I got the feeling

De tre första arbetsdagarna har varit mycket tunga. Vid 3-tiden på eftermiddagen är jag helt färdig och det känns som att hjärnan håller på att explodera, men mina snälla kollegor hävdar att det är helt normalt och att det kommer gå över om några dagar. Så jag kämpar på och försöker tycka det är jättekul att vara tillbaka på jobbet.

Söndagen närmar sig och snart är det dags för mig att debutera i Stockholm Triathlon på den olympiska distansen, 1500 m simning i Riddarfjärden, 40 km cykling och 10 km löpning. Momenten kanske inte verkar så avskräckande var för sig men jag har stor respekt för kombinationen. Fram tills idag har utmaningen nästan känts övermäktig. Träningen har gått tungt de senaste veckorna och jag har känt mig sliten både mentalt och fysiskt. Men det skulle det bli ändring på idag.

På lunchen träffade jag Timo, en kollega som gjorde sin tredje Kalmar Ironman i lördags, och fick en del tips och peppning inför söndagens tävling. Stärkt av detta bestämde jag mig för att ta ett sista simpass på kvällen. Efter lördagens bedrövliga simtur behövde jag skingra orosmolnen och hitta känslan igen. Så ikväll trampade jag ner till Sickla badet för att hänga med på Sickla Triathlon, i alla fall första sträckan. Jag ville testa om glasögonen funkade efter att jag justerat dem, ville känna på trängseln och ville försöka hitta flytet i simningen igen. Vi var 73 personer idag och det vanliga kaoset infann sig vid starten. Men jag försökte implementera de råd jag fått från Timo tidigare idag och det verkade fungera. Paniken uteblev liksom stegringen av pulsen och jag kunde ganska snabbt hitta ett tempo som passade mig. Visst var det mycket folk men jag stördes inte lika mycket av dem som de tidigare gångerna. Maybe it's all in my head?!

Efter att ha klivit i land ungefär i mitten av alla startande, såg jag plötsligt Lisa Nordén på stranden. Eftersom jag träffat på henne tidigare i år på Eriksdalsbadet, och faktiskt pratat lite med henne, blev det spontant att jag sa: Hej Lisa! Hon sa hej men tittade lite konstigt på mig. Efteråt kände jag mig rätt dum, men får skylla på att jag var lite yr efter simningen. Och jag är ju knappast den första som säger hej till en kändis utan att känna hen. Perry tyckte jag var lite knasig, men jag hävdar att det är bättre att säga hej en gång för mycket än en gång för lite.

Istället för att hoppa på cykeln och trampa iväg mot Älta, stannade jag och pratade med race-ledarna och såg några av de andra deltagarna sticka iväg på sina cyklar. De bästa hann även komma tillbaka från cyklingen och ge sig ut på löpningen medan jag stod där, mycket imponerande att se de snabbaste in action. Och som vanligt när jag är åskådare blev jag otroligt inspirerad att vara med. Det kändes som jag kunnat göra en bra tid idag, men det var inte möjligt eftersom jag inte hade tagit med mig mina löparskor. Och lika bra var väl det för egentligen var jag inte så pigg och jag hade bara tänkt vara med på simningen. Så jag tog med mig den positiva känslan och trampade hemåt, mycket glad och nöjd. Dagen har inte bjudit på mycket träning men jag har fått otroligt mycket inspiration och jag har hittat känslan som gör att det pirrar lite i magen inför en tävling. Nu är det precis som jag vill att det ska vara!

På söndag är det dags

Kan bara hålla med