Frigiliana 2016: Sista träningsdagen, dags att ta i lite

Sista träningsdagen! Tidig uppstigning, åt varsin frukt och hoppade sin i våtdräkterna. Tur att det var tisdag annars hade vi väckt hela grannskapet med billarmet. Men som vanligt var det knappt nån som reagerade då tre gummiklädda tjejer hoppade in i en tutande och blinkande bil och gasade iväg. Det var svalare idag och större vågor. Lisa sa med en gång att hon inte ville simma med ut men Iréne ville testa och jag förstod att hennes mål var att simma minst lika långt som förra gången, d v s 1300 meter. Jag sa ok och hängde med. Vågorna var stora och jag kände nästan av lite sjösjuka men inte mer än att jag stod ut. Vi simmade bort till vändpunkten och tillbaka. Sen var Iréne nöjd och det förstår jag. Det var tredje gången i öppet vatten för henne och vågorna var inte att leka med så det var strongt att simma 700 meter. 

En sak jag försökte prata med tjejerna om under veckan var att sluta vara fixerade vid tid, sträcka och hastighet. Simning i öppet vatten i höga vågor är inte jämförbart med att simma i bassäng eller i en stilla insjö. Cykling i bergen eller i kraftig blåst är inte som att rulla omkring hemma och traillöpning i en flod är inte samma sak som att lufsa omkring på asfalt i Stockholm. Det blir enbart stressande att hela tiden hålla koll på tid och hastighet. Jag tror att budskapet gick fram. 

Efter den korta men rätt jobbiga simningen åkte vi hem och åt stor frukost. Sen var det dags att ge sig av på den sista cykelturen och tjejernas första bergstur. Vi cyklade till Torrox och tog sen höger upp i bergen och började vår klättring. Det var jättevarmt även idag men vi tog det väldigt lugnt och höll ihop hela vägen. Vi pausade många gånger och hänfördes av den fina utsikten. Tjejerna frågade många gånger hur långt det var kvar och jag gav dem omedvetet några glädjekalkyler som fick dem att fortsätta. 

Hänsynsfulla bilister

Slingriga vägar

Snart uppe

Coach @lly

Efter drygt 2 timmar nådde vi slutligen Cómpeta. Jag var riktigt imponerad av tjejerna och de tyckte helt klart det var värt ansträningen. Vi stannade för att ta lite bilder och åt sen en jättegod lunch i byn. 

Uppe!

Cómpeta

Glada tjejer

Lunchrestaurangen

 

Lisa i sin snygga cykeltröja kollar utsikten

Sen var det bara resten kvar. Jag hade planerat att ta vägen via Sayalonga ner, jag mindes den som rätt härlig och lagom brant. För är man en ovan cyklist kan det även var jobbigt att åka nedför. Det var rätt mycket trafik den här dagen så man fick vara försiktig i kurvorna. Jag bromsade som jag aldrig gjort förr och försökte hålla ett lagom tempo för alla och det gick bra. Ner kom vi och när vi nådde Algarrobo Costa var alla överens om att det var lagom att cykla tillbaka. Vi hade fin medvind när vi körde längs havet och alla hade krafter kvar ända fram till Nerja. Väl där upptäckte vi att det var nån typ av festligheter i stan och massor med folk överallt. Vi promenerade med våra cyklar till Balcón de Europa, köpte varsin glass och satt i blåsten och tittade på folket och havet en stund. Sen började vi frysa och bestämde oss för att åka hem till Frigiliana och duscha innan vi skulle lämna tillbaka cyklarna på kvällen. Tjejerna lastade in cyklarna i den tutande bilen för sista gången och jag trampade uppför den långa backen för sista gången för i år i alla fall. När vi kom hem gjorde vi ett försök att tömma kylen på godsaker, vilket gick sådär, och sen var det dags att börja packa så smått. 

Planen för kvällen var att åka ner till Nerja för att först lämna tillbaka cyklarna och sen åka ner på stan och äta middag. Coachen skulle cykla ner och adepterna åka bil eftersom deras cyklar redan låg i bilen. Vad vi inte räknat med var att det blev mörkt redan vid 19-tiden och vi hade inga lampor till cykeln. Jag kände mig tveksam till att cykla ensam i mörkret på den smala vägen så vi bestämde att köra två gånger istället. Sagt och gjort, Iréne och jag körde ner till Nerja och parkerade mitt framför X-bikes på trottoaren eftersom det inte fanns nån parkeringsplats i hela stan. När vi hoppade ur vår tutande och blinkande bil var det faktiskt en och annan som reagerade, det blev liksom mer effektfullt när det var mörkt. Jag lämnade in cyklarna och Iréne åkte tillbaka och hämtade Lisa och den sista cykeln. Proceduren med bilen upprepade sig och vi kunde inte annat än att skratta åt situationen, en skruttig bil som parkerar mitt på trottoaren, ut hoppar två snygga blondiner medan billarmet tjuter och strålkastarna blinkar men de ser bara glada ut. 

När cyklarna var återlämnade körde vi runt i minst 30 minuter för att försöka hitta en parkeringsplats i stan. Men det var helt hopplöst och till slut gav vi upp och åkte upp till Figiliana igen för att äta middag. Det blev samma restaurang igen och den här gången unnade vi oss varsitt glas vin för att fira vår fantastiska resa. Efter middagen gick vi hem och drack lite mer vin och satt och pratade en stund innan det var dags att somna. Sista träningsdagen led mot sitt slut och vilken dag det blev!