Frigiliana 2016: Att våga utmana sig själv och andra

Tredje träningsdagen brukar det börja kännas lite i kroppen. Så även för dessa starka tjejer. Men det fanns inte tid för nån vilodag och idag hade jag planerat att ta med dem till Almuñécar. En tur på ca 50 km längs kusten österut, otroligt vacker men rätt kuperad. Jag försökte förbereda tjejerna på att det skulle bli jobbigt men att de förhoppningsvis skulle tycka det var värt mödan. Jag tänkte att det nog skulle gå om vi tog det lugnt och pausade ofta. Jag sa åt dem att ladda upp med sportdryck, bars, Bloks och gels. Sen packade de in cyklarna i den tutande bilen och körde ner till Nerja. Jag cyklade ner. Det var om möjligt ännu varmare denna dag och det skulle gå åt mycket vätska.

Vi trampade iväg ut ur Nerja och påbörjade den första stigningen. Lisa hade pigga ben och stack upp för den första backen i ett rasande tempo. Jag försökte instruera Iréne att hitta sitt eget tempo och bara mala på, ungefär som man gör när man springer långpass. Vi stannade efter första backen för att ta lite bilder.

Här kommer tjejerna uppför den första stigningen

Trion

Starka tjejer!

Coachen njuter av utsikten

Sen trampade vi vidare, uppför backar, nedför backar, genom rondeller och tunnlar och till slut kom vi fram till vårt mål Almuñécar. Tjejerna var med all rätt omåttligt stolta över sig själva och vi alla var sugna på lunch. Vi valde en servering på stranden och beställde tomatsallad, pommes, tortillas och sallader. En och annan Cola slank också ner. 

Lisa vilar lite i skuggan

Lisa var lite sliten även efter lunchpausen och kände att hon behövde smågodis för att orka cykla hem. Så vi körde ner i byn och fixade vatten och godis och rullade sen långsamt längs strandpromenaden innan vi började kämpa oss hemåt. Hemfärden gick bra men det var otroligt varmt och tjejerna var trötta. Vi tog många pauser och till slut kom vi tillbaka till Nerja. Det var fullt på cafét där vi tänkt fika så vi köpte med oss bullar hem till lägenheten för att fika där. Än en gång lastade vi in cyklarna i vår tutande bil och jag vinkade hejdå till tjejerna. Den här gången var det betydligt jobbigare att cykla upp den sista biten. Solen gassade skoningslöst hela tiden och det fanns inte tillstymmelse till vind. Mitt vatten var slut och jag svettades kopiöst, men upp skulle jag och upp kom jag. Bullen och kaffet smakade riktigt bra och jag toppade även med lite chips och en Resorb.

Eftermiddagen tillbringade vi vid poolen och jag gick hem lite tidigare för att ta en tupplur. Middag åt vi på samma ställe som första kvällen och nu blev det sallad, bröd och så delade vi på en pizza, allt för att ladda inför sista dagen; morgonsimning och cykling i bergen. Påvägen hem tog vi lite kvällsbilder.

Tjejerna utanför Irénes lägenhet

Tjejerna var nöjda med dagen och är lika hänförda över cyklingen här nere som alla andra. Jag var glad över att de klarade turen utan att tycka det var alltför jobbigt. Mitt mål när vi åkte till Spanien var att visa dem tre olika cykelturer. Min förhoppning var att de skulle klara av samtliga turer utan att bli så trötta att cykelglädjen försvann eller att gå in i väggen. Det är svårt att förbereda någon som aldrig cyklat här nere på hur annorlunda det är jämför med att cykla hemma i Sverige. Det kuperade landskapet plus värmen gör det till en helt annan utmaning och det gäller att hushålla med krafterna och att fylla på med vätska och energi hela tiden. Jag hade med mig sportdryck och bars, gels mm hemifrån åt alla och mer eller mindre tvingade dem att äta och dricka med jämna mellanrum. Så till min stora glädje ser de nu fram emot den sista cykeldagen då vi ska cykla upp i bergen och äta lunch i Cómpeta. Det är en helt annan typ av klättring jämfört med den till Almuñécar och nästan 1000 höjdmeter. Vi kommer ta den lättaste vägen upp och jag har bestämt mig för att vi ska upp alla tre, det får ta den tid det tar.