En in = en ut

Det är mottot vi har för cyklar i den här familjen. Så när jag häromdagen gick och köpte mig en bättre begagnad cyclocross var jag helt enkelt tvungen att göra mig av med en av mina andra. Och det blev min gamla cross, tillika pendlarcykel, som fick flytta ut. Men det var med tungt hjärta jag lämnade sålde min gamla Orbea. Vi har upplevt så mycket tillsammans. Det var på den jag började cykla landsväg. På den har jag kört en Vätternrunda och flera triathlontävlingar och sen vi flyttade till förorten har den rullat många mil fram och tillbaka till jobbet. 

Men det hjälps inte, för ramen är och har alltid varit minst ett nummer för stor för mig. Och om man kör mellan 6-9 mil i veckan med tung ryggsäck får man till slut ont i ryggen av att sitta fel. Och det är inte optimalt med fälgbromsar när man cykelpendlar på vintern. Så jag bestämde mig för att byta, och jag visste att jag skulle byta ner mig. Den gamla crossen hade en fin carbonram, bra komponenter, schyssta hjul och snygg design. De som kan cyklar vet att det är en bra cykel där nypriset ligger runt 23-25 000 kr. Min budget för ny cykel låg långt därifrån och jag hade tänkt mig en begagnad för att inte behöva göra avkall på alla mina krav. Problemet är bara att de flesta cyclocross som säljs säljs av män, vilket innebär att de är alldeles för stora för mig. Så när jag till slut hittade en på Blocket slog jag till. Kanske lite väl dyr men den var knappt använd och i rätt storlek med ok komponenter och skivbromsar, så jag slog till. I efterhand inser jag vilket nedköp jag gjort, eller snarare vilken otroligt fin ram och bra geometri min gamla cross hade. Men man kan inte få allt. Och nu är det försent för den gamla såldes på Blocket i morse efter att ha legat ute i 1 timme. Inga frågor, inget försök till att pruta, han skulle bara ha den. Så var det med det, en in = en ut!

Så lika men ack så olika ändå!

Livet efter semestern känns som en enda lång inskolningsperiod där jag längtar till...ja, jag vet inte riktigt vad. Efter ledighet och en paus från rutinerna kanske? Jag har osannolikt mycket att göra på jobbet och vet faktiskt inte hur jag ska överleva fram till jul. Som en extra bonus ska jag gå en certifieringsutbildning under hösten, vilket innebär att jag är borta 10 dagar samt kommer ha en massa hemuppgifter. Men det löser sig nog. Barnen kämpar på med sina grejer. Timothy har ganska få aktiviteter jämfört med de flesta i hans ålder men det är fullt tillräckligt med karate, parkour och fiol. De har dessutom 3 läxor per vecka; skrivläxa, matteläxa och läsläxa med övningar. Samuel klagar på att han inte får göra nån aktivitet så i vår får vi ta tag i det. Han vill spela fotboll, så hoppet finns att vi kanske får en fotbollskille i familjen i alla fall. Det hör ju lite till den sociala allmänbildningen att spela fotboll eller hockey, helst båda och helst ofta. Men jag tycker det är bra att Timothy står fast vid sina alternativa aktiviteter, han är kanske lite som som mor som alltid gått sin egen väg :).

Nåt glädjande är i alla fall att foten har läkt fint, tyvärr har jag fått ont i den andra foten istället så jag springer sparsamt just nu. Lite trist men det ordnar nog till sig. Jag har skaffat en coach som ska hjälpa mig att lägga upp min träning och förhoppningsvis innebär det att jag kommer träna mindre än jag gjort tidigare men mer effektivt. Och att jag kommer kunna vara skadefri genom att träna smartare. 

Tassen är hel igen!

Just nu har jag fokus på simningen och går i nybörjar masterklass med TäbySim. Det är 1,5 timme teknikträning varje söndag och det är väldigt nyttigt och jobbigt. Snart är jag som en liten delfin i vattnet!

En liten tröst i cykeleländet är att jag kanske kommer köpa en triathloncykel i höst. Återstår bara att fundera på vilken av mina andra cyklar som åker ut då, det tål att tänkas på....