Stockholm Triathlon 2013

Stockholm visade sig från sin absolut bästa sida när jag trampade iväg mot Stadshuset och Norr Mälarstrand imorse klockan halv-9.  Det var redan 16 grader varmt och nästan vindstilla. Jag hade min vana trogen laddat med långloppsfrukost, två toast med marmelad och en kopp te, och kände mig lagom laddad men väldigt förväntansfull. Veckan hade varit hektisk och hälsan och sömnen allt annat än bra, men idag kändes allt bra igen. Jag hade dock bestämt mig för att dagens tävling först och främst skulle bli en kul och lärorik upplevelse och inte en tidsjakt, därför hade jag lämnat klockan hemma. Man är ju aldrig bättre än dagsformen och jag hoppades att den skulle vara god idag. Tävlingen hade redan börjat så jag fick trixa mig fram genom stan för att komma fram till starten. Väl där stannade jag en liten stund och tittade på herrarna som redan startat. Jag tänkte att det kommer bli en varm dag, och det blev det.

Utsikt från Stadshusbron imorse

Efter att ha "checkat in" och hittat min plats i rätt startgrupp, L5, var det dags att börja plocka fram alla prylar. Våtdräkt, öronproppar, simglasögon och badmössa skulle jag ha på mig. Cykelskor, hjälm, glasögon och en power bar gjordes redo till T1 och löparskor, en gel och kepsen till T2. Det var trångt mellan platserna och jag undrade lite hur det skulle gå i växlingarna och tänkte att jag skulle ta det lugnt. Sen var det dags för ett sista toabesök och sen begav vi, jag Jenny och Karin, oss till starten.

Trångt i växlingsområdet

Startklara!

Klockan 10.10 gick starten för min startgrupp. Jag hade lagt mig ungefär i mitten av startfältet, vi startade från vattnet, och tog det lugnt i början. Det var dock inga problem med trängsel, fältet sprack upp rätt snabbt och det gick att simma utan att krocka med andra. Jag prickade första och andra bojen rätt bra, men sen missade jag grovt bojen man skulle runda och fick en extra simtur jämfört med de andra. Men det gick hyfsat bra ändå och det var många cyklar kvar runt min när jag växlade vid T1, vilket betydde att jag i alla fall inte kom sist i startgruppen. Cyklingen är min svagaste gren och jag blir ofta frustrerad över hur långsamt det går och kör lite för hårt, vilket innebär att jag är väldigt trött när jag börjar springa. Men idag hade jag bestämt mig för att inte låta mig stressas. Jag blev visserligen omcyklad av många men cyklade även om flera stycken. Och när jag kom in till T2, växlingen till löpning, var jag fortfarande ganska pigg. Men det var varmt och benen hade lite svårt att komma igång så jag orkade inte springa så fort som jag hoppats på. Det verkade dock vara fler som var slitna och jag sprang om många trötta triathleter vilket gav mig en liten extra kick. Jag segade mig i mål på 2.46.44, en tid som jag är nöjd med. Det räckte till en 25:e plats av 241 tjejer. Och där finns tid att kapa framför allt på simningen, cyklingen och växlingarna, så lite revanschsugen är jag redan. Dagens lärdomar var många, men framför allt vikten av att kunna simma rakt. Samt att triathleter verkar vara väldigt trevliga och sociala människor. Jag fick jättemånga tips och råd av mina medtävlande i växlingsområdet och alla var jättesnälla trots att det var trångt.

Det var en jätterolig tävling och jag tyckte det kändes lätt och bra hela tiden. Distansen kändes lagom och precis som med maran, så är det fantastiskt att få tävla mitt i vår vackra huvudstad. Idag var det dessutom extremt mycket folk ute och hejade på oss, inklusive mina fantastiska killar, vilket gör det hela ännu roligare. Detta är definitivt något som jag vill göra om nästa år!

Karin, Jenny och jag. Tre nöjda triathleter!

I got the feeling

De tre första arbetsdagarna har varit mycket tunga. Vid 3-tiden på eftermiddagen är jag helt färdig och det känns som att hjärnan håller på att explodera, men mina snälla kollegor hävdar att det är helt normalt och att det kommer gå över om några dagar. Så jag kämpar på och försöker tycka det är jättekul att vara tillbaka på jobbet.

Söndagen närmar sig och snart är det dags för mig att debutera i Stockholm Triathlon på den olympiska distansen, 1500 m simning i Riddarfjärden, 40 km cykling och 10 km löpning. Momenten kanske inte verkar så avskräckande var för sig men jag har stor respekt för kombinationen. Fram tills idag har utmaningen nästan känts övermäktig. Träningen har gått tungt de senaste veckorna och jag har känt mig sliten både mentalt och fysiskt. Men det skulle det bli ändring på idag.

På lunchen träffade jag Timo, en kollega som gjorde sin tredje Kalmar Ironman i lördags, och fick en del tips och peppning inför söndagens tävling. Stärkt av detta bestämde jag mig för att ta ett sista simpass på kvällen. Efter lördagens bedrövliga simtur behövde jag skingra orosmolnen och hitta känslan igen. Så ikväll trampade jag ner till Sickla badet för att hänga med på Sickla Triathlon, i alla fall första sträckan. Jag ville testa om glasögonen funkade efter att jag justerat dem, ville känna på trängseln och ville försöka hitta flytet i simningen igen. Vi var 73 personer idag och det vanliga kaoset infann sig vid starten. Men jag försökte implementera de råd jag fått från Timo tidigare idag och det verkade fungera. Paniken uteblev liksom stegringen av pulsen och jag kunde ganska snabbt hitta ett tempo som passade mig. Visst var det mycket folk men jag stördes inte lika mycket av dem som de tidigare gångerna. Maybe it's all in my head?!

Efter att ha klivit i land ungefär i mitten av alla startande, såg jag plötsligt Lisa Nordén på stranden. Eftersom jag träffat på henne tidigare i år på Eriksdalsbadet, och faktiskt pratat lite med henne, blev det spontant att jag sa: Hej Lisa! Hon sa hej men tittade lite konstigt på mig. Efteråt kände jag mig rätt dum, men får skylla på att jag var lite yr efter simningen. Och jag är ju knappast den första som säger hej till en kändis utan att känna hen. Perry tyckte jag var lite knasig, men jag hävdar att det är bättre att säga hej en gång för mycket än en gång för lite.

Istället för att hoppa på cykeln och trampa iväg mot Älta, stannade jag och pratade med race-ledarna och såg några av de andra deltagarna sticka iväg på sina cyklar. De bästa hann även komma tillbaka från cyklingen och ge sig ut på löpningen medan jag stod där, mycket imponerande att se de snabbaste in action. Och som vanligt när jag är åskådare blev jag otroligt inspirerad att vara med. Det kändes som jag kunnat göra en bra tid idag, men det var inte möjligt eftersom jag inte hade tagit med mig mina löparskor. Och lika bra var väl det för egentligen var jag inte så pigg och jag hade bara tänkt vara med på simningen. Så jag tog med mig den positiva känslan och trampade hemåt, mycket glad och nöjd. Dagen har inte bjudit på mycket träning men jag har fått otroligt mycket inspiration och jag har hittat känslan som gör att det pirrar lite i magen inför en tävling. Nu är det precis som jag vill att det ska vara!

På söndag är det dags

Kan bara hålla med

Semester 2013 is over

Så var sista dagen på semestern strax till ända. Det har varit en bra helg även om jag har väldigt svårt att acklimatisera mig till stadslivet igen. Jag är så trött på lägenheten, den är varm och känns trång och det är grejer precis överallt. Eftersom fasadrenoveringen fortfarande pågår har de plastat in våra fönster och stängt igen all ventilation, så det är olidligt varmt inomhus. Men det kanske är bra att jag längtar härifrån, det kanske kan snabba på det stundande husköpet...

Timothy har gjort premiär på inlines. Han var mäkta stolt när han åkte omkring ute på gården. Och en sötare inline-åkare får man leta efter, i alla fall enligt mamma :).

Liten men tuff

 

Killarna har börjat leka lite ihop nu, med betoning på lite, och det är ett stort framsteg. Och igår satt de och tittade på en film som jag tror båda tyckte var lite läskig, fast det var en barnfilm, och helt plötsligt såg jag att de satt tätt intill varandra i soffan. Vanligtvis vill de helst inte nudda varandra. Så undrens tid är inte förbi ännu!

 

Ibland är det bra att ha en brorsa



Igår var det dags för Perry att springa Midnattsloppet. Jag och killarna gick ut för att heja och stod vid Tegelviksgatan i god tid. Vi hann få en skymt av Perry, tack vare att han förvarnat om att han skulle ha en vit keps på sig, men vi missade alla andra vi lovat att heja på. Så förlåt Anna, Åsa, Magnus, Kattis, Catarina och Valdemar! Men det var helt omöjligt att hinna se vem som var vem. Likadana tröjor och dessutom mörker gjorde att fler än jag blev yra i huvudet. Jag skulle ju dessutom hålla reda på två små pigga killar bland allt folk. Men vi var glada att vi hann se Perry och han var glad att han såg oss. Så strax före klockan 23 vandrade vi hemåt, Samuel somnade till sist i vagnen och Timothy kämpade tappert på sin cykel. Alla tre stupade i säng när vi kom hem. Men det var en härlig kväll och vilken löparfest, den vill jag definitivt uppleva på närmare håll ett annat år.

Idag har vi varit på Skansen med Magnus, Åsa, Elsa och Maria. Det var en lugn och skön dag med bara pyttelite regn. Barnen hade så kul och tiden gick alldeles för fort. Jag var mest intresserad av lunch och sen fika, men det var lite kul att titta på djuren och gå på Lill-Skansen också.

Timothy och Elsa slänger pengar i lyckobrunnen

 

Redo för ponnyridning

 

Helgen har bjudit på två träningstillfällen. Igår blev det simning vid Hellasgården tillsammans med Jenny och Mats. Vädret var ruggigt och det småregnade men det var 19 grader i vattnet så jag frös inte. Men det var nog ett av mina sämre simpass. Jag fick stanna hela tiden för att fixa glasögonen som immade igen och tog in vatten och hittade aldrig någon rytm i simningen. Jenny och Mats forsade iväg och jag gjorde mitt bästa för att hänga med, men det kändes ungefär som jag lärt mig crawla igår. Tillbaka på bryggan visade klockan på drygt 2 km, den brukar visserligen visa lite för långt, men jag misstänker att jag simmat kors och tvärs i sjön. Vilket är lite ovanligt för jag brukar inte ha några problem med att hålla kursen. Vi får verkligen hoppas att det går bättre på söndag för annars kommer jag vara helt slut efter simningen. Ikväll stack jag ut och cyklade när barnen hade lagt sig. Det blev en blöt och ruggig cykeltur i mörker, och med en kilometertid som var det sämsta jag gjort i år. Men de första kilometrarna kändes bra, och de nya pedalerna och cykelskorna funkar bra. Med dessa två träningspass i bagaget är förväntningarna på min insats i Stockholm Triathlon på söndag minst sagt låga. En formtoppning känns långt borta, för mig gäller det snarare att komma ur formsvackan och det illa kvickt. Nu väntar ett par lugnare träningspass i början av veckan och sen blir det totalvila, nåt som jag tror min kropp verkligen ser fram emot!

Back in town

Nu är det hög tid att inse att min sju veckor långa semesterledighet börjar lida mot sitt slut. Trots att vi inte har gjort så mycket är det en av de härligaste semestrarna vi haft. Vädret har varit fantastiskt och vi har varit tillsammans hela familjen. Killarna bråkar ju förvisso en del men vi njuter ändå av den första sommaren då vi är fyra i familjen. Timothy har blivit en stor kille som längtar efter att börja skolan snart. Samuel är en liten tuffing som far fram som en virvelvind. Han har börjat prata mycket i sommar och är nu ikapp svenska barn i samma ålder och det är jättekul.

 

Det var med stort vemod vi lämnade sommarstugan igår. Vädret var underbart och vi ägnade dagen åt att städa, olja in utemöbler och tömmar kylen och frysen. Jag kommer framför allt minnas det som första sommaren med Samuel och sommaren då jag började med triathlon. Men även sommaren med mååånga trevliga middagar och sommaren då jag på allvar började fundera på om man borde byta stadslivet mot ett liv på landet.

 

I onsdags var jag hemma en sväng och lämnade en massa packning i samband med att jag körde Sickla Triathlon igen. Jag var även och köpte nya cykelskor och pedaler på Specializedbutiken i Hammarby Sjöstad. Jag märkte ganska snabbt att de inte såg mig som en så värst intressant kund. Jag, en medelgod motionär med begränsad budget, fick i alla fall hjälp med att handla det jag skulle men inte så mycket mer. Det var lite synd för jag gillar verkligen deras grejer och om jag nån gång ska köpa en riktig cykel vill jag mer än gärna att det ska vara en Specialized. Men det finns andra butiker där de säljer det märket så jag får kolla runt lite. Träningstävlingen gick lite bättre än förra gången rent tidsmässigt, men det kändes inte så bra. Simningen var hemsk, jag fick panik och trodde jag skulle drunkna men simmade ändå lite snabbare än förra gången. Cyklingen gick helt ok faktiskt och om jag inte valt att köra på cykelbanan, utan på vägen som alla andra gjorde, hade jag nog varit riktigt nöjd. Löpningen däremot gick sämre än väntat och det bekymrar mig lite. Det borde vara min starkaste gren men eftersom jag är så dålig på cyklingen bränner jag förmodligen förmycket krafter där. Så när det sen är dags för löpning har jag ingen nytta av att jag vanligtvis är hyfsat snabb. Men det är bara att träna mer och hårdare! Just nu känner jag dock att kroppen är lite sliten och jag kommer bara köra några lugnare träningspass innan Stockholm Triathlon nästa söndag.

Så jag skrotade mina planer på att springa Midnattsloppet på lördag, till Perrys stora glädje. Jag har aldrig sprungit det loppet och tycker det skulle vara kul att uppleva stämningen så igår morse satte jag igång och ragga startplats. Men efter ett tag sansade jag mig. Dels insåg jag att min kropp behöver vila nu, dels är det verkligen Perrys tur att tävla. Så nu hoppas jag att vädret är ok och att killarna är pigga imorgon kväll, för då ger vi oss ut på stan för att heja på alla vi känner som ska springa.

Igår kväll var jag och Anna ute och åt middag, senare kom även Johan och gjorde oss sällskap. Det var en härlig sommarkväll och vi gick sen hem till vår balkong och drack bubbel tillsammans med Perry som varit hemma med barnen. En fin avslutning på en underbar semester!

Fina cykelskor

 

Anna & Johan

 

Kanske sommarens bästa helg?

Helgen har varit en av de bästa på länge och detta trots att vi upplevt sommarens värsta åskväder. I fredags väntade vi besök av Tomas och Merci och barnen. De skulle komma kl 15 och vi undrade lite vad vi skulle hitta på för det regnade till och från under hela förmiddagen. Men precis som yr.no hade utlovat upphörde regnet på eftermiddagen och det blev en riktigt fin eftermiddag och kväll. Vi tjejer hann med en löptur och ett bad innan vi korkade upp champagnen. Eftersom jag cyklat en sväng på förmiddagen blev det en riktigt bra träningsdag. Sen blev det grillmiddag och även våra bästa grannar Lena och Gilda gjorde oss sällskap. Vi satt och pratade gamla minnen, lyssnade på gamla låtar och blev nostalgiska.  

Lördag förmiddag tillbringade vi på bryggan. Alla badade och solade och vilade lite trötta kroppar och huvuden. Efter lunchen åkte våra gäster hem och det började torna upp sig endel mörka moln på himlen. Vi blev oroliga eftersom vi skulle ha middag på vår terrass på kvällen. Framåt 4-tiden började det blixtra och åska och sen kom regnet. Och vilket regn! Det formligen vräkte ner i ungefär en timme och våra förhoppningar om att kunna sitta ute grusades totalt. Så vi bestämde oss för att vara hemma hos Åsa och Magnus istället i deras stora lantkök. Lagom till kl 18 sprack det dock upp och det blev en fin, men kylig, kväll. Men då hade vi redan bestämt oss för att äta inomhus. Magnus hade varit och storhandlat på Taylor & Jones och vi avnjöt en middag bestående av grillad lammsadel, en gäng goda korvar och en utsökt rotfruktsgratäng. Därtill bubbel och rödvin och avslutningsvis Renée Voltaires sommartårta. 

Idag, söndag, behövde vi alla en vilodag. Vi låg på bryggan halva dagen och jag passade på att simma lite. Det var nog det härligaste simpasset på hela sommaren. Idag skippade jag våtdräkten för att testa hur det var att simma i triathlonkläderna. Det var strålande sol, vindstilla och 22 grader i vattnet. Barnen lekte i vattnet bredvid och jag kände mig ovanligt lugn när jag simmade. I vanliga fall är jag ensam, vädret är inte alltid så bra och vid flera tillfällen i sommar har det varit väldigt blåsigt. Då tycker jag det är lite obehagligt och blir stressad vilket påverkar simningen och pulsen negativt. Men idag var det bara härligt och jag kunde ha simmat hur länge som helst. Efter ett tag lockade dock bryggan och jag unnade mig lyxen att ligga och sola en stund medan barnen lekte. 

Helgens bottennapp var barnens filmstund i lördags. Våra barn, framför allt Samuel, har under sommaren sett en film som heter Ponyo på klippan vid havet. En film av Hayao Miyazaki. Det är en fin och stillsam film med vacker handling och musik. Eftersom Samuel sett filmen minst 30 gånger tänkte vi för några veckor sen att vi kanske skulle inhandla nån mer film av Miyazaki. Vid ett tillfälle pratade vi om Miyazaki med vår granne, och tillika Kinaexperten, Kalle (han som fixade Kinamiddagen). Han rekommenderade några filmer så vi beställde en box med fyra. Två av dem var barntillåtna och en av dem tog vi med till middagen i lördags. Efter middagen satte vi på filmen åt barnen, som var i åldrarna 2 till 12 år. Efter en liten stund kommer Timothy ut till oss i köket och vill bara "kolla läget lite". Efter bara nån minut hör vi ett tjut ifrån Samuel och sen börjar han gråta hysteriskt. Timothy sa då: Jag förstår att Samuel blev rädd för till och med jag tyckte det var läskigt. Och efter ytterligare nån minut kommer 10-åringen ut till oss för att "filmen inte var så bra". Jag vet fortfarande inte exakt vad det var som var så läskigt, men jag ska ta reda på det väldigt snart. Och jag har lärt mig att aldrig låta barnen titta själva på en film som jag själv inte sett, även om filmen är barntillåten. Så Samuel får väl fortsätta titta på Ponyo ett tag till, han verkar inte tycka det är enformigt utan blir lika glad varje gång. Så varför ändra på ett vinnande koncept?  

Inte alls läskig!

Ganska så läskig!

På jakt efter den motivation som flytt

Efter tisdagens urladdning i Katrineholm har min träningsmotivation försvunnit totalt. Loppet, KK-joggen, är en kvartsmara som alltid äger rum under den så kallade Katrineholmsveckan. Våra kompisar Anna och Johan kommer därifrån och Anna och jag bestämde oss i våras för att ställa upp i loppet.

Efter min mediokra insats i lördagens triathlon och ett par lata dagar i Småland, hade jag inte några större förväntningar på loppet. Halsen var bättre men inte helt bra men kroppen var hel och pigg, det var nog bara motivationen som saknades. Pannbenet kändes mjukt och jag fasade lite inför den kommande uppgiften. Jag som aldrig har sprungit ett millopp, för jag vet att jag är hopplöst långsam på korta distanser, och kände prestationsångesten komma krypande. Dessutom tyckte jag att en kvartsmara, 10 548 meter, var en rätt udda distans och jag hade ingen aning om vad jag skulle sikta på för tid. Rätt mycket negativa tankar alltså! Men så fort jag såg Anna och Johan på perrongen i Katrineholm blev jag på bättre humör. De är alltid så glada och positiva och det smittar. Vi gick och tog en fika och sen var det dags att byta om och börja ladda inför loppet. För ovanlighetens skull värmde jag upp ordentligt, det har jag hört att man ska göra när man springer "kortare" lopp. Och jämfört med en hel- eller halvmara är detta en relativt kort distans. Så det blev lite jogg, löpskolning och sen några ruscher.

Starten gick klockan 19.15. Vädret var varmt och tryckande och luften kändes syrefattig. Vi hade ställt oss ganska långt fram och drogs med i det höga tempot som drogs upp i starten. Anna och jag hängde med i 4.30-fart i ett par kilometer men sen var vi båda tvungna att slå av på takten. Jag led av värmen och det kändes som alla sprang om mig. Banan var lite kuperad i början och jag fick kämpa för att hålla farten uppe och ändå kändes det som jag sprang i sirap. Jag hittade ett lagom plågsamt tempo och lyckades hålla det in i mål. Tiden blev 49,46, vilket motsvarar 4,43-min/km. Det räckte till en 18:e plats av 105 damer och det är jag nöjd med, även om jag hade hoppats på att kunna avsluta lite hårdare.

På kvällen var vi ute och kollade in nattlivet i Katrineholm. Det var inte så mycket att skryta med, fast skumpan på Statt var god. Det som gjorde mest intryck på mig var att stans bästa kebab stängde redan kl 22, och det under Katrineholmsveckan när det förväntas vara som mest folk i stan. Grymt besvikna fick vi gå till McDonald's. På onsdagen var jag rätt seg och trött när jag tog tåget tillbaka till Stockholm för att möta upp killarna. Två tävlingar på fyra dagar var lite i mesta laget för mig.

Glada tjejer

Igår var det dags att fylla år igen. Vi firade lite på landet tillsammans med min familj. Tyvärr regnade det så vi fick sitta inne och äta middag, jag tror det är första eller andra gången på hela semestern som vi inte kan sitta ute. Det fick bli en träningsfri dag och jag var inte ens sugen på att träna.

Idag känns det äntligen som halsen är bra igen och jag borde verkligen träna simning eller cykel. Det är mulet och inte så varmt så simning känns inte alls lockande. Cykling känns inte heller så kul, tänk om det börjar regna...Vad är det som har hänt? Jag som alltid brukar längta efter att få träna, i ur och skur. Dessutom är det bara en vecka kvar när jag kan träna hårt, sen blir det bara lite lätt träning innan Stockholm Triathlon, så jag borde vara extra taggad. För är det något jag lärt mig så är det hur viktigt det är att vila inför tävlingar. Dels för att kroppen ska vara pigg, dels för att känna sig motiverad och taggad när man står på startlinjen. Tyvärr kände jag mig varken pigg eller särskilt motiverad på de två senaste tävlingarna jag ställde upp i och så vill jag inte ha det. Så nu måste jag fokusera på att försöka hitta motivationen igen, om det går vill säga. Det kanske är så att jag redan är nöjd för i år. Sex tävlingar, varav tre långlopp, kanske räcker för en motionär som även har lite annat att tänka på. Men jag ska försöka ladda om till de tre-fyra återstående loppen, annars får jag väl ta en time out som det ju så fint heter. Men det hoppas jag inte ska behöva hända.

Ett år går skrämmande fort

Idag är det precis ett år sen vi träffade vår lilla Samuel för första gången. Vi besökte honom hos hans fosterfamilj i Seoul. Det var ett overkligt möte och jag minns än idag när de öppnade dörren för oss och där stod han, vår son och lillebror. Då tyckte vi att han var stor, nu tycker vi för det mesta att han är en pytteliten människa.

Jag konstaterar ännu en gång att tiden går skrämmande fort. Mycket har hänt under det senaste året och vi har nu glömt hur livet var innan vi fick två barn. Det känns som Samuel alltid varit med oss och vi är så glada och tacksamma för att just vi fick den finaste lillebrorsan.

Jag är glad att jag bloggade när vi var i Korea. Tiden där var så omtumlande att minnesbilderna inte alltid är så klara. Då är det kul att läsa bloggen, det känns som jag är där igen och jag kan återuppleva resan fast nu har jag tid att reflektera och känna efter.

Året som gått har varit väldigt intensivt och händelserikt. Samuel har anpassat sig bra och det märks att han nu är trygg i familjen. Han är en lagom livlig liten kille med god fysik och gott humör. Perry och jag är glada över att barnprojektet är slut och det känns som en befrielse att kunna  sortera bort och slänga, eller ge bort, urväxta kläder och leksaker. Nu är det full fart framåt i livet igen!

Vår glada lilla Samuel

Björsäters triathlon 2013

Igår genomförde jag min första riktiga triathlon tävling, Björsäters triathlon, 1/10 Iron man. Och man kan väl säga att det gick sådär. Jag är inte alls nöjd med min tid men det var ett trevligt lopp och jag hoppas kunna ta revansch nästa år.

 

Efter ett par härliga veckor i sommarstugan var det i fredags dags att packa bilen och köra till Perrys kusin Johan, med familj, i Bankekind utanför Linköping. Det var dags för årets upplaga av Björsäters Triathlon och Johan och jag skulle genomföra vår första triathlon tävling. Vädret var strålande och alla var glada. Det enda lilla molnet på himlen var min hals som kliat hela veckan. Inte ens två dagars helvila hade gjort den bättre och jag funderade på hur den skulle klara ansträngningen som väntade dagen efter. Fredagskvällen blev lugn och trevlig. Barnen badade nästan oavbrutet i poolen på tomten och vi vuxna försökte hitta lite skugga. Johan och jag kollade cyklarna en sista gång och pratade lite taktik. Sen blev det en rätt tidig sänggång. 

 

På tävlingsdagen, igår morse, var det om möjligt ännu varmare än i fredags och jag förberedde mig på ett lugnt lopp, dels på grund av den extrema värmen, dels på grund av halsen. Men om man ska ta det lugnt och ändå kunna göra en hyfsad tid gäller det att hålla huvudet kallt och vara taktisk. Distanserna var korta; 380 meter simning, 18 km cykling och 4,2 km löpning. Min taktik var att ösa på fullt från start på simningen, jag skulle förlora nån minut mot de andra vid bytet eftersom jag ville simma i våtdräkt, för att träna på att få av mig den, och nästan alla andra simmade utan. På cyklingen skulle jag ta det ganska lugnt, det blåste sned motvind de första 10 km och gick rätt mycket uppför, för att sen se hur kroppen kändes inför löpningen.

 

Min taktik sket sig ganska fett redan efter 50 meter i vattnet. Jag hade lagt mig ungefär i mitten av startfältet på 170 personer. Starten gick, de flesta forsade iväg och jag tänkte att det här går ju bra, för att efter ca 50 meter fastna i ett stim av människor som slutat crawla och övergått till bröstsim varvat med okontrollerat plaskande. Det var bara att inrätta sig i ledet och börja trampa vatten och simma lite bröstsim när det gick framåt. Vid vändpunkten blev det totalstopp och jag tillbringade nästan 1 minut på samma fläck. På tillbakavägen gav jag upp helt. Jag fick ett antal sparkar i huvudet och på kroppen, samt en illa riktad spark som gav mig ett blödande hack inne i gommen. Jag väljer att tro att det var någons fingernagel som lyckades pricka min mun precis när jag andades, känns lite trevligare än en stortånagel... Äckligt var det hur som helst! När vi närmade oss stranden, och den 5 meter breda passage alla skulle igenom för att komma iland, var mina förhoppningar om en ok tid redan grusade. Jag köade till landstigningsplatsen, lufsade upp ur vattnet och krängde av mig våtdräkten på vägen upp till växlingsområdet som låg en bit bort. Väl där hittade jag först inte min cykel, sen fick jag inte av mig våtdräkten och slutligen fick jag trixa med en korvig sula i cykelskon ett bra tag. Jag hoppas det var min sämsta växling i min triathlonkarriär, den tog nog upp mot 3-4 minuter.

 

Cyklingen och löpningen genomfördes i konrollerat tempo utan att jag varken drog på mig mjölksyra eller någon vidare hög puls. Tiden blev 1.05 (9:e plats av 37 tjejer) och jag var rätt sur när jag kom i mål även om jag försökte att hålla god min. Kanske hade det varit bättre att bränna på och ta ut mig som jag brukar, då hade jag i alla fall känt att jag gjort det jag kunde. Kanske hade jag varit lite gladare om jag varit några minuter snabbare, eller kanske inte... Det jag stör mig mest på är ju kaoset i vattnet och mitt långsamma byte från simning till cykel och dessa minuter var förlorade hur som helst. Så det är bara att träna mer på växlingarna, plus de övriga disciplinerna såklart. Och även om jag inte är nöjd med min prestation så var det en jättekul och lärorik dag med lite för varmt väder. Och vi hade en stor hejarklack som peppade oss flera gånger längs vägen. Tack för det!

 

Dagens lärdomar: 

1. De lönar sig inte att ha våtdräkt på 1/10 Ironman i högsommarvärme

2. Underskatta inte min egen förmåga, det är bättre att några får simma om mig än att lägga sig för långt bak i starten i simningen. SÅ långsam är jag inte.

3. Memorera noga vart jag lägger mina grejer och kolla att allt är iordning, sparar tid och minskar stressen vid växlingarna

Nedan några foton från tävlingen tagna av Johans pappa Janne som var på plats för att se sin son genomföra sin första, men inte sista, triathlontävling :).

 

T2, från cykling till löpning



 

Johan har cyklat ikapp mig och vi växlar samtidigt

 

Johan och jag efter målgången

På kvällen hade vi grillfest hemma hos Johan och Caroline och ytterligare två kusiner med familjer. Vi var 10 vuxna och 8 barn i strålande högsommarväder. En otroligt härlig kväll med god mat och dryck och trevligt sällskap.

 

Idag var det dags att åka vidare, tyvärr måste jag nästan säga. Perry, jag och barnen tyckte det var väldigt mysigt hos Johan och Caroline och hade lite svårt att slita oss. Men vi hoppas att de vill komma upp till Stockholm och hälsa på oss i höst. Så runt lunchtid åkte vi vidare till Småland för att hälsa på killarnas farmor och farfar. Kroppen känns pigg och fräsch men jag ska inte träna idag ändå. Istället ska jag försöka få ordning på halsen till KK-joggen på tisdag. För jag har ingen lust att genomföra ännu ett lopp där jag i förväg vet att jag inte kommer kunna ge 100%. Ett sånt lopp per vecka får räcka.