu är det som det är och jag får göra mitt bästa imorgon. Alla grejer är packade och det är dags att försöka få lite sömn innan jag ger mig ut i mitt livs första multisporttävling. Det kommer bli en fin dag och hela laget är taggade så jag hoppas vi kommer få en kul dag i skogen. Godnatt!

Firar våra bostadsaffärer :)

Ibland måste man inse sina begränsningar

Och idag gjorde jag det. Med hjälp av mina kära vänner Lina och Åsa fattade jag beslutet att inte ställa upp i Tjejmilen imorgon. Det satt väldigt långt inne att välja att inte starta i en tävling, som jag faktiskt själv har anmält sig till, eftersom jag inte är riktigt sjuk eller skadad. Men jag ser mitt beslut idag som ytterligare ett steg i min process att bli lite snällare mot mig själv och lyssna lite mer på kroppen. Att ställa upp i ett millopp när man känner sig helt utmattad både mentalt och fysiskt har bara nersidor. I värsta fall bryter förkylningen som ligger och lurar i min kropp ut, eller så drar jag på mig någon skada för att kroppen är så slut, och det är det sista jag vill. Nästa helg väntar Stockholm Adventure Race, STAR. Där är jag en del i ett 4-mannalag från jobbet. Tävlingen består av flera delmoment; löpning, MTB-cykling, paddling och ett hemligt moment. Samtliga delar kräver att man orienterar samtidigt, något som gör mig lite orolig. Men jag är tacksam över att det är en lagtävling. Den beräknade sluttiden för lag i vår kategori är uppskattad till 6 timmar, så det krävs att vi alla är på topp för att vi ska lyckas.

Veckan som gått har varit mer än stressig men alldeles för lite sömn. Småkillarna har varit förkylda och trötta, ovana vid dagisbaciller och heldagsaktivieter. Vi har äntligen avslutat en lite segdragen husaffär och kan numera kalla oss husägare. Flytten går till Täby i mitten av december. Fasadrenoveringen av vårt hus håller på att avslutas och vi har återupptagit försäljningsprocessen av lägenheten, vilket innebär att vi lever i en stylad lägenhet som man knappt får röra sig i. Att laga mat, gå på toaletten eller sova är i princip uteslutet. Därför tar vi vår tillflykt till sommarstugan i helgen, vilket passar bra för vädret är strålande. Jag ser fram emot en lugn och skön helg tillsammans med familjen, där jag kommer ta varje tillfälle som ges för att försöka få mig en lite tupplur. Just nu känns det som jag har en stor sömnskuld och även en matskuld som jag hoppas komma tillrätta med under helgen.

Föutom våra fastighetsaffärer har veckan bjudit på två löppass, ett cykelpass och ett simpass. Igår var jag på introduktionsmöte på Stockholm City Triathlon, SCT. De berättade om sin klubb och dess verksamhet och jag kände väl ganska snabbt att ambitionsnivån låg en bra bit över min. Men jag hoppas kunna vara med på några simträningar under hösten i alla fall. De abonnerar 7 banor i 50-metersbassängen på Eriksdalsbadet två kvällar i veckan. Där delar man in sig i 7 grupper och kör sedan olika typer av pass som finns angivna på ett papper vid varje bana. Jag hamnade i grupp 1, och nej, det är inte som man kan tro den snabbaste gruppen utan den långsammaste. Igår hade vi lyxen att ha en instruktör som gav oss många goda råd men framöver är det instruktioner på papper som gäller.

Nu har jag sålt min startplats till Tjejmilen så nu ska jag bara njuta av en helledig helg i solen!

Batman bor hos oss

 

...och en liten indian

Vad ska jag nu fylla mitt liv med?

Efter Stockholm Triathlon för en vecka sedan har livet känts lite tomt. Känslan brukar infinna sig efter att jag genomfört ett långlopp, men hittills i år har det liksom inte funnits tid för depp eftersom jag genast haft ett annat lopp att fokusera på. Jag har i och för sig tre inplanerade tävlingar kvar i år, men det känns ändå som säsongen är över nu och jag håller på att varva ner.

Under veckan som gått har jag varit otroligt trött. Ingen träningsvärk eller inga andra sviter från loppet, men bara trött och helt urlakad i hela kroppen. Samtidigt har jag haft svårt att sova, vilket jag tror bero på att jag tränat för lite och haft det körigt på jobbet. I veckan har det bara blivit två löppass och ett simpass men jag hoppas kunna cykla idag. Jag har funderat på vad jag nu ska fylla mitt liv med och ömsom känt mig väldigt nöjd med allt jag gjort hittills i år, samtidigt som jag vill göra så mycket mer. Men svaret är väl rätt givet, nu ska jag ägna mig mer åt familjen. Nu är det Perrys tur att träna mycket. När man inte tränar känns det som man har oceaner av tid över till annat och jag tror det är bra att ta en lite paus ibland. Jag har även bestämt mig för att vara föräldraledig varannan fredag under hösten med start i fredags. Det känns väldigt lyxigt!

Igår var jag på en väldigt trevlig kräftskiva på Gålö. Det var som på den gamla goda tiden med tält, bänkar, lägereld, bastu och bad inpå småtimmarna. Tyvärr kunde vi inte fixa barnvakt så Perry fick stanna hemma med barnen. Men kusin Lena och jag klarade oss bra själva och hade en riktigt trevlig kväll. Ett extra plus till festarrangörerna som hämtat kräftor från ICA i Gusum. Godare kräftor får man leta efter!

Härnäst väntar Tjejmilen på lördag, som jag anmälde mig till under en blöt kväll på landet i somras. Det är första gången jag springer det loppet och det ska bli spännande att se om det är någon skillnad mot andra lopp där både män och kvinnor deltar. Om två veckor ska jobbet ställa upp med ett lag i en multisporttävling i Hellas som arrangeras av J.P. Morgan. Jag är inställd på att köra men får se om jag blir uttagen till laget. Min kajakträning har ju minst sagt varit minimal, för att inte säga obefintlig, men än finns det tid att rätta till det. Om jag inte blir uttagen ska jag heja på alla kompisar som springer Stockholm Halvmarathon, om jag inte lyckas sno åt mig en startplats själv vill säga ;). Slutligen är jag anmäld till Lidingöloppet men det känns väldigt tveksamt om jag kommer starta, jag har inte kört något långpass sedan innan Stockholm Marathon. De tre senaste åren har jag haft oflyt på Lidingö och varit sjuk veckan innan, och jag känner att jag behöver upprättelse, men inser att det nog inte är rätt år att satsa på det nu. Jag tycker inte att loppet är särskilt kul men det borde ändå inte vara omöjligt att komma under 2.45 om man bara får vara frisk och har tränat ordentligt. Så jag sparar det till nästa år.

Jag hoppas att veckan som kommer bjuder på lite muntrare sinnesstämning och glada barn. På torsdag ska jag på introduktionsmöte med Stockholm City Triathlon. Jag hoppas kunna vara med på deras simträningar på Eriksdalsbadet under hösten.

Fortfarande sommar

Härligt med ledig fredag

Darth Vader bor hos oss