Våga vila!

Efter en rätt tung period känns det äntligen som det börjat ljusna lite. Kroppen och sinnet börjar vakna till liv och jag känner mig stark. Det plus att det verkligen känns som vi går mot ljusare tider och att cykelbanorna numera är snöfria, även om det kanske bara är tillfälligt, gör att allt i livet känns lite lättare igen.

Under min tunga period valde jag för ovanlighetens skull att lyssna på kroppen. Den ville visserligen träna men inte så hårt som jag ville och den ville vila och sova mycket mer än vad jag ville. Så det blev nåt slags mellanting, inte helvila men ändå mycket lugnare träning än vanligt. På ett sätt var det skönt, man fick mer tid över till annat, men samtidigt var det hur stressande som helst att känna sig orkeslös och att varje träningspass var en kamp mot kroppen. Men skam den som ger sig! Och i helgen kom vändpunkten, jag var ute och sprang 1,5 timme för frukosten i lördags och det gick lätt, lätt, lätt. Igår var jag rätt trött efter en lite för trevlig och lite för sen middag i lördagskväll. Men på kvällen masade jag mig iväg på på ett stenhårt simpass, tränarens mål med gårdagens pass var att få oss att kräkas. Jag simmade på en snabbare bana än jag brukar men hade inga som helst problem att hänga. Och imorse cyklade jag med pigga ben till jobbet i en uppfriskande motvind. Låter kanske lite skrytigt, men det finns inget som gör mig så glad som när jag känner mig pigg och stark! 

Så från och med nu ska jag verkligen våga vila. Jag checkar ut från alla sociala medier där kompisars träningspass och prestationer uppdateras i en strid ström. Mina pass drunknar i mängden och syftet är ju att hålla koll på min egen träning och inte alla andras. Jag har min egen plan och jag känner mig trygg och nöjd med den. Konstigt nog är jag inte jättesugen på att tävla just nu, tycker bara det är kul att träna, men jag hoppas att suget infinner sig ju närmare säsongen kommer. Och att jag snart återfår intresset för att läsa träningstips, träningsbloggar och ta del av mina kompisars träning. Men än är det bara februari och jag har sålt min plats till Öppet Spår, så det finns ingen anledning att stressa upp sig. Jag stannar kvar i min lilla bubbla ett tag till, det är så lugnt och skönt här. Det kanske är lagom att komma ut ur bubblan den 9 mars. Då åker vi till Las Playitas och kick-startar triathlonsäsongen. Primärt är det familjesemester men det finns ju oändliga träningsmöjligheter så några pass kommer jag se till att hinna klämma in. Jag ser framför allt fram emot härlig cykling i bergen i solsken och utan vinteroutfit.

Idag har jag varit hos naprapaten för att fixa till min onda rygg samt på en lyxig ansiktsbehandling. Så snart ska det nog bli ordning på den här gamla kroppen också!

Kvällens uppdrag var att klippa Samuels hår. Perry säger att Samuel måste vara den enda personen i hela världen som har nervtrådar i håret. Så fort man nämner nåt om klippa hår, så tar sig Samuel för håret och säger: Ont, ont att klippa håret! Inte heller ikväll lyckades jag. Och det känns brutalt att en håller i honom och den andra klipper. Så jag väntade tills han hade somnat, men inte ens då gick det. Han vaknade direkt när jag rörde hans hår och mumlade: Inte klippa, inte klippa! På onsdag ska vi gå och fixa pass så jag tänkte att det vore kul om han såg någorlunda välfriserad ut. Men jag har nästan givit upp tanken, det blir tre välfriserade och en med monchichi-frisyr.

Nya hudvårdsprodukter, me like!