I am adicted to...

...running! Lika bra att erkänna det, jag är beroende. Trots idoga försök att vänja mig av från beroendet trillar jag dig igen, gång på gång. Under förra vintern hade jag ett uppehåll från oktober till mars, ägnade mig åt längdåkning, simning och så småningom lite cykling. Jag försökte verkligen skapa ett beroende till en annan sport och visst gillar jag alla ovan nämnda sporter, men inte som löpningen. Jag började sen springa igen i april i begränsad omfattning och det gick ju bra, men efter sommaren var jag fast igen. Under det senaste halvåret har jag sprungit 2-3 gånger per vecka, nästan bara kvalitetspass och jag borde verkligen vara nöjd, men jag känner att jag vill ha mer. Eftersom jag ligger på gränsen till att bli skadad igen så jag kan inte öka träningsdosen, jag får inte. Men jag är beredd att göra nästan vad som helst för att öka; köpa nya skor, försöka ändra mitt löpsteg, springa mer i terräng, köra rehab, börja med yoga etc. Jag är dock inte beredd på att börja springa långsammare, att börja "lufsa" igen. Och min definition på att "lufsa", jag springer ju nästan alltid utan klocka numera, är att känna att man springer och håller igen. I klartext: Jag vill inte behöva hålla igen för att jag är rädd för att bli skadad.

Idag, lördag, var det dags för långpass. Jag har känt mig lite hängig hela veckan, lite förkyld, haft känning i ena låret och dessutom sovit dåligt, så jag valde att inte träna idag. Det var ett svårt beslut men eftersom det inte är nån simning imorgon kväll kan jag lika gärna springa imorgon. Så det blev 2 timmars montering av IKEA-möbler istället och fika med familjen. Ett beslut jag ångrat flera gånger under dagen. Men gjort är gjort och nu är det försent. Mest av allt lider jag av att inte har varit ute idag. Jag älskar att vara utomhus. I regn och rusk, i snö och blåst, i sol och hetta, jag är en utemänniska och det känns som jag skrumpnar ihop om jag inte får min dagliga dos av frisk luft. Men nu puttrar potatisgratängen i ugnen, rödvinet är upphällt och mörkret har sänkt sig ute. Så det återstår bara att försöka njuta av kvällen och se fram emot ett härligt långpass imorgon.

En sak som jag dock är mycket glad över just idag är att jag sålde min startplats till Öppet Spår för länge sen. Väderleken här i Stockholm har varit minst sagt oinspirerande och jag har inte haft en tanke på längdåkning på rätt länge. Men i Dalarna finns det mycket snö och jag hoppas att det blir en fin Vasaloppsvecka. Det brukar ju bli kul när man väl är där men i år är jag glad att jag valde att hoppa av, i tid!

Ingen inspirerande väderlek för skidåkning