I am adicted to...

...running! Lika bra att erkänna det, jag är beroende. Trots idoga försök att vänja mig av från beroendet trillar jag dig igen, gång på gång. Under förra vintern hade jag ett uppehåll från oktober till mars, ägnade mig åt längdåkning, simning och så småningom lite cykling. Jag försökte verkligen skapa ett beroende till en annan sport och visst gillar jag alla ovan nämnda sporter, men inte som löpningen. Jag började sen springa igen i april i begränsad omfattning och det gick ju bra, men efter sommaren var jag fast igen. Under det senaste halvåret har jag sprungit 2-3 gånger per vecka, nästan bara kvalitetspass och jag borde verkligen vara nöjd, men jag känner att jag vill ha mer. Eftersom jag ligger på gränsen till att bli skadad igen så jag kan inte öka träningsdosen, jag får inte. Men jag är beredd att göra nästan vad som helst för att öka; köpa nya skor, försöka ändra mitt löpsteg, springa mer i terräng, köra rehab, börja med yoga etc. Jag är dock inte beredd på att börja springa långsammare, att börja "lufsa" igen. Och min definition på att "lufsa", jag springer ju nästan alltid utan klocka numera, är att känna att man springer och håller igen. I klartext: Jag vill inte behöva hålla igen för att jag är rädd för att bli skadad.

Idag, lördag, var det dags för långpass. Jag har känt mig lite hängig hela veckan, lite förkyld, haft känning i ena låret och dessutom sovit dåligt, så jag valde att inte träna idag. Det var ett svårt beslut men eftersom det inte är nån simning imorgon kväll kan jag lika gärna springa imorgon. Så det blev 2 timmars montering av IKEA-möbler istället och fika med familjen. Ett beslut jag ångrat flera gånger under dagen. Men gjort är gjort och nu är det försent. Mest av allt lider jag av att inte har varit ute idag. Jag älskar att vara utomhus. I regn och rusk, i snö och blåst, i sol och hetta, jag är en utemänniska och det känns som jag skrumpnar ihop om jag inte får min dagliga dos av frisk luft. Men nu puttrar potatisgratängen i ugnen, rödvinet är upphällt och mörkret har sänkt sig ute. Så det återstår bara att försöka njuta av kvällen och se fram emot ett härligt långpass imorgon.

En sak som jag dock är mycket glad över just idag är att jag sålde min startplats till Öppet Spår för länge sen. Väderleken här i Stockholm har varit minst sagt oinspirerande och jag har inte haft en tanke på längdåkning på rätt länge. Men i Dalarna finns det mycket snö och jag hoppas att det blir en fin Vasaloppsvecka. Det brukar ju bli kul när man väl är där men i år är jag glad att jag valde att hoppa av, i tid!

Ingen inspirerande väderlek för skidåkning

En laddad helg

Om fredagen var en av årets mest laddade dagar för många så stod lördagen och söndagen för årets hittills största mentala urladdningar för mig.

Alla Hjärtans Dag är en dag som är laddad för många. Den kan vara full av förväntan även om många inte vill låtsas om något, den kan sluta i stor besvikelse för vissa medan några andra kanske får sitt livs största överraskning. Själv tycker jag att det är en rätt tråkig dag. Vi har för länge sen slutat fira den med presenter men för nåt år sen har jag för mig att vi var ute och åt middag tillsammans. Men för att inte verka alldeles för negativ och oromantisk fixade jag lite bubbel, geléhjärtan och nougathjärtan till gruppmötet på jobbet i fredags. Det var nog uppskattat tror jag även om de flesta var mycket mer ordentliga än jag och bara sippade lite på bubblet och åt blygsamt med sötsaker.

Jag fick fina tulpaner av Perry, Timothy och Samuel. Något egentillverkat kort från Timothy fick jag dock inte i år, även om jag in i det längsta trodde att det var till mig. Men Timothy sprang förbi mig och gav kortet till Samuel istället, vilket såklart värmde 1000 gånger mer i mammahjärtat. Tänk, det kanske spirar en början till syskonkärlek mellan dem trots allt långt därinne!

I år var det inte mamma som fick Alla Härtans Dag-kort...

utan Samuel

På kvällen var vi i Alsike hos killarnas kusiner och firade mellankillen som fyller 7 år idag. Det bjöds på högrevshamburgare med hembakade hamburgerbröd och tillbehör á la Flippin Burger. Fantastiskt gott och vansinnigt trevligt, precis vad jag behövde efter ännu en tuff vecka på jobbet. Hos Erik och Maria trivs både barn och vuxna och det är bara synd att kvällarna där går så fort. Perry körde hem tre sovande personer och jag sov som en klubbad säl hela natten.

Igår morse var det dags för lite mängdträning. Jag kämpade mig ut och slet på i motvinden. Kroppen kändes inte alls så lätt som förra lördagen och jag kände att det skulle bli en lååååång tur. Men efter 50 min blev det bättre. Jag sprang in i Djursholm och tittade på de fina husen, palatsen, och tiden rann iväg. Det blev 90 min i behaglig fart och jag var mer än nöjd när jag landade hemma igen. Veckans tredje löppass med kvalitet avklarat. Hemma blev det en snabb frukost och sen soffläge för att kolla OS-stafetten för damer i skidor. Och vilken urladdning det blev. Jag var helst slut och jätterörd när Kalla väl korsade mållinjen. Vilken enorm prestation, vilket tjej, vilken urkraft!

Idag gjorde Samuel premiär på balanscykeln och Timothy gav sig ut på cykeltur i området helt själv. Han var så glad och stolt att få cykla iväg alldeles ensam. Sen blev det lite OS såklart. Dagens herrstafett var spännande men inte på långa vägar så känsloladdad som gårdagens damstafett. Men visst blir man imponerad. Vilka idrottsmän och kvinnor de är! På eftermiddagen hade vi besök och fikade med supergoda semlor från kondiset i Enebyberg. Det blev en obligatorisk husvisning, vet inte hur många vi haft nu, och sen det vanliga snacket om fördelarna med att bo i hus vs lägenhet. Jag är själv förvånad över att jag är så nöjd med att sitta i förorten i en 70-talsvilla. Hade nån för ett år sen sagt att detta skulle inträffa hade jag inte trott på det för en sekund.

Klockan 17 var jag redo att ge mig av till simträningen, veckans sjätte träningspass, då jag plötsligt kände mig så enormt trött och matt. Så jag sa till Perry att jag skippar träningen, han la handen på min panna och sa: Nej, ingen feber iaf! Nej, ingen feber och troligtvis inget fel alls annat än att jag kände för att vara hemma. Jag gick upp till köket, korkade upp en flaska rödvin, satte på lite klassisk musik på hög volym och lagade en god pasta Bolognese som sedan avnjöts tillsammans med tre glada killar. Vinet smakade bättre idag än igår och just idag känner jag verkligen att jag är värd att få njuta av livet och inte tänka på morgondagen. Årsrapporten är klar och godkänd av styrelsen och nästa veckan hoppas jag att jobbet återgår lite mer till det normala. Jag har haft en av mina bästa träningsveckor på länge och alla i familjen är friska, peppar, peppar. Vad mer kan man begära av livet?

Stolt och glad!

Två små cyklister

Lördagens dessert, mycket god!

My Valentine

I kommande nummer av Runner's World diskuteras löpning ur ett jämställdhetsperspektiv och läsarna uppmanas svara på frågor om hur fördelningen av träningstid ser ut i deras familj.

Jag har tänkt på det där rätt ofta. I vår familj är det inte jämställt alls på träningsfronten. Det är faktiskt rätt ojämställt, om det finns nåt som heter så, och en persons träning går nästan alltid före den andras. Den ena personen avstår ofta sin träning till förmån för den andra eller för familjeaktiviteter. Det är jag som tränar mer och Perry som tränar lite mindre. Men jag tror inte detta återspeglar inte hur det ser ut i de flesta familjer eller i samhället generellt. Där tas mäns träning och tävlingar fortfarande på större allvar än kvinnors. 

Vi har nyligen flyttat och på ett föräldramöte började vi prata med en pappa om vilka löparspår det finns i närheten. Jag upplevde det som jag upplevt så många gånger förr, trots att det är jag som frågar och trots att jag uppfattar det som att han och jag för ett samtal, vänder han sig till Perry och svarar och de börjar prata träning. Poff så var jag ute ur samtalet. Jag försöker kämpa mig tillbaka genom att flika in några kommentarer men inser att jag är hopplöst ute. Samma sak på middagsbjudningar och mingel, männen pratar om intressanta saker som träning medan kvinnorna ska prata om andra saker som karriär, barn, hemmet osv. Jag vet, nu generaliserar jag grovt. Men så upplever jag det och ju längre bort från storstan man kommer desto värre blir det. 

När jag var yngre hade jag alltid fler killkompisar än tjejkompisar. Jag var en liten pojkflicka som kämpade för att passa in i tjejgängen men som aldrig lyckades. Jag lyckades heller inte ta mig helt in i killgängen så jag har alltid varit lite min egen på nåt sätt. Då kunde jag känna mig lite udda och ibland utanför, men nu tycker jag det är bra att vara lite egen. Jag strävar inte efter att till höra ett homogent gäng eller efter att få hänga med de coolaste och snyggaste tjejerna eller killarna. Istället är jag glad för de vänner jag har och umgås med dem som berikar mitt liv.

Det var tur, och kanske lite skicklighet, att jag gifte mig med Perry. Jag tycker att jag är lyckligt lottad och tänkter på det nästan varje dag. Det är inte alla förunnat att få vara gift med den finaste människan i hela världen. Han har lärt mig att med ödmjukhet kommer man väldigt långt här i livet. Han har fått mig att bli en bättre människa, att tagga ner lite och bli lite mer eftertänksam. Beträffande träningstiden så beror det inte enbart på att han är snäll att han tränar mindre än jag. Det har lite att göra med disciplin och planering också. Jag planerar mina pass och ser till att de genomförs, Perry planerar inte sina pass och vissa av dem genomförs följdakligen heller inte. Perry är uppmuntrande och stöttande på ett bra sätt i allt jag gör, utan att jag känner någon press. Samtidigt är han realist, ibland lite pessimist, vilket väger upp min impulsivitet. Per är en förkortning av Petrus som betyder klippa och han är just min klippa i livet. Jag vet att Perry tycker jag är helt ok även om jag springer maran på 4.20, bryter ett lopp, misslyckas med något på jobbet, får tre missfall om året, skriker åt våra barn, krockar med nya bilen eller glömmer tre baddräkter i simhallen på mindre än ett halvår. Men saker och ting kan förändras snabbt så det gäller att leva i nuet och uppskatta det man har. Därför får Perry alla mina hjärtan på Alla Hjärtans Dag!

Min Perry

Och visst tränar han ibland!

Våga vila!

Efter en rätt tung period känns det äntligen som det börjat ljusna lite. Kroppen och sinnet börjar vakna till liv och jag känner mig stark. Det plus att det verkligen känns som vi går mot ljusare tider och att cykelbanorna numera är snöfria, även om det kanske bara är tillfälligt, gör att allt i livet känns lite lättare igen.

Under min tunga period valde jag för ovanlighetens skull att lyssna på kroppen. Den ville visserligen träna men inte så hårt som jag ville och den ville vila och sova mycket mer än vad jag ville. Så det blev nåt slags mellanting, inte helvila men ändå mycket lugnare träning än vanligt. På ett sätt var det skönt, man fick mer tid över till annat, men samtidigt var det hur stressande som helst att känna sig orkeslös och att varje träningspass var en kamp mot kroppen. Men skam den som ger sig! Och i helgen kom vändpunkten, jag var ute och sprang 1,5 timme för frukosten i lördags och det gick lätt, lätt, lätt. Igår var jag rätt trött efter en lite för trevlig och lite för sen middag i lördagskväll. Men på kvällen masade jag mig iväg på på ett stenhårt simpass, tränarens mål med gårdagens pass var att få oss att kräkas. Jag simmade på en snabbare bana än jag brukar men hade inga som helst problem att hänga. Och imorse cyklade jag med pigga ben till jobbet i en uppfriskande motvind. Låter kanske lite skrytigt, men det finns inget som gör mig så glad som när jag känner mig pigg och stark! 

Så från och med nu ska jag verkligen våga vila. Jag checkar ut från alla sociala medier där kompisars träningspass och prestationer uppdateras i en strid ström. Mina pass drunknar i mängden och syftet är ju att hålla koll på min egen träning och inte alla andras. Jag har min egen plan och jag känner mig trygg och nöjd med den. Konstigt nog är jag inte jättesugen på att tävla just nu, tycker bara det är kul att träna, men jag hoppas att suget infinner sig ju närmare säsongen kommer. Och att jag snart återfår intresset för att läsa träningstips, träningsbloggar och ta del av mina kompisars träning. Men än är det bara februari och jag har sålt min plats till Öppet Spår, så det finns ingen anledning att stressa upp sig. Jag stannar kvar i min lilla bubbla ett tag till, det är så lugnt och skönt här. Det kanske är lagom att komma ut ur bubblan den 9 mars. Då åker vi till Las Playitas och kick-startar triathlonsäsongen. Primärt är det familjesemester men det finns ju oändliga träningsmöjligheter så några pass kommer jag se till att hinna klämma in. Jag ser framför allt fram emot härlig cykling i bergen i solsken och utan vinteroutfit.

Idag har jag varit hos naprapaten för att fixa till min onda rygg samt på en lyxig ansiktsbehandling. Så snart ska det nog bli ordning på den här gamla kroppen också!

Kvällens uppdrag var att klippa Samuels hår. Perry säger att Samuel måste vara den enda personen i hela världen som har nervtrådar i håret. Så fort man nämner nåt om klippa hår, så tar sig Samuel för håret och säger: Ont, ont att klippa håret! Inte heller ikväll lyckades jag. Och det känns brutalt att en håller i honom och den andra klipper. Så jag väntade tills han hade somnat, men inte ens då gick det. Han vaknade direkt när jag rörde hans hår och mumlade: Inte klippa, inte klippa! På onsdag ska vi gå och fixa pass så jag tänkte att det vore kul om han såg någorlunda välfriserad ut. Men jag har nästan givit upp tanken, det blir tre välfriserade och en med monchichi-frisyr.

Nya hudvårdsprodukter, me like!

En avkopplande långhelg i vinterlandskap

I onsdags kväll hade jag svårt att föreställa mig hur vi på torsdagen skulle hinna organisera oss och packa för att komma iväg till Orsa Grönklitt för en långhelg med skidåkning. Men vi kom iväg även vi glömde endel grejer hemma. Jag som brukar vara ett under av effektivitet och organisation var helt enkelt för trött för att orka engagera mig. Förra vintern hände det flera gånger att vi stack iväg hemifrån kl 5.30 för att hinna få en skiddag extra , det fanns inte på kartan i år. Men när vi, efter vad som kändes som en evighet, anlände vi till Orsa Grönklitt kändes allt bättre. Stugan som Åsa och Magnus hade bokat var superfräsch och låg högt upp med fin utsikt. Det var massor med snö och fina spår. Efter en trevlig middag infann sig fjällsemesterkänslan även om vi inte var i "riktiga" fjällen.

Helgen förflöt sedan i en behaglig lunk. Jag hade inga ambitioner avseende skidåkning, så det var högst motvilligt jag hängde med Åsa ut i spåret på fredagmorgonen. Men väl där ångrade jag mig inte. Det var så tyst och stilla och så vackert med all snö i skogen. Så trots att det snöade o blåste och att jag inte hade nåt glid njöt jag av turen. Samuel hade bråttom ut i backen på morgonen och klädde på sig efter bästa förmåga, öppnade sen dörren och gick ut men kom in rätt snabbt igen. 

Lättklädd

På eftermiddagen blev det lite slalom med stora barnen. Det var jättefint i backarna, massor med lössnö och rolig skogsåkning. Sen var det dags för dem att gå på barnens after-ski. Vi andra fick lite vuxentid tillsammans med Samuel. 

Timothy och Elsa på Blåbärsstigen

Vuxen after-ski

Efter after-ski, bastu, skumpa och utsökt middag med gott vin bokstavligt talat däckade jag i soffan och dagen efter var jag faktiskt bakis, inte så rutinerat men sant. Perry och Åsa stack iväg och åkte slalom med Timothy och Elsa. Magnus tränade längdåkning och jag kände mest för att sova. Men jag tog mig samman och gick och hyrde en fjällpulka, bäddade ner en motvillig Samuel i den och kämpade mig runt 11 km-spåret. Samuel somnade efter 1 km och jag slet på; 14 kg barn + fjällpulkan i ett lagom kuperat spår var ingen lek när man är bakis. Men det gick och efteråt kände jag mig renad och nöjd, redo för nya trevligheter. Det blev ännu en mysig kväll i stugan där killarna och de stora barnen badade bastu och sen sprang ut och rullade sig i snön. 

Utslagen efter 1 km 

En weekend går alldeles för fort. Jag hade gärna stannat längre men det gick inte den här gången. Jag ångrade nästa att vi valde bort skidåkningen v 11 till förmån för solen och värmen, men det ska bli skönt med solsemester också. I söndags åkte jag ett längdpass på morgonen innan vi lämnade stugan. Sen åkte vi skidor till en våffelstuga med barnen. Timothy tyckte det var jättekul och åkte 3 km och ville åka mer. Det gjorde mig glad, tänk om några år kan vi gå på tur tillsammans!

En glad liten skidåkare i vinterlandet

Det blev en riktigt bra träningshelg för mig, 33 km skidåkning varav 11 km med fjällpulkan. Men framför allt blev det en underbar avkopplande helg tillsammans med goda vänner. Om jag summerar förra veckans fysiska aktiviteter så blev det två jobbcyklingar, ett simpass och tre längdpass. Riktigt bra med tanke på hur risig jag känt mig. Nu kommer det bara bli bättre!