Se döden i vitögat

Det är inget man önskar göra mitt i natten ute på vischan i Småland med en onykter make vid sin sida och svärföräldrarna en en våning ner tillsammans med barnen. Men det var precis vad jag gjorde natten mellan 26 och 27 december, eller snarare trodde att jag gjorde.

Jag hade varit förkyld hela veckan och haft ont i halsen. På annadagen kände jag mig bättre och följde med som chaufför på en 40-årsfest i Västervik. Festen var mycket trevlig men ljudvolymen väldigt hög redan under middagen och blev än värre när musiken drog igång. Jag försökte konversera efter bästa förmåga men kände till slut att halsen sa ifrån och att rösten försvann. Så vid halv-1-tiden åkte vi de 5 milen hem till svärföräldrarna. Jag såg fram emot att få sova men precis när jag skulle somna drabbades jag av panik, jag fick inte luft och det kändes som någon långsamt höll på att strypa mig, halsen var helt igensvullen. Hjärnan och kroppen reagerade med panik, jag for upp ur sängen, tände lampan, öppnade fönstret och försökte andas frisk luft, blev helt kallsvettig och darrig, började må illa och babblade en massa. Samtidigt som jag var i total panik kände jag mig helt lugn, jag var ju helt övertygad om att jag skulle dö där och då och jag hoppades bara att det skulle gå snabbt så jag slapp lida. Samtidigt var det så mycket jag ville säga till Perry, som yrvaket försökte förstå vad som drabbat mig. Jag sa lugnt och sansat att jag höll på att dö och att ingen ambulans skulle hinna fram även om han ringde nu, att han skulle ta hand om barnen och att jag var rädd. Jag ville springa en trappa ner och hämta barnen, ta upp dem till vår säng och tillbringa mina sista minuter tillsammans med mina älskade killar. Men Perry talade lugnt med mig och till slut avtog paniken lite och jag la mig ner i sängen igen. Kallsvettig och skakandes som ett asplöv. Efter ett tag lugnade jag ner mig och insåg att jag faktiskt kunde andas även om det kändes väldigt ansträngt och efter ytterligare en stund föll jag i nån slags dvala som jag åkte in och ur fram till gryningen då jag äntligen somnade.

På morgonen var rösten borta och halsen svullen men jag kunde andas och jag levde men var fortfarande skakad av det som hänt på natten. Den panik jag kände var det värsta jag varit med om. Tusen tankar hann fara genom huvudet på den korta stund panikattacken varade. Höll jag på att få en hjärtattack, stroke, astmaanfall, bli sinnessjuk, hade jag gått in i väggen osv. Men de tankarna sköt jag undan på morgonen. Vi åt frukost, ojade oss över det tilltagande snöfallet eftersom vi skulle köra till Stockholm och packade våra saker. Jag körde nästan hela vägen hem och kände mig ok även om halsen var svullen och jag var orolig över vad det var för fel på mig egentligen.

På kvällen började jag oroa mig över kommande natt långt innan jag skulle gå och lägga mig. Men nu kändes det något tryggare i alla fall, vi var ju i tätbebyggt område och kanske en ambulans skulle hinna fram i tid. Dessutom hade jag ju överlevt gårdagens attack så mitt förnuft sa mig att jag med all säkerhet skulle överleva en till även om det var förenat med ångest och obehag. Och mycket riktigt, jag hann inte ligga i sängen många minuter innan trycket över halsen och bröstet kom tillbaka. Jag tände lampan eftersom det kändes som mörkret kvävde mig, sprang ut ur rummet och runt i vardagsrummet oförmögen att veta vad jag skulle ta mig till. Fysisk smärta tål jag ganska bra och kan liksom uthärda men detta var något helt annat. Jag kände mig maktlös och panikslagen och framför allt jätterädd. Återigen bad jag Perry ta hand om killarna, sa sa att han är det finaste jag vet och att jag var rädd. Efter några evighetslånga minuter gick det över och jag kunde till slut slumra in, halvsittande med lampan tänd. När det började ljusna ute somnade jag äntligen.

Morgonen därpå gick jag på darriga ben iväg till jobbet. Blek som ett spöke och med ett konstant tryck över halsen och övre delen av bröstet. Men jag hade massor att göra så jag behövde verkligen jobba. Efter bara ett par timmar insåg jag dock att det inte var nån bra idé, inte schysst mot mina kollegor om jag skulle segna ner mitt på kontoret och dessutom kunde jag inte prata eftersom rösten försvunnit. Så jag beställde en tid på vårdcentralen och åkte hem vid lunch. Jag fick en akuttid, fick träffa en läkare, göra ett EKG och ett recept på astmamedicin. Lugnad av att hjärtat verkade se bra ut åkte jag hem. Tog två puffar astmamedicin och fortsatte jobba. Jag kände mig bättre på eftermiddagen men på kvällen, lagom till middagen kände jag kvävningskänslorna igen. Efter ett samtal med Vårdguiden åkte vi därför till akuten på Danderyd. Jag fick vänta i knappt en timme innan jag fick träffa läkaren. Han kunde inte konstatera något fel på mig förutom en svullen hals, men han lyssnade på vad jag sa och skrev ut mer astmamedicin och kortisontabletter. Sen fick jag åka hem. Efter första dosen kortison blev jag bättre och i natt kunde jag sova, fortfarande halvsittande men med lampan släckt. Det är ett vanligt halsvirus som orsakat svulladen i halsen och på stämbanden. Då kan det kännas trångt att andas, särskilt när man ligger ner. Jag har ju ansträningsastma på sommaren, något jag försöker förtränga, men det medför att luftrören är extra känsliga vid infektioner. Så jag har varken fel på hjärtat, hjärnan eller något annat (hoppas jag) och jag höll inte på att gå in i väggen eller bli tokig. Det var tack och lov bara min fantasi som skenade iväg med mig.

Men dessa två skräcknätter kommer sitta kvar i mitt medvetande länge. Jag har aldrig varit så rädd och panikslagen i hela mitt liv, rädd för att dö, för att missa halva livet och för vad som väntade på andra sidan. Men allt slutade lyckligt och jag är en erfarenhet rikare.

Nu ser jag fram emot ett fridfullt slut på 2015 och en bra början på 2016. Jag kommer gå ner i arbetstid och vara hemma varje måndag och det känns bra. För inget jobb i hela världen är värt att stressa ihjäl sig för. Hälsa och familj är det viktigaste i mitt liv, det har jag blivit påmind om ett par gånger den senaste veckan. Träning är ju också som bekant en viktig ingrediens i mitt liv. Men den sista veckan har jag inte rört en fena, dels på grund av förkylningen, dels på grund av en skadad fot som injicerats med kortison och ska vila, och det funkar ju det också även om jag föredrar viss fysisk aktivitet och framför allt en massa frisk luft. Så just nu känner jag mig som ett lågvattenmärke rent fysiskt men är å andra sidan dessto gladare över att jag lever :).

Fem glada barn och en tomte

Festfina på Annandagen

Team work

Medan jag viker tvätt tittar Samuel på Supertrion där de sjunger..."vad funkar bäst? Team work. Vad funkar bäst Teeeeam work..."

Mitt liv har den senaste tiden fungerat tack vare bra team work både på jobbet och hemma. Fast jag har inte känt mig som någon särskilt bra team medlem även om jag gjort mitt bästa utifrån rådande förutsättningar. Men det känns som jag försummat familjen, inte hunnit göra tillräckligt mycket på jobbet, tränat dåligt och framför allt sovit alldeles för lite. Jag visste att november och december skulle bli hektiska månader och jag har snart genomlidit dem men det har haft sitt pris. Min nya tjänst tillåter inte samma flexibilitet som jag hade tidigare så jag kan inte jobba hemifrån när jag vill längre. Och 100% närvaro på jobbet, certifieringskurs och kvällsjobb hemma funkar inte i längden om man ska hinna ha ett liv vid sidan om. Så det har helt enkelt blivit så att livet vid sidan om fått stå på paus den senaste tiden. Julen har jag inte hunnit reflektera över förrän i veckan då en kompis glatt sa: Om en vecka är det julafton! Och nu är det bara fem dagar kvar.

Livet vid sidan om har fungerat tack vare en förstående man, som fått ta nästan all lämning och hämtning, matlagning, nattning och vab de senaste veckorna. Jag åker till jobbet innan barnen vaknat och kommer hem när Samuel gått och lagt sig. En natt när han vaknade och fick se mig sa han yrvaket: Mamma, är du hemma nu! Ja, det var jag ju men inte när han vaknade på morgonen. Jag har hunnit fundera endel när jag cyklar hem på kvällarna och kommit fram till att inga pengar i hela världen skulle kunna få mig att jobba på det här sättet jämt. Det funkar för en begränsad period, men tänk att alltid ha det så. Nej, jag är för lat för det och gillar alldeles för mycket att vara ledig. Och jag hatar att säga att jag är trött och sliten för jag jobbat för mycket, trött ska jag bli när jag tränat mycket, varit ute med barnen en hel dag eller varit på nån kul fest med mina vänner, men inte av att jobba. Så det så!

Det har varit intensiva veckor, långa dagar med många möten inklusive förberedelser och uppsummeringar. Jag har även klämt in en examinering på min kurs i mitten av december. Men det har funkat tack vare att jag har en fantastisk projektgrupp. Det som till en början föreföll som ett näst intill omöjligt uppdrag, och som jag mycket tveksamt tackade ja till, är på god väg nu och den planerade leveransen innan jul kunde jag sätta check på i fredags. Det kändes oerhört bra, jag var nöjd med min prestation för en gångs skull, och jag hade tänkt fira med en drajja när jag kom hem. Men då var jag så trött att det bara blev en mellanöl och sen ryggläge i soffan.

Jag firade istället med en timmes vattenlöpning med min triathlonkompis Agneta imorse innan jag var på Timothys uppvisning i Parkour. Sen blev det lunch på TacoBar och lite shopping innan vi landade hemma. Imorgon ska vi ha jullunch för mamma och Bosse som kom hem från Thailand i torsdags efter ett par månader i sol och värme. Sen är det några dagars jobb kvar innan vi åker till Småland för att fira jul.

Så nu är min intensiva jobbperiod över och livet återgår till det normala hoppas jag. Det var intressant att göra ett studiebesök i karriäristernas vardag men det var inget för mig. Från och med januari kommer jag jobba 90% och vara hemma en dag i veckan (jobbar halva dagen och är ledig halva). Det ska bli jätteskönt och jag hoppas kunna bidra mer i projektet "Familjen". På jobbet får det bli som det blir, man kan inte gör mer än sitt bästa men ofta är det gott nog.    

Lite roliga saker har jag ändå hunnit med under december!

Skogsutflykt

Firade Perrys födelsedag 2 dec

På Johannas 40-årsfest

Karategradering för Timothy

Återträff Kalmar IM 2015 hos Susanne

Tomtekonsert

Halloween med gastar och vampyrer

Årets Halloween överträffade alla förväntningar både för stora och små. Det enda som eventuellt var en besvikelse var att snön och kylan lyste med sin frånvaro. Annars har vi haft en fantastisk helg. Och lite snö fick vi uppleva första dagen i alla fall.

Barnen har haft fullt upp från morgon till kväll med aktiviteter som Fjällgården arrangerat. Vi tänkte att barnen, framför allt Samuel, inte kommer vilja vara med på allt så vi hade tänkt oss rätt mycket familjetid. Men så blev det inte riktig utan barnen har velat vara med på i princip allt, även Samuel har blivit kaxigare ju längre tiden gått. Ikväll ville han hänga med de större barnen på spökvandring. Men där gick gränsen, efter ca 10 minuter kom en av ledarna tillbaka med tre av de yngsta barnen vara en gråtande. Samuel var mest tyst men sa att det varit läskigt. Och jag förstod av det Timothy berättade att det varit rätt brutala stationer de skulle passera i jakten på bokstäverna som till slut skulle bilda ordet: Zombie. Men imorse var Samuel med på Skattjakt och senare på eftermiddagen bakning av spökkaka, båda aktiviteterna utan nån förälders närvaror. Ett stort framsteg för vår ängsliga 4-åring.

Och jag måste säga att personalen på Fjällgården verkligen gått in för det här med Halloween. Hela stället är dekorerat med pumpor, spindelnät, spindlar, spöken, vampyrer osv. Och ikväll var hela serivsen utklädda till mer eller mindre skräckinjagande varelser. Det var nästan så att man tappade aptiten när kalvcarpaccion presenterades av en kille med vars ansikte såg ut som ett enda stort köttsår. Och barnens meny bestod av hjärna (blomkål), fingrar (korv med målade naglar), lungor (kycklingfilé) och Kalles arm (fårfiol). Till dessert blev det spökmaränger och sorbet.

Mellan alla aktiveter har vi hunnit varit på fjället ett par gånger med barnen och de gillar det verkligen. Idag hann även jag och Perry ta varsin löptur där uppe och det är som alltid helt magiskt. Här är några bilder från det fina Mickelinaspåret:

Fjällöpning är som balsam för själen. Jag hade kunnat hålla på i timmar. Idag blev det dock bara en timme men det var härligt.

Påväg mot Bruksvallarna

Härliga vidder

Restarurang 1000

Fuskade lite och tog liften

Men nu är helgen snart slut och imorgon väntar en lång bilresa hem till vardagen. Det har varit en avkopplande helg på flera sätt. Dels på grund av att vi haft helpension, dels på grund av att barnen haft full sysselsättning nästan hela tiden. Men huvudsakligen på grund av den fina miljön och den trevliga personalen som gör allt för att alla ska trivas här. Och som vanligt när vi besöker en ny fjällort börjar vi fantisera om att köpa en lägenhet eller stuga. Och som vanligt stannar det vid en fantasi. Vi har ju varken råd att köpa eller tid att ta hand om ytterligare ett hus. Så vi nöjer oss med att åka omkring och kolla in nya ställen, men det är inte det sämsta :).

Så hej då Ramundberget. Vi ses nästa höstlov om inte förr!

Höstlov i fjällen

Som jag har sett fram emot att åka till Ramundberget den här veckan! Oavsett väder och om det finns nån snö, bara vetskapen om att få komma till fjällen och få andas fjälluft har hållit mig ovanför vattenytan de senaste veckorna då jobbet och privatlivet gått på högvarv. Och när en envis höstförkylning intog min redan helt utmattade kropp var undergången nära. Aldrig har jag varit så nära ett mindre sammanbrott som nu. Plötsligt började precis allting kännas övermäktigt, att ta barnen till skola och förskola, att välja kläder inför morgondagen, att skriva en agenda inför ett möte, att fixa middagsbjudningen, att boka lunch med en kompis osv. Den berömda, eller snarare ökända, väggen kändes helt plötsligt inte så avlägsen längre och det gjorde mig ännu mer stressad. Och då menar jag inte den väggen man stiftar bekantskap med då och då i tränings- och tävlingssammanhang. Det som fick mig att orka var mina stunder på cykel fram och tillbaka från jobbet samt det faktum att jag kunnat börja springa lite grann igen. Det var under dessa stunder som jag samlade lite kraft för att orka fram till onsdag den 28 oktober.

Men nu är vi här! Resan på 58 mil gick bra och redan när vi checkade in kände jag att det här kommer bli bra. Fjällgården är mysig och familjär och det får väl räknas som låg säsong just nu så det är lugnt här. Men för den sakens skull inte avslaget på nåt vis. Det är aktiviteter från morgon till kväll för barnen och för oss vuxna finns hela fjället, SPA och fina sällskapsytor att njuta av. Dessutom kan man hyra MTB (fatbikes) rida islandshäst och simma i poolen. Idag har vi varit uppe på fjället och fikat, varit på äventyr med Mickelina, gjort pumpor och dekorerat fjället, badat i poolen, varit på föreställning med trollkarl, både Perry och jag har tränat och slutligen avnjutit en 3-rätters middag i härlig miljö. Det finns ingen snö i naturen men i natt var det kallt så imorse gick snökanonerna på högvarv till barnens stora förtjusning. Så vi har inget att klaga på.

Och det är nåt visst med de riktiga fjällen. Jag vet inte vad det är men när vi närmar oss och vidderna breder ut sig runtomkring oss känns det som att nåt lättar i mitt bröst, som att jag kan andas på riktigt. En inre ro sprider sig i kroppen, pulsen går ner och jag känner att jag går ner i varv. Nu bor vi på en plats som kallas Vägs ände, och det tilltalar mig. Långt bort från kommers och bilar och nära naturen. Ikväll, efter ett par glas vin, frågade jag killarna om de ville följa med mig till fjällen en gång per månad och barnen sa JA! Medan realisten Perry sa nja, men ok till 5-6 gånger per år. Så det får väl duga. Men just nu njuter vi av att vara här, samla energi och uppleva världens bästa höstlov!  

Nu ska vi strax krypa till kojs för att få vår skönhetssömn. Imorgon väntar nya äventyr!

Samuel och hästarna

Full fart på snökanonen i Lill-Ramis

Samuel i snöstorm

Snökanoner även i stora backarna

Lyckliga barn i snön

Resultat av en av dagens aktiviteter

10 skäl till att cykelpendla

Hur många bloggar har inte skrivits om fördelarna med att cykel- och löppendla? Jag skriver den här för att påminna mig själv om fördelarna när det känns motigt att ge sig iväg.Och den tiden kommer, var så säker. Om två veckor ställer vi om till vintertid och går mot mörkare och kallare tider. Då gäller det att komma ihåg!

1. Bonusträning! Min cykelpendling ger mig 6-9 mil per vecka, ca 25 mil per månad, mil som annars inte blivit av. Så jag får träningstid utan att inkräkta på familjetiden.

2. Bacillfritt! Cykelturen är garanterat bacillfri, om man inte råkar få en snor eller spottloska på sig från framför varande cyklist.

3. Ingen tidsförlust! Med de dåliga kommunikationerna vi har till Täby så förlorar man ingen tid på att ta cykeln. Från oss till Mörby C tar det 20-30 min med bussen på morgonen på grund av all trafik. Om det regnar är det värst för då vill alla, utom jag, åka bil/buss. Sen tar det ytterligare ca 15-20 min med tunnelbanan och promenaden till jobbet. Det tar mellan 40-45 min till jobbet på cykel beroende på väder, vind, väglag och vilka däck jag har. Tiden man eventuellt förlorar är duschtiden som måste göras på jobbet istället för hemma men det funkar.

4. Mindre stress! Det är otroligt stressande att sitta på en knökfull, antingen iskall eller supervarm buss, som förflyttar sig framåt i snigelfart.

5. Piggare! Man blir garanterat pigg när man cyklat till jobbet. Särskilt om det regnar eller är lite kyligare ute. Jag gillar att vara ute oavsett väder, ju tjurigare desto skönare att komma in sen. De dagar jag inte cyklar eller springer till jobbet känns det som jag fortfarande är sömnig när jag kommer fram.

6. Mindre fåfäng! Jag har konstant hjälmfrisyr men det är ok, jag har till och med fått komplimanger för den! Styling görs två gånger per vecka när jag tvättar håret. Sen får det bli som det blir. Smink har jag aldrig använt så det är ingen skillnad om jag cyklar eller åker buss. Lite mascara kan jag lyxa till det med om jag har tid över.

7. Ekonomiskt! Man inleds inte i frestelsen att köpa bulle eller nåt annat på vägen till jobbet. Det innebär också att Perry och jag kan dela på ett SL-kort. 

8. Miljövänligt! Ibland funderar jag dock över hur vänligt det egentligen är för mina lungor. Jag drar säkerligen i mig rätt mycket avgaser under min färd, halva sträckan går längs med en tungt trafikerad led. Men jag släpper i alla fall inte ut så mycket luftföroreningar.

9. Hälsosamt! Trots reflektionen ovan tror jag att kroppen och själen mår bra av att röra på sig. Jag blir gladare, får högre förbränning och håller mig friskare. Dessutom kan jag träna lite cykelteknik och stärker mitt hjärta.

10. Positiva tankar! Möjligheten till cykelpendling har medfört att jag tycker det är positivt att bo i förorten, istället för att längta tillbaka till lägenheten och närheten till stan. Jag får också en stund för mig själv när jag cyklar hem vilket är jättebra efter en stressig jobbdag.  

Så hej och hå cykla på!

Tyvärr har jag drabbats av en förkylning nu och kan inte cykla. Jag tänkte vara klok för en gångs skull och vila istället för att träna på. Det kan vara värt två vilodagar istället för att åka på en långvarig sjukperiod. I torsdags var jag dock ute och sprang på lunchen för första gången på mycket länge. Påhejad av mina klubbkompisar har jag börjat använda mina Kalmargrejer, så det var en kittad tjej som lunchtränade i torsdags :). Man ska vara stolt över sina prestationer även om tiden inte var nåt att skryta med.

Inte skrytig, bara stolt!

Hur länge får alla vara med?

I det här fallet tills man blir 8 år eller tills man går i andra klass.

För några helger sen såg jag Marika Carlssons stå-upp-show "En negers uppväxt". Den var roande och träffande och jag tycker att hon är underbar. Men när jag såg showen väcktes en massa gamla minnen till liv. Minnen från min barndom, som väl i det stora hela väl får betecknas som lycklig, men som innehöll en hel del mindre roliga inslag som ofta hade koppling till mitt ursprung. På 70- och 80-talet såg samhället helt annorlunda ut än det gör idag. I Stockholmsförorten där jag växte upp fanns det några adoptivbarn men inga invandrare eller blandfamiljer. Så jag stack ut, vilket jag hatade. Jag var inte mobbad men blev retad titt som tätt och kände mig alltid annorlunda och lite utanför trots att jag hade endel kompisar. Det var inget jag led av dagligen men känslan av utanförskap var ständigt närvarande. Och det var en känsla som var svår att sätt ord på och inget som man ville gå och skylta med direkt. På den tiden ansträngde jag mig mycket för att passa in men lyckades rätt dåligt, vilket delvis berodde på mitt avvikande utseende men troligtvis mer på att jag alltid har valt att gå mina egna vägar och inte följa med strömmen. Känslan av att vara lite annorlunda har följt med mig in i vuxenlivet. Men till skillnad mot när jag var yngre har jag inte längre någon längtan efter att passa in i nån mall eller att tillhöra en homogen grupp och därmed har känslan av utanförskap försvunnit. 

Frågan om utanförskap aktualiseras när man får barn och framför allt när de börjar i skolan. En av de värsta sakerna jag kan tänka mig är att mitt barn skulle känna sig utanför, blir retad eller mobbad. Men som förälder har man små medel att påverka vad som händer i skolan. I bästa fall berättar barnet men det är inte självklart. Frågan ställs på sin spets när det börjar dra ihop sig till kalas. Vilka vill man bjuda? Och vilka måste man bjuda? I Timothys klass har killarna hittills bjudit alla killar på kalasen, förutom vi då som bjöd hela klassen. Men förra veckan kom det till min kännedom att en kille skulle ha kalas och att fler i klassen inte var bjudna, Timothy var en av dem. Jag fick reda på detta via en klasskompis mamma, Timothy själv har inte sagt något. Jag hade svårt att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det och om jag överhuvudtaget skulle ta upp saken med Timothy. Rent rationellt så förstår nog de flesta att man inte alltid kan bjuda alla, men om det innebär att man själv blir utesluten kan det vara svårt att vara rationell. Och så länge Timothy inte var ledsen över att han inte blivit bjuden var det också relativt lätt att vara rationell. Efter några dagar visade det sig dock att han blivit ledsen, men inte över att han inte blivit bjuden, utan på grund av att killarna som var bjudna pratade om kalaset i skolan. Det får man inte enligt Timothy, inte ens om alla killar eller alla tjejer i klassen är bjudna. Det är bara om alla är bjudna som man får prata om det i skolan. Så nåt gick fel med följden att flera av dem som inte var bjudna blev jätteledsna.

Jag står fast vid min åsikt att man inte ska vara tvungen att bjuda alla på sitt kalas. Och det har jag försökt förklara för Timothy och han verkar hålla med. Nu verkar saken vara utagerad, kalaset har ägt rum och fröken har pratat med killarna om att man inte får prata om sina kalas i skolan. Livet går vidare och alla är en erfarenhet rikare. Det här var den första motgången i skolan för Timothy och oss. Vi försökte att inte göra en alltför stor grej av det samtidigt som vi ville visa att vi tar hans känslor på allvar och att vi tycker det är viktigt att man pratar om saker som händer i skolan, både roliga och tråkiga saker. I smyg drog jag en lättnadens suck över att det var ett kalas som orsakade stormen och att Timothy inte var den enda som vart utesluten. Det var ett bra övningscase och jag hade inga problem att hålla mina känslor i styr och resonera rationellt. Men den dagen Timothy eller Samuel kommer hem och säger att de blivit retade eller mobbade på grund av sitt utseende eller ursprung blir det en helt annan utmaning. Då kommer jag få kämpa för att hålla känslorna i styr och inte låta reptilhjärnan ta över kommandot. Då kommer tigern i mig väckas till liv, det är en sak som är säker. Men den dagen den sorgen, nu njuter vi av det fina höstvädret och att stormen är över för den här gången!

Underbart höstväder!

Ibland har storleken faktiskt betydelse

Perry och jag tillbringar helgen i Högbo Bruk utanför Sandviken. Vi bor i en mysig smedstuga, cyklar MTB och äter enorma mängder god mat.

Vår helg inleddes i igår kväll då vi lämnade barnen hos mamma i Norrtälje. Det var två nöjda små sötnosar som vinkade hejdå till oss. Vi styrde bilen mot Högbo Bruk. Våra kompisar Brita och Mattias bodde i stugan bredvid vår och vi mötte upp dem för en gemensam middag på Brukshotellet. Vi lyxade till det med en 4-rätters och god dryck till det. Vid halv-12 däckade vi i de inte alltför sköna sängarna. 

Efter en minst sagt rejäl frukost kvitterade vi imorse ut våra cyklar och gav oss iväg på dagens första tur. Miljön var otroligt fin och vädret var fantastiskt, lite kyligt på morgonen men sen kom solen fram och värmde oss. Vi körde först en sväng på drygt 20 km och sen ytterligare en 10 km runda. Hyrcyklarna var kanon och det var första gången jag körde på en 27,5 tums MTB med breda däck. Min egen gamla MTB är 15 år gammal och en 26 tummare med betydligt smalare däck. Och visst var det skillnad. Jag tyckte att det gick oväntat bra över stock och över sten, det var ju ändå två år sen jag körde sist och innan dess typ 8 år sen. Sen sa Perry, som kämpade på på sin gamla MTB, att det är mycket lättare att köra på de nya modellerna och jag insåg att storleken kanske har betydelse trots allt? Brita och Mattias hade till och med 29 tums hjul på sina hojar och det gick superbra för dem trots att det var första gången de körde. En kombination av bra material, talang, vackert väder och fina omgivningar gjorde deras första MTB-tur till en fantastisk upplevelse. Slutsatsen blev att det är bara för Perry att köpa en ny MTB om han ska fortsätta med den sporten.

Vid lunchtid var det dags för vårt sällskap att åka hem. Men först intogs en rejäl lunch på Brukshotellet. Perry och jag tog en liten paus efter maten men sen körde vi ytterligare 17 km på eftermiddagen. Jättehärlig skog och lagom tekniska stigar. Tyvärr gillar min vänstra tumme inte att köra MTB efter ledbandsskadan för två år sen, men en fantastisk dag i skogen fick vi i alla fall. Jag lämnade motvilligt tillbaka min lånecykel och gick sen in på hotellet för att frossa i fikabuffén. Som tur var var vi lite sent ute vilket innebar att det var väldigt urplockat. För jag var inte ett dugg hungrig och knappt ens sugen. Men om det ingår en fikabuffé i bokningen så äter man i alla fall lite om man är gift med en smålänning. Och det gjorde vi. Sen hade jag sett fram emot en eftermiddag i SPA:t innan middagen men det var fullt så vi gick hem till vår stuga och softade. Innan middagen tog vi en promenad i området för att hinna bli lite hungriga. Det är jättefint här och finns mycket att göra för stora och små så vi kommer åka tillbaka och då ta med barnen.

Sen var det dags för middag, en 4-rätters igen. Vi blev lite hungriga när vi väl började äta. Maten var ok men inte fantastisk men den slank ner. Nu är vi mätta och trötta så det blir tidig sänggång för imorgon väntar en ny halv träningsdag innan det är dags att återvända hem till Stockholm. Sov gott!

Redo för avfärd

Perry i MTB-spåret

"Min" Giant vilar och njuter av utsikten

Brita i full fart på myren

Brita o jag på myren

Perry på spången

Perry i skogen

Paus i solen

Magiskt ljus i skogen idag

En in = en ut

Det är mottot vi har för cyklar i den här familjen. Så när jag häromdagen gick och köpte mig en bättre begagnad cyclocross var jag helt enkelt tvungen att göra mig av med en av mina andra. Och det blev min gamla cross, tillika pendlarcykel, som fick flytta ut. Men det var med tungt hjärta jag lämnade sålde min gamla Orbea. Vi har upplevt så mycket tillsammans. Det var på den jag började cykla landsväg. På den har jag kört en Vätternrunda och flera triathlontävlingar och sen vi flyttade till förorten har den rullat många mil fram och tillbaka till jobbet. 

Men det hjälps inte, för ramen är och har alltid varit minst ett nummer för stor för mig. Och om man kör mellan 6-9 mil i veckan med tung ryggsäck får man till slut ont i ryggen av att sitta fel. Och det är inte optimalt med fälgbromsar när man cykelpendlar på vintern. Så jag bestämde mig för att byta, och jag visste att jag skulle byta ner mig. Den gamla crossen hade en fin carbonram, bra komponenter, schyssta hjul och snygg design. De som kan cyklar vet att det är en bra cykel där nypriset ligger runt 23-25 000 kr. Min budget för ny cykel låg långt därifrån och jag hade tänkt mig en begagnad för att inte behöva göra avkall på alla mina krav. Problemet är bara att de flesta cyclocross som säljs säljs av män, vilket innebär att de är alldeles för stora för mig. Så när jag till slut hittade en på Blocket slog jag till. Kanske lite väl dyr men den var knappt använd och i rätt storlek med ok komponenter och skivbromsar, så jag slog till. I efterhand inser jag vilket nedköp jag gjort, eller snarare vilken otroligt fin ram och bra geometri min gamla cross hade. Men man kan inte få allt. Och nu är det försent för den gamla såldes på Blocket i morse efter att ha legat ute i 1 timme. Inga frågor, inget försök till att pruta, han skulle bara ha den. Så var det med det, en in = en ut!

Så lika men ack så olika ändå!

Livet efter semestern känns som en enda lång inskolningsperiod där jag längtar till...ja, jag vet inte riktigt vad. Efter ledighet och en paus från rutinerna kanske? Jag har osannolikt mycket att göra på jobbet och vet faktiskt inte hur jag ska överleva fram till jul. Som en extra bonus ska jag gå en certifieringsutbildning under hösten, vilket innebär att jag är borta 10 dagar samt kommer ha en massa hemuppgifter. Men det löser sig nog. Barnen kämpar på med sina grejer. Timothy har ganska få aktiviteter jämfört med de flesta i hans ålder men det är fullt tillräckligt med karate, parkour och fiol. De har dessutom 3 läxor per vecka; skrivläxa, matteläxa och läsläxa med övningar. Samuel klagar på att han inte får göra nån aktivitet så i vår får vi ta tag i det. Han vill spela fotboll, så hoppet finns att vi kanske får en fotbollskille i familjen i alla fall. Det hör ju lite till den sociala allmänbildningen att spela fotboll eller hockey, helst båda och helst ofta. Men jag tycker det är bra att Timothy står fast vid sina alternativa aktiviteter, han är kanske lite som som mor som alltid gått sin egen väg :).

Nåt glädjande är i alla fall att foten har läkt fint, tyvärr har jag fått ont i den andra foten istället så jag springer sparsamt just nu. Lite trist men det ordnar nog till sig. Jag har skaffat en coach som ska hjälpa mig att lägga upp min träning och förhoppningsvis innebär det att jag kommer träna mindre än jag gjort tidigare men mer effektivt. Och att jag kommer kunna vara skadefri genom att träna smartare. 

Tassen är hel igen!

Just nu har jag fokus på simningen och går i nybörjar masterklass med TäbySim. Det är 1,5 timme teknikträning varje söndag och det är väldigt nyttigt och jobbigt. Snart är jag som en liten delfin i vattnet!

En liten tröst i cykeleländet är att jag kanske kommer köpa en triathloncykel i höst. Återstår bara att fundera på vilken av mina andra cyklar som åker ut då, det tål att tänkas på....

Ironman Kalmar 2015 - Blåst, sol, svett och tårar

Ibland överträffar verkligheten förväntningarna, det händer inte särskilt ofta men när det händer blir man hänförd, tacksam och euforisk.

Torsdag. Min Ironman-helg började redan på torsdagsmorgonen då jag tog tunnelbanan för att möta tjejerna i Liljeholmen. Eftersom jag var ute i god tid hann jag med en latte på Gateau innan Katrin, Susanne och Helena anlände. Ekipaget väckte uppmärksamhet i morgonrusningen, på taket stod fyra triathloncyklar och ur bilen hoppar tre snygga och vältränade tjejer. Efter att ha stuvat in min packning, och tagit en bild, styrde vi kosan mot Kalmar.

4 cyklar och 4 tjejer

Jag hade sovit dåligt hela veckan och hade planerat att försöka slumra i bilen, men det gick inte alls. Vi tjattrade oavbrutet och jag hade 1000 frågor till de tre rutinerade Ironwomen som jag reste med. Dessutom var jag nervös och lite stressad över det mesta, så jag sov inte en blund. Efter en liten omväg till Linköping och en god och näringsrik lunch anlände vi så småningom till Kalmar. Vi åkte direkt till registreringen och fick våra ryggsäckar och badmössor. Sen körde vi till lägenheten som vi hyrde, samma som tjejerna bott i tidigare år, och installerade oss. Jag och Susanne delade dubbelsängen. Eftersom vi tjejer är ett under av effektivitet hann vi självklart även åka och handla mat innan det var dags att åka till pre-racemötet och middagen på kvällen. Det var en lite märklig känsla att kliva in i ett tält med typ 2000 personer där merparten av dessa är så extremt vältränade att man själv känner sig som lite smått försoffad. Stämningen var god och vi fick information, lite mat och en alkoholfri, ljummen öl. Vi träffade många från klubben. De flesta hade gjort detta flera gånger innan föreföll rätt lugna så jag höll god min och försökte kontrollera fjärilarna i magen. Efter mötet cyklade vi genom stan hem till lägenheten på våra lånade cyklar. Väl hemma fixade vi med våra tävlingscyklar och förberedde oss för fredagens morgonsimning. Det blev tidig sänggång men jag kunde inte sova nu heller utan låg och funderade på hur loppet skulle bli och om jag skulle komma i mål. De senaste veckorna hade min målbild ändrats från att "kanske komma i mål" till att "komma i mål". Men det krävde att jag hade disciplinen att ta det riktigt lugnt på löpningen. En fot som hade en stressfraktur i juni klarar inte av att springa 42,2 km i augusti om det inte går riktigt, riktigt långsamt. Och kanske inte ens då, läkaren sa ju; inte ett löpsteg förrän sista augusti. Till slut somnade jag nog lite i alla fall.

Pre-race möte

Fredagen inleddes med en tallrik yogurt och sen hoppade vi upp på cyklarna och trampade ner till hamnen där man fick provsimma banan mellan klockan 7 och 8. Vädret var vacker och det blåste bara lite. Sjön var relativt lugn och jag hade inga problem att se bojarna som markerade banan. Kanske var det därför jag slarvade med att ta ut egna riktmärken, eller så var jag bara så säker på att jag alltid skulle kunna följa med stimmet och hamna rätt. Det antagandet skulle dock visa sig vara helgens största misstag. Provsimningen gick bra, jag kände mig stark och tekniken fungerade. Det gav mig självförtroende och jag var rätt övertygad om att jag skulle göra en bra simtid. Det enda som störde mig var diverse växtlighet som slingrade sig runt ben och armar samt så slemmiga maneter som guppade omkring i vattnet. Men jag visste att på tävling bryr jag mig inte om sånt, då bara kör man.

Två Ironwomen

Godmorgon Kalmar!

Efter simningen åkte vi hem och åt en rejäl frukost. Sen fixade vi cyklarna och stack ut för att testa dem. Det kändes också bra, lite för bra nästan. Vi körde inte så långt men tjejerna visade mig delar av banan som går i stan och vi tränade på att hoppa ur skorna medan de sitter kvar på pedalerna. Sen cyklade Katrin iväg ett ärende och Helena var tvungen att åka med sin cykel till verkstadstältet eftersom växlarna krånglade. Det visade sig sen att kedjan var slut och måste bytas vilket inte upptäckts på servicen i Nacka dagen innan. Jag hade fått spunk och stressat ihjäl mig över det, men Helena är en cool tjej så hon tog det med ro, hon visade i alla fall ingenting utåt. Efter cykelturen åkte vi hem och packade ihop alla våra grejer och kollade cyklarna en sista gång. Cykelsaker i den blå påsen och löpargrejer i den röda påsen. De skulle checkas in tillsammans med cykeln under fredagen. Den vita påsen var till för överdragskläder och lämnas in strax före starten på lördagen. Incheckningen gick bra men det kändes konstigt att lämna sina saker så långt innan start. Men det är så det går till. Susanne gick igenom hur växlingarna går till och jag repeterade för mig själv samt kollade noga vart min cykel stod.

Svart C plats 491

Därefter fanns det inte så mycket mer att göra än att kvittera ut sitt chip och fästa det runt vänster fotled. Sen lämnade vi växlingsområdet och skulle inte ha tillgång till det förrän två timmar innan tävlingen startade på lördagen. I väntan på Helena och Katrin gick Susanne och jag in på Expon och shoppade lite IM-saker. Sen träffade vi de andra och Susannes bror och gick ner på stan för att äta lunch. Hela stan var full med tävlande och supporters. Och visste man det inte innan så vet man att det är Ironmanhelg i stan när kyparen frågar om man vill ha en eller två portioner mat. Vädret var strålande och vi såg fram emot en varm tävlingsdag med förhoppningsvis inte så mycket vind. Eftermiddagen tillbringade vi hemma, åt kladdkaka i trädgården, fixade det sista med simgrejerna, jag försökte vila lite och sen åt vi pasta med köttfärssås till middag. Jag fick låna nagellack av Helena som Katrin hjälpte mig att måla på. Det är viktigt att vara fin när man ska köra IM och Helena sa att när man har tråkigt på cykeln kan det vara kul att titta på sina fina naglar :). Det var svårt att somna även den här kvällen men jag var så trött så jag somnade på nåt sätt.

Redo för IM

Fyrklöver betyder tur

Lördag. Vi steg upp klockan 5 och försökte äta frukost. Jag var så nervös att jag knappt fick ner nåt alls. Sen drog vi på oss tävlingskläderna och våtdräkterna upp till midjan. Vi tog våra vita påsar och lämnade lägenheten strax före klockan 6.

Påväg mot min första IM

Jag var osannolikt nervös och började nojja om att det skulle vara punka på min cykel eller att mina solglasögon och hjälmen skulle vara borta och över att jag skulle få ont i magen och få punka osv. När vi kom fram till växlingsområdet visade det sig att allt var i sin ordning. Vi tankade cyklarna med sportdryck, bars och gels, pussade den hejdå och gick sen mot simstarten. 

Det blåste betydligt mer idag trots att klockan inte ens var 7 och jag funderade på hur jag skulle klara cyklingen. Ölandsbron såg rätt hög ut... Jag ställde mig tillsammans med de andra tjejerna i 1.20-gruppen, min förhoppning var dock att simmar närmare 1.10 men jag ville ha sällskap in i det sista. Starten för proffsen gick. De spelade musik och speakern peppade oss. Det var redan massor med publik i startområdet och allting kändes helt overkligt. Jag stoppade in öronpropparna och gick in i min bubbla. Jag tittade upp mot himlen, mot solen, och kände hur energin strömmade in i kroppen. Jag kände en sån oerhörd tacksamhet över att jag stod på startlinjen, tillsammans med de här tre grymma tjejerna, att jag blev tårögd. Men man kan ju inte börja böla redan innan loppet, möjligtvis kan man fälla nån tår om man kommer så långt som till upploppet. Mina tankar skingrades dock när startskottet för oss gick. Vi började långsamt röra oss framåt mellan publikmassorna och närmade oss rampen där vi skulle kliva i vattnet. Jag var så fokuserad på publiken och alla runt omkring mig att jag inte tittade på vattnet förrän jag klev i. Då såg jag att det var rejäla vågor som sköljde in mot kajen. Och så fort jag började simma kände jag att det här kommer bli en tuff uppgift. Vi simmade rakt mot vågorna ut mot den första bojen. Jag tog det lugnt och hittade snabbt min rytm och även om det var ovant med vågorna var jag inte rädd. Tekniken funkade och jag stördes förvånansvärt lite av vågorna. Jag försökte bara hänga med och efter ett tag fungerade tretaktsandningen. Det kändes dock som en evighet innan jag började närma mig slutet av simbanan. Vågorna var över en meter höga och vi såg varken bojarna eller räddningsbåtarna som försökte visa oss vägen. Många med mig hade problem med navigeringen och min simning blev 300 meter längre än den borde varit. Tiden blev inte vad jag förväntat mig men jag får vara nöjd ändå. Rekordmånga bröt i simningen. Många blev sjösjuka och andra var för otränade för att klara av de höga vågorna. Det blev överlag dåliga simtider och över 20 personer som inte klarade tidsgränsen och därmed inte fick fortsätta tävlingen. 

När jag kom upp ur vattnet var jag yr och lätt illamående och vinglade upp för rampen. Jag tog det lugnt i växlingen och när jag kom ut till min cykel insåg jag att jag nog gjort en rätt bra simning för det var jättemånga cyklar kvar. Det var skönt att få komma igång med cyklingen och jag förberedde mig på en lång och blåsig resa. Jag hade på förhand bestämt mig för ligga på en snittpuls på max 150 under hela cyklingen, hastigheten var oviktig. Så jag trampade på uppför Ölandsbron i 19 km/h. Jag njöt av utsikten, solen och känslan av att vara högt, högt upp över havet. Jag blev omkörd av mängder med folk under hela cyklingen, särskilt under de första 5 milen. Då kom det nästan uteslutande killar på monstercyklar och blåste förbi mig på min lilla racer, något som bekräftade min känsla att jag gjort en godkänd simning. Det var rak motvind över Ölandsbron och rak medvind tillbaka över bron till fastlandet. Däremellan var det varierande sidvindar med rejäl styrka. Jag var glad över att jag bara hade 50 mm profil på mina hjul annars hade jag blåst av vägen. Cyklingen på Öland var fin och jag tog mig tid att titta på naturen och tog det riktigt lugnt i alla depåer. Det var mycket som skulle hinnas med där och jag var ovan. Först slängde man sin flaska i drop zone, sen tog man en ny flaska i farten, fyllde på flaskan på styret, satte flaskan i flaskhållaren på ramen, tog en klunk gel från den andra flaskan på ramen, satte tillbaka den och avslutar med en klunk sportdryck eller vatten beroende på vad man fyllde på med. När jag kom till Kalmar efter 12,2 mil kände jag mig lite seg men när jag såg Perry och Magnus vid en depå kom krafterna tillbaka. 

Vinkar lite till publiken

De sista 6 milen på fastlandet avverkade jag i lite väl långsamt tempo men benen började bli trötta och jag hade krampkänningar i baksidorna av låren. Jag började känna mig seg i hjärnan och försökte tanka i mig mer energi i form av sportdryck för gelen och Enervittabletterna var slut och energikakan hade smält ner till en geggig massa och såg ut som ett gigantiskt bubbelgum. När jag kom till T2 var jag så kissnödig att jag höll på att missa att stiga av cykeln. Det slutade med att jag stannade typ 1 cm från den röda linjen. Puh! Och med den ena skon i handen, hur nu det gick till, och den andra kvar i pedalen "rusade" jag mot upphängningsplatsen. Fick cykeln på plats, av med hjälmen och tryckte dit skon i pedalen, innan jag kastade mig in på en bajamaja.

Jag och havet

T2 gick långsamt. Jag gick på bajamajan och satt där rätt länge och vilade. Så länge att det var svårt att komma upp därifrån faktiskt. Sen satte jag på mig löparskorna och gick ut ur växlingsområdet via en dusch. Det var underbart att känna det kalla vattnet strila ner i ansiktet och hade det inte varit så mycket publik runt omkring hade jag stått kvar ett tag och tvättat bort svetten från ansiktet och nacken. Men det gick inte för sig, det var ju ändå en tävling och då kan man inte ställa sig och duscha mitt i alltihop. Så jag joggade iväg. Benen kändes okej och krampkänningarna försvann nästan direkt. Det var jättekul att springa och det var svårt att hålla igen. De första 5 km avverkades i 6.30-tempo och det kändes hur bra som helst i kroppen fast inte i foten. Så jag bestämde mig för att slå av på takten och gå/jogga. Hade jag kommit såhär långt ville jag ta mig i mål och jag ville inte riskera att dra på mig nån skada igen. Det var otroligt varmt och jag tog tacksamt emot alla duschningar som erbjöds längs banan samt sökte skugga så fort tillfälle gavs. Publiken och funktionärerna var fantastiska och Perry och Magnus och Susannes bror Stefan dök upp och hejade lite överallt på banan. Det gav mig kraft att fortsätta min eländigt långsamma färd mot målet. Stundtals kändes det som jag stod stilla och att alla sprang om mig men jag hade disciplin och lufsade på fram till 38 km. Då började jag känna av foten rejält och valde att börja gå så fort jag kunde. 

Fina Katrins pepp till oss på löparbanan

Joggingtur längs vattnet i Kalmar

När jag fick det sista armbandet vid 38 km insåg jag att jag faktiskt skulle greja detta, att jag skulle gå i mål. Och det skulle ske innan det blev mörkt och flera timmar innan målet stängde. Denna insikt gjorde mig gråtfärdig. Funktionären som gav mig det sista armbandet fick världens största leende men såg inte tårarna svämmade över bakom solglasögonen. Den sista sträckan inne i stan småjoggade jag och log. Jag fick en high five av Anna L och väl inne på upploppet fick jag spel när jag såg tiden på målportalen för de framförvarande. Under 14 timmar, under 13 tim 30 min, kan det verkligen vara sant? Många undrar kanske hur f-n man kan ha så dålig koll på tiden eller hur man kan vara så glad när man just lufsat runt en mara på 5.30 och det är berättigade frågor. Men med mina förutsättningar var det inte realistiskt att sätta upp nåt tidsmål. Därför valde jag helt att strunta i tiden och bara försöka vara i nuet och njuta av att jag faktiskt fick vara med och tävla. Och inget ont som inte har nåt gott med sig, bilderna från upploppet blev ju rätt roliga...

Va!!!

Är det sant?

Ja det är det!

I mål på 13.21

I am an Ironman!

Väl i mål blev jag omhändertagen av en ung gosse vid namn Sebastian. Han tog mig i hand och gratulerade mig artigt, ett tag trodde jag nästan att han skulle tilltala mig med Tant, innan han frågade mig om jag ville ha hjälp att hämta min påse med ombyteskläder, om jag ville ta finisherfoto eller ha något att äta eller dricka. Jag tackade ja till de två första alternativen men sa tyvärr nej till maten, trots uppmaning från Susanne innan loppet att INTE hoppa över maten. Men jag var inte hungrig och jag ville hem. Misstaget resulterade dock i att jag låg illamående i soffan hemma i lägenheten, precis som Susanne gjorde förra året, och försökte få i mig en det ena en det andra men inget smakade bra. 

Helena och Susanne gjorde fina lopp och gick i mål två respektive drygt en timme före mig och hade hunnit duscha, äta och hänga i athletes garden ett bra tag när jag gick i mål. När jag kom hem till lägenheten, dit Perry följde mig, var de påväg ut igen för att hämta Katrins cykel och påsar. Hon hade spytt på simningen och sen blivit uttorkad under resten av loppet och efter målgången kollapsade hon i sjuktältet och fick dropp. Det blev en natt på stan för Helena och Susanne. Efter att ha hämtat Katrins cykel och påsar skulle de hämta hem själva Katrin, trodde de i alla fall. När de kom till sjuktältet var det tomt, där fanns bara personalen och de sa att Katrin gått ut. Tjejerna fick panik, de hade ju sett i vilket tillstånd Katrin var innan de hämtade hennes cykel, så de blev oroliga och sprang och åkte runt i hela stan för att leta efter henne. Till slut fick de information från Katrins man om att hon blivit körd till sjukhuset och då åkte de hem till lägenheten. Trötta och omtumlade gick vi till slut och la oss. Vi bestämde att den som vaknade först nästa morgon skulle åka till sjukhuset med Katrins grejer. Det behövdes dock inte för klockan halv-7 ringde det på dörren och där stod hon. Oduschad men lika glad och snygg som vanligt. Det fälldes en och annan lättnadens tår och ingen kunde sova mer, även om säkert hade behövt det. Så vi steg upp och åt frukost och började packa. Vi lämnade Kalmar på förmiddagen. 4 tjejer, 4 cyklar och 4 medaljer!

4 tjejer, 4 cyklar och 4 medaljer

Söndag. Jag blev avsläppt i Söderköping där mina killar hämtade upp mig. De hade varit hos farmor o farfar över helgen och haft det bra. Det var lite sorgligt att skiljas från tjejerna. Det kändes som vi varit på en lång, lång resa tillsammans och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Det var ett privilegium att få göra sin första Ironman tillsammans med dessa tjejer som har en sån skön humor, är så easy going och otroligt generösa på alla sätt och vis. Det sägs ju att ingen gång är som den första och den här helgen kommer jag alltid att minnas. 

Tack för den här gången Kalmar, vi ses nästa år igen!