På jakt efter den motivation som flytt

Efter tisdagens urladdning i Katrineholm har min träningsmotivation försvunnit totalt. Loppet, KK-joggen, är en kvartsmara som alltid äger rum under den så kallade Katrineholmsveckan. Våra kompisar Anna och Johan kommer därifrån och Anna och jag bestämde oss i våras för att ställa upp i loppet.

Efter min mediokra insats i lördagens triathlon och ett par lata dagar i Småland, hade jag inte några större förväntningar på loppet. Halsen var bättre men inte helt bra men kroppen var hel och pigg, det var nog bara motivationen som saknades. Pannbenet kändes mjukt och jag fasade lite inför den kommande uppgiften. Jag som aldrig har sprungit ett millopp, för jag vet att jag är hopplöst långsam på korta distanser, och kände prestationsångesten komma krypande. Dessutom tyckte jag att en kvartsmara, 10 548 meter, var en rätt udda distans och jag hade ingen aning om vad jag skulle sikta på för tid. Rätt mycket negativa tankar alltså! Men så fort jag såg Anna och Johan på perrongen i Katrineholm blev jag på bättre humör. De är alltid så glada och positiva och det smittar. Vi gick och tog en fika och sen var det dags att byta om och börja ladda inför loppet. För ovanlighetens skull värmde jag upp ordentligt, det har jag hört att man ska göra när man springer "kortare" lopp. Och jämfört med en hel- eller halvmara är detta en relativt kort distans. Så det blev lite jogg, löpskolning och sen några ruscher.

Starten gick klockan 19.15. Vädret var varmt och tryckande och luften kändes syrefattig. Vi hade ställt oss ganska långt fram och drogs med i det höga tempot som drogs upp i starten. Anna och jag hängde med i 4.30-fart i ett par kilometer men sen var vi båda tvungna att slå av på takten. Jag led av värmen och det kändes som alla sprang om mig. Banan var lite kuperad i början och jag fick kämpa för att hålla farten uppe och ändå kändes det som jag sprang i sirap. Jag hittade ett lagom plågsamt tempo och lyckades hålla det in i mål. Tiden blev 49,46, vilket motsvarar 4,43-min/km. Det räckte till en 18:e plats av 105 damer och det är jag nöjd med, även om jag hade hoppats på att kunna avsluta lite hårdare.

På kvällen var vi ute och kollade in nattlivet i Katrineholm. Det var inte så mycket att skryta med, fast skumpan på Statt var god. Det som gjorde mest intryck på mig var att stans bästa kebab stängde redan kl 22, och det under Katrineholmsveckan när det förväntas vara som mest folk i stan. Grymt besvikna fick vi gå till McDonald's. På onsdagen var jag rätt seg och trött när jag tog tåget tillbaka till Stockholm för att möta upp killarna. Två tävlingar på fyra dagar var lite i mesta laget för mig.

Glada tjejer

Igår var det dags att fylla år igen. Vi firade lite på landet tillsammans med min familj. Tyvärr regnade det så vi fick sitta inne och äta middag, jag tror det är första eller andra gången på hela semestern som vi inte kan sitta ute. Det fick bli en träningsfri dag och jag var inte ens sugen på att träna.

Idag känns det äntligen som halsen är bra igen och jag borde verkligen träna simning eller cykel. Det är mulet och inte så varmt så simning känns inte alls lockande. Cykling känns inte heller så kul, tänk om det börjar regna...Vad är det som har hänt? Jag som alltid brukar längta efter att få träna, i ur och skur. Dessutom är det bara en vecka kvar när jag kan träna hårt, sen blir det bara lite lätt träning innan Stockholm Triathlon, så jag borde vara extra taggad. För är det något jag lärt mig så är det hur viktigt det är att vila inför tävlingar. Dels för att kroppen ska vara pigg, dels för att känna sig motiverad och taggad när man står på startlinjen. Tyvärr kände jag mig varken pigg eller särskilt motiverad på de två senaste tävlingarna jag ställde upp i och så vill jag inte ha det. Så nu måste jag fokusera på att försöka hitta motivationen igen, om det går vill säga. Det kanske är så att jag redan är nöjd för i år. Sex tävlingar, varav tre långlopp, kanske räcker för en motionär som även har lite annat att tänka på. Men jag ska försöka ladda om till de tre-fyra återstående loppen, annars får jag väl ta en time out som det ju så fint heter. Men det hoppas jag inte ska behöva hända.