Ally mitt i livet: Höstlov i fjällen

Som jag har sett fram emot att åka till Ramundberget den här veckan! Oavsett väder och om det finns nån snö, bara vetskapen om att få komma till fjällen och få andas fjälluft har hållit mig ovanför vattenytan de senaste veckorna då jobbet och privatlivet gått på högvarv. Och när en envis höstförkylning intog min redan helt utmattade kropp var undergången nära. Aldrig har jag varit så nära ett mindre sammanbrott som nu. Plötsligt började precis allting kännas övermäktigt, att ta barnen till skola och förskola, att välja kläder inför morgondagen, att skriva en agenda inför ett möte, att fixa middagsbjudningen, att boka lunch med en kompis osv. Den berömda, eller snarare ökända, väggen kändes helt plötsligt inte så avlägsen längre och det gjorde mig ännu mer stressad. Och då menar jag inte den väggen man stiftar bekantskap med då och då i tränings- och tävlingssammanhang. Det som fick mig att orka var mina stunder på cykel fram och tillbaka från jobbet samt det faktum att jag kunnat börja springa lite grann igen. Det var under dessa stunder som jag samlade lite kraft för att orka fram till onsdag den 28 oktober.

Men nu är vi här! Resan på 58 mil gick bra och redan när vi checkade in kände jag att det här kommer bli bra. Fjällgården är mysig och familjär och det får väl räknas som låg säsong just nu så det är lugnt här. Men för den sakens skull inte avslaget på nåt vis. Det är aktiviteter från morgon till kväll för barnen och för oss vuxna finns hela fjället, SPA och fina sällskapsytor att njuta av. Dessutom kan man hyra MTB (fatbikes) rida islandshäst och simma i poolen. Idag har vi varit uppe på fjället och fikat, varit på äventyr med Mickelina, gjort pumpor och dekorerat fjället, badat i poolen, varit på föreställning med trollkarl, både Perry och jag har tränat och slutligen avnjutit en 3-rätters middag i härlig miljö. Det finns ingen snö i naturen men i natt var det kallt så imorse gick snökanonerna på högvarv till barnens stora förtjusning. Så vi har inget att klaga på.

Och det är nåt visst med de riktiga fjällen. Jag vet inte vad det är men när vi närmar oss och vidderna breder ut sig runtomkring oss känns det som att nåt lättar i mitt bröst, som att jag kan andas på riktigt. En inre ro sprider sig i kroppen, pulsen går ner och jag känner att jag går ner i varv. Nu bor vi på en plats som kallas Vägs ände, och det tilltalar mig. Långt bort från kommers och bilar och nära naturen. Ikväll, efter ett par glas vin, frågade jag killarna om de ville följa med mig till fjällen en gång per månad och barnen sa JA! Medan realisten Perry sa nja, men ok till 5-6 gånger per år. Så det får väl duga. Men just nu njuter vi av att vara här, samla energi och uppleva världens bästa höstlov!

Nu ska vi strax krypa till kojs för att få vår skönhetssömn. Imorgon väntar nya äventyr!