Frigiliana 2016: Premiärsimning i Medelhavet

Andra dagen hade vi bestämt skulle vara cykelfri. Dels för att vila ovana muskler, dels för att hinna simma och springa också. Jag hade föreslagit att vi skulle simma innan frukosten för att få uppleva soluppgången i havet. Tjejerna var med på det. Men när klockan ringde 7.30 på söndagmorgonen var de lite tveksamma. Det var bäcksvart ute men jag försäkrade dem om att det snart skulle bli ljust. Vi åt en frukt, drog på oss bad- och våtdräkter och körde ner till Burriana beach. Det var nästan folktomt där men några morgonpigga motionärer och fiskare var uppe. Ljuset var magiskt som alltid och jag ville fotografera innan solen hann upp för högt.

Fiskare

Redo för premiärsim i Medelhavet

Det var förvånansvärt varmt i vattnet men det var endel dyningar i havet. Min plan att simma ut till bojarna som ligger ca 250 meter ut ändrades efter att ha kollat läget med tjejerna. Vi kom överens om att hålla oss närmare strandkanten. Det är alltid lite ovant att simma i klart vatten när man ser precis allt under sig. En dam på stranden hade varnat oss för brännmaneter, typiskt tänkte jag, som om inte tjejerna var nervösa nog inför den stundande simturen. Jag sa att jag då aldrig sett nån manet alls här men vet inte om de trodde på mig. Vi simmade i dyningarna och solen steg ovanför oss på himlen. Båda tjejerna kämpade på otroligt bra och var förvånade över hur bra man flöt i saltvattnet. Iréne och jag simmade ca 1300 meter och Lisa slog personligt rekord i antal crawltag på raken och simmade halva sträckan. Båda två var rätt nöjda över sina prestationer efteråt och såg fram emot en välförtjänt frukost på balkongen.

Men allt blir inte som man tänkt sig. Vår skruttiga bil med sin skruttiga nyckel valde att sluta fungera just den här morgonen. Vi stod parkerade längs strandpromenaden där det nu börjat komma folk och affärerna öppnade upp för dagen. Vi tryckte och tryckte på nyckeln för att låsa upp bilen men den var helt paj. Till slut gav vi upp. Jag öppnade bildörren med nyckeln och vad händer, jo larmet går så klart men bilen går att starta. Hade det varit hemma i Sverige hade jag skämts ihjäl men i Spanien tittar folk eventuellt lite grann men ljudet drunknar i allt annat oväsen så det kändes inte så märkvärdigt. Vi hoppar in i bilen och kör iväg och efter 30 tut blir bilen tyst. Och den är tyst ända tills vi måste öppna dörrarna för att kliva ur, då börjar det igen. Men vi måste ju köra hem och vi måste gå ur bilen, så det är bara att le och låtsas som om ingenting. Och ju längre tid som gick, desto mindre brydde vi oss om tutandet.

Väl hemma fixade vi en brunch och satt länge på balkongen och njöt. Planen för eftermiddagen var att springa traillöpning längs floden Rio Chillar. Det var en varm dag men som tur var gick leden mestadels i skuggan och bitvis sprang man i vatten. Det blev en svettig och jobbig tur men jättehärligt att springa terräng. Iréne stod för dagens vurpa och slog sönder knät och sina snygga tights vi andra lyckades hålla oss på benen i den krävande terrängen.

Rio Chillar

Coach @lly i täten

Svettiga tjejer  

Påväg tillbaka till Frigiliana

Uppe

I den långa backen tillbaka upp till Frigiliana pallade jag en avocado från ett träd. Tyvärr var den alldeles för hård för att äta så den fick följa med hem till Sverige för att mogna. Tillbaka i lägenheten blev det lite stretching och slappande innan vi unnade oss lite mellanmål i solen. Det är viktigt att äta ordentligt när man tränar mycket!

Lyxigt mellanmål!

På kvällen laddade vi med pasta på Virtudes inför morgondagens cykeltur. Coach @lly upplyste Iréne om att det inte duger med en sallad på kvällen om man ska cykla långt och kuperat dagen efter. Lydigt ändrade hon sin beställning och tog en pasta. Tidig läggning även denna kväll. Trötta och lite solbrända kroppar längtade efter vila.