Hur länge får alla vara med?

I det här fallet tills man blir 8 år eller tills man går i andra klass.

För några helger sen såg jag Marika Carlssons stå-upp-show "En negers uppväxt". Den var roande och träffande och jag tycker att hon är underbar. Men när jag såg showen väcktes en massa gamla minnen till liv. Minnen från min barndom, som väl i det stora hela väl får betecknas som lycklig, men som innehöll en hel del mindre roliga inslag som ofta hade koppling till mitt ursprung. På 70- och 80-talet såg samhället helt annorlunda ut än det gör idag. I Stockholmsförorten där jag växte upp fanns det några adoptivbarn men inga invandrare eller blandfamiljer. Så jag stack ut, vilket jag hatade. Jag var inte mobbad men blev retad titt som tätt och kände mig alltid annorlunda och lite utanför trots att jag hade endel kompisar. Det var inget jag led av dagligen men känslan av utanförskap var ständigt närvarande. Och det var en känsla som var svår att sätt ord på och inget som man ville gå och skylta med direkt. På den tiden ansträngde jag mig mycket för att passa in men lyckades rätt dåligt, vilket delvis berodde på mitt avvikande utseende men troligtvis mer på att jag alltid har valt att gå mina egna vägar och inte följa med strömmen. Känslan av att vara lite annorlunda har följt med mig in i vuxenlivet. Men till skillnad mot när jag var yngre har jag inte längre någon längtan efter att passa in i nån mall eller att tillhöra en homogen grupp och därmed har känslan av utanförskap försvunnit. 

Frågan om utanförskap aktualiseras när man får barn och framför allt när de börjar i skolan. En av de värsta sakerna jag kan tänka mig är att mitt barn skulle känna sig utanför, blir retad eller mobbad. Men som förälder har man små medel att påverka vad som händer i skolan. I bästa fall berättar barnet men det är inte självklart. Frågan ställs på sin spets när det börjar dra ihop sig till kalas. Vilka vill man bjuda? Och vilka måste man bjuda? I Timothys klass har killarna hittills bjudit alla killar på kalasen, förutom vi då som bjöd hela klassen. Men förra veckan kom det till min kännedom att en kille skulle ha kalas och att fler i klassen inte var bjudna, Timothy var en av dem. Jag fick reda på detta via en klasskompis mamma, Timothy själv har inte sagt något. Jag hade svårt att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det och om jag överhuvudtaget skulle ta upp saken med Timothy. Rent rationellt så förstår nog de flesta att man inte alltid kan bjuda alla, men om det innebär att man själv blir utesluten kan det vara svårt att vara rationell. Och så länge Timothy inte var ledsen över att han inte blivit bjuden var det också relativt lätt att vara rationell. Efter några dagar visade det sig dock att han blivit ledsen, men inte över att han inte blivit bjuden, utan på grund av att killarna som var bjudna pratade om kalaset i skolan. Det får man inte enligt Timothy, inte ens om alla killar eller alla tjejer i klassen är bjudna. Det är bara om alla är bjudna som man får prata om det i skolan. Så nåt gick fel med följden att flera av dem som inte var bjudna blev jätteledsna.

Jag står fast vid min åsikt att man inte ska vara tvungen att bjuda alla på sitt kalas. Och det har jag försökt förklara för Timothy och han verkar hålla med. Nu verkar saken vara utagerad, kalaset har ägt rum och fröken har pratat med killarna om att man inte får prata om sina kalas i skolan. Livet går vidare och alla är en erfarenhet rikare. Det här var den första motgången i skolan för Timothy och oss. Vi försökte att inte göra en alltför stor grej av det samtidigt som vi ville visa att vi tar hans känslor på allvar och att vi tycker det är viktigt att man pratar om saker som händer i skolan, både roliga och tråkiga saker. I smyg drog jag en lättnadens suck över att det var ett kalas som orsakade stormen och att Timothy inte var den enda som vart utesluten. Det var ett bra övningscase och jag hade inga problem att hålla mina känslor i styr och resonera rationellt. Men den dagen Timothy eller Samuel kommer hem och säger att de blivit retade eller mobbade på grund av sitt utseende eller ursprung blir det en helt annan utmaning. Då kommer jag få kämpa för att hålla känslorna i styr och inte låta reptilhjärnan ta över kommandot. Då kommer tigern i mig väckas till liv, det är en sak som är säker. Men den dagen den sorgen, nu njuter vi av det fina höstvädret och att stormen är över för den här gången!

Underbart höstväder!