Hur länge kan man ligga på sin tröskelfart?

I simning och löpning har jag rätt bra koll, men jag funderar på hur länge man kan ligga på tröskelfart i vardagen. Och går det att höja tröskelfarten i livet i största allmänhet? Jag tror faktiskt att det går till en viss gräns. När man har lite att göra kan minsta projekt kännas helt oöverstigligt, medan om man redan är uppe i varv känns det plätt lätt och det är bara något som man avverkar. Frågan är bara hur hög tröskeln kan bli innan det blir överhettning i systemet.

Just nu går jag på högvarv på alla fronter; hemma är det rätt mycket att fixa med och planera inför flytten, barnen är halvsjuka, jag vill träna så mycket som möjligt medan jag är frisk och innan vi flyttar och på jobbet är det fullt ös hela tiden. Jag ligger inte precis på max, det finns lite utrymme kvar, och jag hoppas att jag inte slår i taket innan jul. Kalendern är fullklottrad, ja jag kör faktiskt med en papperskalender men har även en elektronisk, och jag betar av en dag i taget. Fast nu har det nästan blivit en timme i taget. Och det funkar. Jag känner mig inte så jättestressad, ännu, och sover inte sämre än vanligt. Jag har till och med lyckats läsa ut en bok i veckan; Siri av Lena Einhorn. Mycket bra och intressant!

Högvarvet i vardagslivet till trots så verkar det som jag höjt mig ett snäpp på löpningen och simningen, eller så är det den ofrivilliga vilan som givit resultat. I tisdags sprang jag med SCT, ett så kallat MAF-test. Eftersom jag inte gjort testet tidigare hade jag inget att jämföra resultatet med men jag var nöjd. De sista 3 km gick i 4.35-fart. Efter 1,5 timmes löpning och en power bar var det dags för simning. Sen var jag rätt mör, och framför allt hungrig.

I morse när jag gick till jobbet slogs jag av att det är sista torsdagen jag går den här vägen. Nästa torsdag kommer de och packar ner allt i vår lägenhet och jag måste jag vara hemma. Och nästa fredag, om 8 dagar, går flyttlasset. Och trots att jag ser fram emot att flytta till huset känns det som ett stort vemod har intagit hela min kropp och själ. Jag kommer sakna närheten till stan, möjligheten att kunna simma på Eriksdalsbadet innan jobbet på torsdagar, mina älskade kvällsrundor i den mörka staden, att kunna åka båt på 10 min till jobbet, utsikten mot Skeppsbron från köksfönstern och att kunna titta ut på inloppet till Stockholm och alla båtar. Samuel brukar sitta vid köksbordet och ropa: Mamma titta en stor båt! eller: Mamma titta en pyttebåt! Men snart är det slut med det, hoppas han kommer uppskatta utsikten mot en mörk trädgård lika mycket.

När man ligger på gränsen till vad man orkar med gäller det att vara uppmärksam och ha självdisciplin. Konsten är att hinna hoppa av innan det går över styr. Det är som med träningen, när det går som bäst, när man tycker att man är odödlig och allt bara flyter på, det är då man ska lägga in några vilodagar. Fast det gör man aldrig, och vad händer? Jo, man blir sjuk eller skadad och måste vila ändå. Så det kanske är läge för mig att boka in mig på ett SPA några dar nu...

När vi är på plats i huset kommer allt lugna ner sig, lite grann i alla fall. Även om vi kommer ha drygt 100 flyttkartonger som ska packas upp. Men det kan vi göra under julledigheten. För i år ska vi vara hemma i mellandagarna, det blir tyvärr inget nyår i Idre i år. Men vi hoppas få sällskap av några goda vänner på nyårsafton och vi kommer att åka till fjällen lite senare nästa år. Det måste vi för att överleva vintern. Fjällen är som landstället, där kopplar vi alla av, går ner i varv och laddar batterierna. Och det kommer nog behövas.

Oslagbar morgonvy

Ljusglimtar i höstmörkret

Veckan som gått har varit stressig och rätt grå och trist. Mörkret gör att alla blir trötta och griniga. Att man även sover för lite gör ju inte saken bättre. Men det faktum att jag kan simma igen piggar upp och jag hann med två simpass i veckan. Och inte mindre än tre löppass, så jag är nöjd. Fast igår träffade jag en riktig triathlet, en som kör minst en Ironman varje år, och då insåg jag att jag tränar väldigt lite. Fast allt beror ju på vad man jämför sig med...

En annan ljusglimt var fredagen den 22 november, då var det nämligen 10 år sedan jag och Perry förlovade oss i Sälen. För ovanligheten skull kom jag på detta redan för några veckor sen och tänkte att det måste vi fira. Perry och har knappt varit ensamma utan barnen sedan Samuel kom så jag tyckte att det var dags. Jag bokade bord på Niklas och tänkte smuggla ner en kokbok och ett kort i Perrys jobbväska som han skulle hitta under dagen. På kortet stod att vi skulle ses kl 18 i stan. Men allt blir ju ofta inte riktigt som man tänkt sig. Just i fredags skulle Timothy besöka sin nya skola, Perry följde med, och sedan bestämde han sig för att ta ledigt resten av dagen. Efter att ha frågat honom minst 3 gånger om han verkligen inte skulle gå till jobbet var jag tvungen att avslöja överraskningen och överlämna paket och kort.

Vi hade en trevlig kväll på stan. Började med lite shopping, sen drinks och snacks på Kåken och slutligen en god middag på Niklas. Restaurangbesöket slutade med att vi köpte en lampa till vårt nya hus. Det finns nämligen saker i restauranglokalen som är till salu. Niklas samarbetar med Brandstation på Söder, så igår klickade jag enkelt hem lampan på Herr Judith. Vi ska hämta den när vi flyttat in i huset. Jag är så himla nöjd med mitt köp!

Italiensk lampa från Venini

Resten av helgen har varit lite upp och ner. Igår var jag ute på en underbar löptur med Anna. Om jag inte hade varit så trött och seg efter fredagen hade jag gärna sprungit dubbelt så långt. Men nu nöjde vi oss med 10 km i strålande höstväder. Sedan var det familjeaktiviteter med två stökiga barn. Samuel har blivit förkyld och fått ögoninflammation igen. Förra gången fick vi vara hemma med honom i 1,5 veckor, vilket jag hoppas inte blir fallet den här gången. Det blev tidig sänggång för barnen medan jag satt och sov i soffan framför en film.

Idag har jag varit en ovanligt otacksam och arg mamma och fru trots att jag fick sovmorgon (har dock inte hunnit träna). Jag har inte lyckats komma utanför dörren utan bara kunnat titta ut på det vackra vädret. Det känns som jag stått hela dagen i köket och trots detta har jag lyckats proppa min familj full med snabba kolhydrater, det vita giftet (socker) och färdiga köttbullar och korv. Man kunde ju tro att mina köksbestyr skulle resultera i nyttig och näringsrik mat, men ack nej. Det blev dock ett långkok som ska avnjutas nästa helg, och när man håller på med det har man inte så stor lust att börja laga dagens lunch och middag även om man borde. Barnen har ömsom lekt, ömsom slagit varandra och sedan var Timothy och Perry på bio, vilket var en succé. Vi har även försökt börja packa lite och lägga ut endel saker till försäljning, som våra fina gardiner till exempel. Och sedan har vi rensat skåp, lådor, kyl och frys. Tur att vi bor i lägenhet och har sopnedkast för annars hade vi fyllt hela vår soptunna igår. Man kanske borde flytta lite oftare så att man rensar bort gammalt skräp med jämna mellanrum. Jag orkar inte ens tänka på hur mycket skräp vi har i förrådet...

Veckan som kommer är lika fullbokad som den förra med kvällsaktiviteter varje dag och det gäller bara att ta en dag i taget, försöka hinna med sina träningspass och hålla näsan ovanför vattenytan. Om två veckor har vi flyttat och även om det återstår en hel del jobb med att packa upp, så är vi i alla fall på plats i det nya huset. Jag både längtar till och fasar för den dagen då vi måste lämna lägenheten.

Hittade semelbullar i frysen, så varför inte äta semlor i november? 

Befriad

Efter 4 veckor har jag äntligen blivit befriad från gipset på handen, vilket innebär att jag igår kunde simma igen :). Och det var kul även om jag blev jättetrött, hade problem med tekniken och att tejpen som jag så omsorgsfullt lagt om min lilla tumme, lossnade efter bara 10 minuter.

Under mitt 4 veckor långa uppehåll från simning och cykling har jag faktiskt uppskattat vilan, vilket förvånar mig. Jag har sprungit 2-3 gånger i veckan och denna måttliga träningsmängd har medfört att jag inför varje pass varit pigg och laddad och det har blivit riktigt bra kvalitetspass. När jag har känt mig stressad över att jag inte kan simma har jag tänkt på hur mindre kul det ibland är att gå in i en blöt och kall simhall och simma längd efter längd i en bassäng där men ser hårbollar, gamla plåster och diverse andra konstigheter virvla runt i vattnet. Och då har suget efter att simma försvunnit för ett tag. Mer sorgligt har det varit att varje dag se sin nya Venge stå på balkongen och veta att jag inte kommer kunna cykla på den förrän i vår. Liksom att konstatera att jag plötsligt inte var triathlet längre, om jag egentligen någonsin varit det, utan en vanlig liten löpare om ens det.

Så jag har verkligen försökt att leva i nuet och njuta av all tid som "blivit över". Som tur är har jag ingen image som hurtbulle som jag känner att jag måste upprätthålla. Jag försöker alltid tona ner sportnördstämpeln och pratar aldrig om hur mycket jag tränar eller tävlar om inte nån frågar. Jag vill inte uppfattas som en person som bara tänker på träning, intresserar mig för träning och bara kan prata om träning. Det känns väldigt enkelspårigt. Istället är jag glad över att jag kan tjusas av att göra olika saker och leva i nuet. Så jag har verkligen njutit av att kunna ta båten till jobbet istället för att cykla, att komma till jobbet utan "hjälmfrisyr", att kunna gå hemifrån och känna mig fin i klänning eller kjol istället för att att ha gore-texbyxor under kjolen, gummistövlar och mössa.

Men visst har jag träningsdisciplin. Nyckel till att kunna träna relativt mycket och samtidigt leva i nuet är planering. Varje söndag planerar jag min träningsvecka i mitt huvud och ser sen till så att det blir så. På så sätt behöver jag inte fundera så mycket på om och när jag ska träna under veckan. Kontinuitet och framför allt kvalitet är viktigt, har jag begränsat med tid kör jag ett kort och stenhårt pass och är nöjd med det, liksom att jag ska ha minst två hela vilodagar per vecka. Däremot har jag numera rätt dålig koll på mina tider, hastigheter och kilometrar. Det går så fort som det går och blir så långt som det blir.

Så jag tycker att det ibland kan vara befriande med påtvingad vila, man får liksom ett giligt skäl till att göra ett litet avbrott från de gamla vanliga rutinerna och tänka nytt. Kanske är jag innerst inne rätt lat? Eller bara ombytlig? När man sen får chansen att återgå till det gamla vanliga inrutade livet kan det kännas som en befrielse, en befrielse från det ovana, ostrukturerade och okända. Som jag sagt tidigare, ombyte förnöjer!

Korvgrillning med S&T

Hembakat fröknäcke. Supergott!

  

Morr

För många år sedan när jag jobbade i ett stökigt och hektiskt projekt fick jag det mindre smickrande namnet Mårran. Alla som läst Mumintrollen vet att Mårran inte direkt är en varm och trevlig figur. Mårran är en stor, kall, spöklik och skrämmande gestalt. Hon är mycket kall och allt hon rör vid fryser till is. Öknamnet var mest menat som ett skämt, hoppas jag, men det låg nog lite allvar bakom. På den tiden var jag överlag lite argare och mer mörk i sinnet och framför allt var jag väldigt krävande som projektledare.

Senare har jag läst att Mårran innerst inne längtar efter ljus och värme men att hon inte förstår att ta det till sig på rätt sätt. Man kan säga att Mårran är en psykologisk skildring av de mycket ensamma människorna som inte förmår att ta till sig kärleken. Deras uppträdande upplevs istället som skrämmande, vilket gör att de förblir ensamma. Tur att jag inte visste det på den tiden jag kallades Mårran, och var singel, för då hade jag blivit ännu mörkare i sinnet. Tack och lov slutade jag vara Mårran i samma stund som projektet slutade. Jag fann ju även kärleken så småningorm och hamnade inte i ensamheten. Under åren som gått har jag blivit lite mindre arg och ljusare i sinnet och förhoppningsvis även en bättre projektledare. Numera är ödmjukhet en egenskap som jag uppskattar mycket hos andra människor, liksom humor och självdistans. Tuffa, kaxiga och självupptagna personer fångar sällan mitt intresse numera, och jag strävar ständigt efter att bli en lite bättre människa.

Den senaste tiden har jag själv dock varit långt ifrån den jag vill vara. Jag har gått omkring och morrar lite i smyg åt saker som jag egentligen inte brukar bry mig om. Det kan bero på höstmörkret men jag tror den största förklaringen är att jag knappt tränat de senaste tre veckorna. Det sägs ju att det är bra att träna men jag undrar när det blir för bra. Man måste väl kunna leva tre veckor utan träning och utan att bli en pest för sin omgivning, annars kanske det är något som är allvarligt fel. Så nu anstränger jag mig för att vara normal och glad. Fokuserar på små saker i vardagen som piggar upp; igår fixade jag en överraskning till en fin person, såg Lisa Nordén cykla förbi mig på Birger Jarlsgatan på en snygg Specialized och blev inspirerad, hade en trevlig lunchjogg tillsammans med kollegor, försöker vända ett trist projekt till nåt kul, fick min vilja igenom i ett jobbigt projekt utan att vara en bitch, åt en trevlig middag med en mycket god vän, drack mycket skumpa en vanlig torsdagskväll och nu te med Perry hemma i soffan. Life is good! 

Not me anymore!

Fina bubblor piggar upp

Man får se det från den ljusa sidan

I torsdags var det dags att ta bort stygnen och gipset från tummen och därmed trodde jag att det var fritt fram att börja simma igen. Jag hade mentalt ställt in mig på att gå på SCT:s pass på kvällen. Men så blev det inte. För även om stygnen o gipset åkte av så fick jag ett nytt stort bandage med stöd för tummen som ska sitta på i två veckor. Besvikelsen var förstås stor och min snälla läkare var förstående men sa att jag i alla fall kan springa hur mycket jag vill nu. Och det var ju bra för jag började springa redan efter en vecka...

Cykla går fortfarande inte och alla aktiviteter som inkluderar efterföljande duschning är rätt omständliga, så jag håller mig till löpning ett par gånger i veckan och börjar så smått gilla livet som soffpotatis. Men som sagt, jag kan springa och gå hur mycket jag vill så jag ska inte klaga. Och för bara ett år sen hade jag ju inte ens börjat simma igen, efter mina 27 år i avhållsamhet, så 4 veckor hit eller dit är ingen big deal.

Om 2 veckor ska tummen börja tränas upp igen och jag hoppas verkligen att den kommer att bli helt bra igen. Även om jag är högerhänt så behöver jag min vänstertumme mer än jag trodde. Bara att klä på barnen är ett gissel just nu. Att dra upp dragkedjor går absolut inte och än mindre att knyta skor. Och alla andra sysslor tar minst dubbelt så lång tid som vanligt. Men det är tillfälligt och jag kämpar på så gott det går, även om matlagning är väldigt svårt. När jag kom hem i torsdags lagade jag med stor möda och mycket besvär mat åt barnen, som de för en gång skull gillade, och så tog jag en öl som kompensation för att jag inte fick åka och simma och tyckte riktigt synd om mig själv.

Snart är det jul och Stenbecksgranen håller på att ta form på Skeppsbron. Lussekatter har det funnits ett tag i affärerna nu, liksom julgrejer. Själv försöker jag att inte tänka alls på julen och all den stress den för med sig. Jag har nog med att tänka på den nära förestående flytten. Ju närmare den kommer desto sorgligare känns det, men det blir nog bra när vi väl kommer på plats. Jag känner mig rätt tung i sinnet just nu, kanske beror det på för lite dagsljus, och även barnen är inne i en jobbig period. Ingen bra kombo men man får försöka se det från den ljusa sidan, snart vänder det och blir ljusare igen och snart drar skidsäsongen igång, förhoppningsvis.

Snart är det jul!