Frigiliana 2016: Hemresedag

Sista dagen i Frigiliana ägnade vi åt packning och en promenad i den lilla staden. Till vår stora lycka var Churrostrucken öppen och vi kunde smaka på nyfriterade churros. Det hade jag längtat efter hela veckan och varje gång jag passerade Churrostrucken efter den långa stigningen upp till Frigiliana var den stängd.

Degen friteras

Färdig!

Det kändes både bra och dåligt att åka hem. Dagarna i Spanien gick fort men samtidigt längtade jag hem jättemycket till killarna. Sen Ironman i Kalmar i augusti har jag varit rätt låg och det som ger mig energi är att få vara med dem. Men att få komma iväg till solen med två glada tjejer gjorde susen och ger många glada minnen att leva på i höstmörkret.

Pittoreska gator

Och vackra blommor

Trappan ner till Irénes lägenhet

Efter promenaden var det dags att en sista gång sätta igång billarmet och packa bilen. Vi reagerade knappt längre och att döma av förbipasserandes reaktioner så var det inte så farligt. När vi körde mot flygplatsen började det regna och plötsligt kändes det inte alls lika lockande att stanna kvar. Vilken himla tur vi hade med vädret! När vi kom fram till flygplatsen och klev ur bilen vid biluthyrningsfirman ekade det i hela parkeringshuset. Men spanjorer är inte så lättskrämda så han bara skrattade lite, tog emot nyckeln och sa: no problem. Sen blev det lite shopping, snabb lunch och en sista kaffe innan vi boardade.

Regnrusk

Vi hade verkligen tur med vädret!

Väl hemma möttes jag av tre glada killar. De fick några små presenter och sen var allt som vanligt igen. Barn har en förmåga att anpassa sig efter situationen, det var som jag aldrig varit borta. Själv ville jag bara krama och pussa dem hela tiden och vara jättenära dem men det var inte så populärt. Att få åka iväg till solen några dagar på hösten är en lyx och jag ska leva på detta under de mörka vintermånaderna. Jag hoppas Iréne och Lisa uppskattade resan lika mycket som jag gjorde och att det gav dem en kick-start till sin triathlonträning. Själv har jag bestämt mig för att ta ett mellanår och fokusera på familjen, jobbet och lite alternativ träning. Vi får se hur långt det räcker på tävlingarna nästan år!

Frigiliana 2016: Sista träningsdagen, dags att ta i lite

Sista träningsdagen! Tidig uppstigning, åt varsin frukt och hoppade sin i våtdräkterna. Tur att det var tisdag annars hade vi väckt hela grannskapet med billarmet. Men som vanligt var det knappt nån som reagerade då tre gummiklädda tjejer hoppade in i en tutande och blinkande bil och gasade iväg. Det var svalare idag och större vågor. Lisa sa med en gång att hon inte ville simma med ut men Iréne ville testa och jag förstod att hennes mål var att simma minst lika långt som förra gången, d v s 1300 meter. Jag sa ok och hängde med. Vågorna var stora och jag kände nästan av lite sjösjuka men inte mer än att jag stod ut. Vi simmade bort till vändpunkten och tillbaka. Sen var Iréne nöjd och det förstår jag. Det var tredje gången i öppet vatten för henne och vågorna var inte att leka med så det var strongt att simma 700 meter. 

En sak jag försökte prata med tjejerna om under veckan var att sluta vara fixerade vid tid, sträcka och hastighet. Simning i öppet vatten i höga vågor är inte jämförbart med att simma i bassäng eller i en stilla insjö. Cykling i bergen eller i kraftig blåst är inte som att rulla omkring hemma och traillöpning i en flod är inte samma sak som att lufsa omkring på asfalt i Stockholm. Det blir enbart stressande att hela tiden hålla koll på tid och hastighet. Jag tror att budskapet gick fram. 

Efter den korta men rätt jobbiga simningen åkte vi hem och åt stor frukost. Sen var det dags att ge sig av på den sista cykelturen och tjejernas första bergstur. Vi cyklade till Torrox och tog sen höger upp i bergen och började vår klättring. Det var jättevarmt även idag men vi tog det väldigt lugnt och höll ihop hela vägen. Vi pausade många gånger och hänfördes av den fina utsikten. Tjejerna frågade många gånger hur långt det var kvar och jag gav dem omedvetet några glädjekalkyler som fick dem att fortsätta. 

Hänsynsfulla bilister

Slingriga vägar

Snart uppe

Coach @lly

Efter drygt 2 timmar nådde vi slutligen Cómpeta. Jag var riktigt imponerad av tjejerna och de tyckte helt klart det var värt ansträningen. Vi stannade för att ta lite bilder och åt sen en jättegod lunch i byn. 

Uppe!

Cómpeta

Glada tjejer

Lunchrestaurangen

 

Lisa i sin snygga cykeltröja kollar utsikten

Sen var det bara resten kvar. Jag hade planerat att ta vägen via Sayalonga ner, jag mindes den som rätt härlig och lagom brant. För är man en ovan cyklist kan det även var jobbigt att åka nedför. Det var rätt mycket trafik den här dagen så man fick vara försiktig i kurvorna. Jag bromsade som jag aldrig gjort förr och försökte hålla ett lagom tempo för alla och det gick bra. Ner kom vi och när vi nådde Algarrobo Costa var alla överens om att det var lagom att cykla tillbaka. Vi hade fin medvind när vi körde längs havet och alla hade krafter kvar ända fram till Nerja. Väl där upptäckte vi att det var nån typ av festligheter i stan och massor med folk överallt. Vi promenerade med våra cyklar till Balcón de Europa, köpte varsin glass och satt i blåsten och tittade på folket och havet en stund. Sen började vi frysa och bestämde oss för att åka hem till Frigiliana och duscha innan vi skulle lämna tillbaka cyklarna på kvällen. Tjejerna lastade in cyklarna i den tutande bilen för sista gången och jag trampade uppför den långa backen för sista gången för i år i alla fall. När vi kom hem gjorde vi ett försök att tömma kylen på godsaker, vilket gick sådär, och sen var det dags att börja packa så smått. 

Planen för kvällen var att åka ner till Nerja för att först lämna tillbaka cyklarna och sen åka ner på stan och äta middag. Coachen skulle cykla ner och adepterna åka bil eftersom deras cyklar redan låg i bilen. Vad vi inte räknat med var att det blev mörkt redan vid 19-tiden och vi hade inga lampor till cykeln. Jag kände mig tveksam till att cykla ensam i mörkret på den smala vägen så vi bestämde att köra två gånger istället. Sagt och gjort, Iréne och jag körde ner till Nerja och parkerade mitt framför X-bikes på trottoaren eftersom det inte fanns nån parkeringsplats i hela stan. När vi hoppade ur vår tutande och blinkande bil var det faktiskt en och annan som reagerade, det blev liksom mer effektfullt när det var mörkt. Jag lämnade in cyklarna och Iréne åkte tillbaka och hämtade Lisa och den sista cykeln. Proceduren med bilen upprepade sig och vi kunde inte annat än att skratta åt situationen, en skruttig bil som parkerar mitt på trottoaren, ut hoppar två snygga blondiner medan billarmet tjuter och strålkastarna blinkar men de ser bara glada ut. 

När cyklarna var återlämnade körde vi runt i minst 30 minuter för att försöka hitta en parkeringsplats i stan. Men det var helt hopplöst och till slut gav vi upp och åkte upp till Figiliana igen för att äta middag. Det blev samma restaurang igen och den här gången unnade vi oss varsitt glas vin för att fira vår fantastiska resa. Efter middagen gick vi hem och drack lite mer vin och satt och pratade en stund innan det var dags att somna. Sista träningsdagen led mot sitt slut och vilken dag det blev!

Frigiliana 2016: Att våga utmana sig själv och andra

Tredje träningsdagen brukar det börja kännas lite i kroppen. Så även för dessa starka tjejer. Men det fanns inte tid för nån vilodag och idag hade jag planerat att ta med dem till Almuñécar. En tur på ca 50 km längs kusten österut, otroligt vacker men rätt kuperad. Jag försökte förbereda tjejerna på att det skulle bli jobbigt men att de förhoppningsvis skulle tycka det var värt mödan. Jag tänkte att det nog skulle gå om vi tog det lugnt och pausade ofta. Jag sa åt dem att ladda upp med sportdryck, bars, Bloks och gels. Sen packade de in cyklarna i den tutande bilen och körde ner till Nerja. Jag cyklade ner. Det var om möjligt ännu varmare denna dag och det skulle gå åt mycket vätska.

Vi trampade iväg ut ur Nerja och påbörjade den första stigningen. Lisa hade pigga ben och stack upp för den första backen i ett rasande tempo. Jag försökte instruera Iréne att hitta sitt eget tempo och bara mala på, ungefär som man gör när man springer långpass. Vi stannade efter första backen för att ta lite bilder.

Här kommer tjejerna uppför den första stigningen

Trion

Starka tjejer!

Coachen njuter av utsikten

Sen trampade vi vidare, uppför backar, nedför backar, genom rondeller och tunnlar och till slut kom vi fram till vårt mål Almuñécar. Tjejerna var med all rätt omåttligt stolta över sig själva och vi alla var sugna på lunch. Vi valde en servering på stranden och beställde tomatsallad, pommes, tortillas och sallader. En och annan Cola slank också ner. 

Lisa vilar lite i skuggan

Lisa var lite sliten även efter lunchpausen och kände att hon behövde smågodis för att orka cykla hem. Så vi körde ner i byn och fixade vatten och godis och rullade sen långsamt längs strandpromenaden innan vi började kämpa oss hemåt. Hemfärden gick bra men det var otroligt varmt och tjejerna var trötta. Vi tog många pauser och till slut kom vi tillbaka till Nerja. Det var fullt på cafét där vi tänkt fika så vi köpte med oss bullar hem till lägenheten för att fika där. Än en gång lastade vi in cyklarna i vår tutande bil och jag vinkade hejdå till tjejerna. Den här gången var det betydligt jobbigare att cykla upp den sista biten. Solen gassade skoningslöst hela tiden och det fanns inte tillstymmelse till vind. Mitt vatten var slut och jag svettades kopiöst, men upp skulle jag och upp kom jag. Bullen och kaffet smakade riktigt bra och jag toppade även med lite chips och en Resorb.

Eftermiddagen tillbringade vi vid poolen och jag gick hem lite tidigare för att ta en tupplur. Middag åt vi på samma ställe som första kvällen och nu blev det sallad, bröd och så delade vi på en pizza, allt för att ladda inför sista dagen; morgonsimning och cykling i bergen. Påvägen hem tog vi lite kvällsbilder.

Tjejerna utanför Irénes lägenhet

Tjejerna var nöjda med dagen och är lika hänförda över cyklingen här nere som alla andra. Jag var glad över att de klarade turen utan att tycka det var alltför jobbigt. Mitt mål när vi åkte till Spanien var att visa dem tre olika cykelturer. Min förhoppning var att de skulle klara av samtliga turer utan att bli så trötta att cykelglädjen försvann eller att gå in i väggen. Det är svårt att förbereda någon som aldrig cyklat här nere på hur annorlunda det är jämför med att cykla hemma i Sverige. Det kuperade landskapet plus värmen gör det till en helt annan utmaning och det gäller att hushålla med krafterna och att fylla på med vätska och energi hela tiden. Jag hade med mig sportdryck och bars, gels mm hemifrån åt alla och mer eller mindre tvingade dem att äta och dricka med jämna mellanrum. Så till min stora glädje ser de nu fram emot den sista cykeldagen då vi ska cykla upp i bergen och äta lunch i Cómpeta. Det är en helt annan typ av klättring jämfört med den till Almuñécar och nästan 1000 höjdmeter. Vi kommer ta den lättaste vägen upp och jag har bestämt mig för att vi ska upp alla tre, det får ta den tid det tar.

Frigiliana 2016: Premiärsimning i Medelhavet

Andra dagen hade vi bestämt skulle vara cykelfri. Dels för att vila ovana muskler, dels för att hinna simma och springa också. Jag hade föreslagit att vi skulle simma innan frukosten för att få uppleva soluppgången i havet. Tjejerna var med på det. Men när klockan ringde 7.30 på söndagmorgonen var de lite tveksamma. Det var bäcksvart ute men jag försäkrade dem om att det snart skulle bli ljust. Vi åt en frukt, drog på oss bad- och våtdräkter och körde ner till Burriana beach. Det var nästan folktomt där men några morgonpigga motionärer och fiskare var uppe. Ljuset var magiskt som alltid och jag ville fotografera innan solen hann upp för högt.

Fiskare

Redo för premiärsim i Medelhavet

Det var förvånansvärt varmt i vattnet men det var endel dyningar i havet. Min plan att simma ut till bojarna som ligger ca 250 meter ut ändrades efter att ha kollat läget med tjejerna. Vi kom överens om att hålla oss närmare strandkanten. Det är alltid lite ovant att simma i klart vatten när man ser precis allt under sig. En dam på stranden hade varnat oss för brännmaneter, typiskt tänkte jag, som om inte tjejerna var nervösa nog inför den stundande simturen. Jag sa att jag då aldrig sett nån manet alls här men vet inte om de trodde på mig. Vi simmade i dyningarna och solen steg ovanför oss på himlen. Båda tjejerna kämpade på otroligt bra och var förvånade över hur bra man flöt i saltvattnet. Iréne och jag simmade ca 1300 meter och Lisa slog personligt rekord i antal crawltag på raken och simmade halva sträckan. Båda två var rätt nöjda över sina prestationer efteråt och såg fram emot en välförtjänt frukost på balkongen.

Men allt blir inte som man tänkt sig. Vår skruttiga bil med sin skruttiga nyckel valde att sluta fungera just den här morgonen. Vi stod parkerade längs strandpromenaden där det nu börjat komma folk och affärerna öppnade upp för dagen. Vi tryckte och tryckte på nyckeln för att låsa upp bilen men den var helt paj. Till slut gav vi upp. Jag öppnade bildörren med nyckeln och vad händer, jo larmet går så klart men bilen går att starta. Hade det varit hemma i Sverige hade jag skämts ihjäl men i Spanien tittar folk eventuellt lite grann men ljudet drunknar i allt annat oväsen så det kändes inte så märkvärdigt. Vi hoppar in i bilen och kör iväg och efter 30 tut blir bilen tyst. Och den är tyst ända tills vi måste öppna dörrarna för att kliva ur, då börjar det igen. Men vi måste ju köra hem och vi måste gå ur bilen, så det är bara att le och låtsas som om ingenting. Och ju längre tid som gick, desto mindre brydde vi oss om tutandet.

Väl hemma fixade vi en brunch och satt länge på balkongen och njöt. Planen för eftermiddagen var att springa traillöpning längs floden Rio Chillar. Det var en varm dag men som tur var gick leden mestadels i skuggan och bitvis sprang man i vatten. Det blev en svettig och jobbig tur men jättehärligt att springa terräng. Iréne stod för dagens vurpa och slog sönder knät och sina snygga tights vi andra lyckades hålla oss på benen i den krävande terrängen.

Rio Chillar

Coach @lly i täten

Svettiga tjejer  

Påväg tillbaka till Frigiliana

Uppe

I den långa backen tillbaka upp till Frigiliana pallade jag en avocado från ett träd. Tyvärr var den alldeles för hård för att äta så den fick följa med hem till Sverige för att mogna. Tillbaka i lägenheten blev det lite stretching och slappande innan vi unnade oss lite mellanmål i solen. Det är viktigt att äta ordentligt när man tränar mycket!

Lyxigt mellanmål!

På kvällen laddade vi med pasta på Virtudes inför morgondagens cykeltur. Coach @lly upplyste Iréne om att det inte duger med en sallad på kvällen om man ska cykla långt och kuperat dagen efter. Lydigt ändrade hon sin beställning och tog en pasta. Tidig läggning även denna kväll. Trötta och lite solbrända kroppar längtade efter vila.

Frigiliana 2016: Premiärcykelturen

Efter en natt med varierande sömn var det dags att ladda för premiärcykelturen. Det gör man bäst med en lång frukost på balkongen med utsikt över bergen. Det kändes nästan overkligt att vara där, så varmt och skönt och så vacker utsikt.

Utsikt från Irénes balkong

Efter frukosten var det dags att göra oss redo för cykling. Coach @lly hade skickat en packlista inför resan till tjejerna som de lydigt hade följt. Det enda som saknades var två vattenflaskor vilket vi lätt kunde införskaffa på X-Bike i Nerja. Vi packade in oss i vår lilla bil och körde den slingriga vägen ner till Nerja. Solen sken från en klarblå himmel och jag tänkte att det blir en fin cykeldag. Iréne var märkbart nervös och så även jag men det visade jag inte. På X-Bike var de lika trevliga och hjälpsamma som vanligt. De kände igen mig från i våras och gav oss ett riktigt bra pris för fyra dagars hyra. Efter knappt en timme var vi klara och redo att ge oss av. Min plan var att låta Iréne öva lite på en lugn och relativt platt plats, men den som varit i Nerja vet att det är rätt kuperat och framför allt trafikerat typ överallt. Till slut hittade vi ett kvarter som var lugnt och relativt platt. Där fick Iréne öva på att starta, stanna, klicka i, klicka ur, bromsa, växla, svänga och gasa. Efter ca 20 minuter sa hon att hon var redo och jag höll med. På ett fint led begav vi oss mot dagens mål, Torre del Mar, där jag planerat att vi skulle äta lunch. Förutsättningarna var bra nästan vindstilla och sol, möjligtvis lite varmt och väldigt mycket trafik.

Redo för premiärturen

Cyklingen gick över förväntan och vi körde på i lagom tempo längs havet. Vi stannade med jämna mellanrum för att dricka i värmen och vi gick igenom lite tecken som man använder när man cyklar i klunga. När vi nådde Torre del Mar var tjejerna fortfarande pigga och ville fortsätta lite till. Jag var tveksam men tänkte ok, så vi körde ytterligare ca 5 km innan vi vände tillbaka för att äta lunch på strandpromenaden. Aldrig smakar väl lunchen så gott som när man cyklat och särskilt om man cyklar för allra första gången och längs Medelhavet i strålande sol och lätt medvind. 

Selfietime

En glad Lisa skålar i alkoholfri öl

Lunch with a view

Efter lunchen började vi rulla tillbaka mot Nerja. Forfarande rätt pigga men jag tyckte ändå det var klokt att vända tillbaka. Vi skulle orka träna fyra dagar till. Mot slutet av turen började orken tryta lite främst för Iréne och i motlutet upp mot stan gick det riktigt tungt. Så det var perfekt tajmat när vi kom fram till bilen. En riktigt bra premiär tyckte Coach @lly och båda tjejerna var nöjda över dagens tur. 

Inte ens jag kan motstå en Cafe con leche

Efter en välförtjänt kaffe var det dock ingen av dem som tackade nej till att åka bil den sista milen upp till Frigiliana så vi packade in deras cyklar i bilen och vinkade hejdå. Coachens privilegium; att få en extra klättring per dag på 400 höjdmeter. Väl hemma badade jag i svett. Tjejerna hade varit och storhandlat på Lidl och var lika trötta de. Så vi tog en snabbdusch och sen gick vi till poolen för att träna på att göra voltvändningar. Ingen rast och ingen ro!

Världens bästa adepter!

Efter lite häng på balkongen och en flaska Cava gav oss ner i byn för att äta middag. Eftersom det var lördagkväll var det mycket folk ute men vi hade tur och fick ett bord på en populär restaurang. Vi beställde supergod pizza och alkoholfri öl. Värmen och träningen tog ut sin rätt och efter middagen gick vi hem och la oss. Alla nöjda efter en fantastisk första dag på vår träningsresa. 

Frigiliana 2016: Provar på livet som Coach @lly

I somras fick jag en förfrågan från en kompis om jag kunde tänka mig att hjälpa henne att komma igång med triathlon. Sedan ca 1 år tillbaka löptränar hon och har redan sprungit Stockholm Marathon, Tjejmilen och Stockholm Halvmarathon och i december hägrar det stora målet Hawaii Marathon. Men hon hade liksom många andra drabbats av löparrelaterade skador och ville börja variera sin träning. Hon hade varit med sin bror både i Kalmar förra året och i Vansbro i år och hejat och studerat hela spektaklet och nu ville hon alltså börja träna för detta själv.

Jag hade redan "coachat" henne i löpningen med lite träningstips och råd inför tävlingarna och hon lyssnar och lär fort. Därför sa jag ja till att följa med henne till Frigiliana i oktober som coach. Men innan dess ville jag att hon skulle börja cykla och crawla, detta för att vi skulle kunna utnyttja både bergen och havet när vi väl kom till Solkusten. En annan kompis till mig ville också följa med och jag tänkte att det blir nog en bra kombo, de är på lite olika nivå i de olika grenarna men inte alltför långt ifrån varandra. Dessutom är båda två ovanligt trevliga, glada och energiska så det skulle bli bra.

Sagt och gjort. Kvällen den 7 oktober satt vi, jag, Iréne och Lisa, på planet påväg mot Malaga och 5 dagars träningsresa. Jag hade gjort upp ett preliminärt träningsschema men var beredd på att modifiera det när jag sett hur det gick med cyklingen, Iréne hade nämligen inte hunnit cykla en enda meter här hemma på sin nyinköpta racer. Dessbättre hade hon hunnit med en hel del simning. Lisa cyklade Tjejvättern i somras och har tränat traillöpning men varit sjuk den senaste månaden så hon var osäker på sin form. Själv var jag i mellanform och otroligt trött efter en jobbresa till London dagarna innan. Så jag sov nästan hela flygresan och hoppade över vinet. Väl framme skulle vi kvittera ut en hyrbil och sen köra raka vägen till Frigiliana och lägga oss och sova. Problemet var bara att firman vi skulle hyra bilen av inte var på plats och sålunda heller inte vår bil. Vi sprang omkring och letade men hittade ingen representant från vår firma. Eftersom det var sent på natten började de andra biluthyrningsfirmorna stänga ner när de försett sina kunder med hyrbilar. Vi fann inget annat råd än att börja fråga runt om det var någon som hade en bil att hyra ut till oss. Till slut fick vi napp och fick hyra en skruttig Hyundai med trasig nyckel och som var krockad både här och där. Men vi tackade, hoppade in och gasade iväg mot Frigiliana.

Klockan var nästan halv-3 när vi äntligen kom fram och kunde krypa ner i våra sängar. Helt utmattade men glada över att vara på plats!

Snart ensamma kvar i biluthyrningshallen