Idag är det precis ett år sen vi träffade vår lilla Samuel för första gången. Vi besökte honom hos hans fosterfamilj i Seoul. Det var ett overkligt möte och jag minns än idag när de öppnade dörren för oss och där stod han, vår son och lillebror. Då tyckte vi att han var stor, nu tycker vi för det mesta att han är en pytteliten människa.
Jag konstaterar ännu en gång att tiden går skrämmande fort. Mycket har hänt under det senaste året och vi har nu glömt hur livet var innan vi fick två barn. Det känns som Samuel alltid varit med oss och vi är så glada och tacksamma för att just vi fick den finaste lillebrorsan.
Jag är glad att jag bloggade när vi var i Korea. Tiden där var så omtumlande att minnesbilderna inte alltid är så klara. Då är det kul att läsa bloggen, det känns som jag är där igen och jag kan återuppleva resan fast nu har jag tid att reflektera och känna efter.
Året som gått har varit väldigt intensivt och händelserikt. Samuel har anpassat sig bra och det märks att han nu är trygg i familjen. Han är en lagom livlig liten kille med god fysik och gott humör. Perry och jag är glada över att barnprojektet är slut och det känns som en befrielse att kunna sortera bort och slänga, eller ge bort, urväxta kläder och leksaker. Nu är det full fart framåt i livet igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar