I kommande nummer av Runner's World diskuteras löpning ur ett jämställdhetsperspektiv och läsarna uppmanas svara på frågor om hur fördelningen av träningstid ser ut i deras familj.
Jag har tänkt på det där rätt ofta. I vår familj är det inte jämställt alls på träningsfronten. Det är faktiskt rätt ojämställt, om det finns nåt som heter så, och en persons träning går nästan alltid före den andras. Den ena personen avstår ofta sin träning till förmån för den andra eller för familjeaktiviteter. Det är jag som tränar mer och Perry som tränar lite mindre. Men jag tror inte detta återspeglar inte hur det ser ut i de flesta familjer eller i samhället generellt. Där tas mäns träning och tävlingar fortfarande på större allvar än kvinnors.
Vi har nyligen flyttat och på ett föräldramöte började vi prata med en pappa om vilka löparspår det finns i närheten. Jag upplevde det som jag upplevt så många gånger förr, trots att det är jag som frågar och trots att jag uppfattar det som att han och jag för ett samtal, vänder han sig till Perry och svarar och de börjar prata träning. Poff så var jag ute ur samtalet. Jag försöker kämpa mig tillbaka genom att flika in några kommentarer men inser att jag är hopplöst ute. Samma sak på middagsbjudningar och mingel, männen pratar om intressanta saker som träning medan kvinnorna ska prata om andra saker som karriär, barn, hemmet osv. Jag vet, nu generaliserar jag grovt. Men så upplever jag det och ju längre bort från storstan man kommer desto värre blir det.
När jag var yngre hade jag alltid fler killkompisar än tjejkompisar. Jag var en liten pojkflicka som kämpade för att passa in i tjejgängen men som aldrig lyckades. Jag lyckades heller inte ta mig helt in i killgängen så jag har alltid varit lite min egen på nåt sätt. Då kunde jag känna mig lite udda och ibland utanför, men nu tycker jag det är bra att vara lite egen. Jag strävar inte efter att till höra ett homogent gäng eller efter att få hänga med de coolaste och snyggaste tjejerna eller killarna. Istället är jag glad för de vänner jag har och umgås med dem som berikar mitt liv.
Det var tur, och kanske lite skicklighet, att jag gifte mig med Perry. Jag tycker att jag är lyckligt lottad och tänkter på det nästan varje dag. Det är inte alla förunnat att få vara gift med den finaste människan i hela världen. Han har lärt mig att med ödmjukhet kommer man väldigt långt här i livet. Han har fått mig att bli en bättre människa, att tagga ner lite och bli lite mer eftertänksam. Beträffande träningstiden så beror det inte enbart på att han är snäll att han tränar mindre än jag. Det har lite att göra med disciplin och planering också. Jag planerar mina pass och ser till att de genomförs, Perry planerar inte sina pass och vissa av dem genomförs följdakligen heller inte. Perry är uppmuntrande och stöttande på ett bra sätt i allt jag gör, utan att jag känner någon press. Samtidigt är han realist, ibland lite pessimist, vilket väger upp min impulsivitet. Per är en förkortning av Petrus som betyder klippa och han är just min klippa i livet. Jag vet att Perry tycker jag är helt ok även om jag springer maran på 4.20, bryter ett lopp, misslyckas med något på jobbet, får tre missfall om året, skriker åt våra barn, krockar med nya bilen eller glömmer tre baddräkter i simhallen på mindre än ett halvår. Men saker och ting kan förändras snabbt så det gäller att leva i nuet och uppskatta det man har. Därför får Perry alla mina hjärtan på Alla Hjärtans Dag!
Min Perry
Och visst tränar han ibland!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar