En minnesvärd vecka med mycket träning, många skratt, givande samtal, mycket god mat och dryck i härlig miljö med fantastiska tjejer! Den här veckan kommer jag att leva på läge och jag märker att jag ler när jag tittar på alla fina bilder.
Att bo ihop med fyra andra tjejer i ett hus under en hel vecka kan ses lite som ett socialt experiment. I vårt fall gick det jättebra, så bra att vi redan nu pratar om att göra om det nästa år, men det kan ju också urarta och sluta med att folk blir osams. Nyckeln till framgång är väl som i de flesta andra sammanhang att man ska vara tydlig, lyhörd och flexibel. Vi har alla våra egenheter som de andra säkerligen stör sig på och om man är skicklig kan man känna dessa signaler och försöka tona ner den sidan hos sig själv lite. Eller så kör man bara på och tänker att här är jag och de får ta mig som jag är. I vårt fall tror jag vi alla ansträngde oss lite under veckan för att inte vara ytterligheten av oss själva. Nåt annat som bidrog till den härliga stämningen var att alla har självdistans och kunde skämta om sig själva samt förstå och uppskatta ironi. Rent praktiskt funkade det också bra. Vi hittade våra sysslor som vi höll oss till under veckan; Jenny hängde tvätt, jag lagade oftast middag, Helena korkade upp cava och fixade tillbehör, Susanne dukade och dukade av och Katrin skötte grillen. Fast allt som oftast hjälptes vi åt med det mesta. Alla kostnader samlade vi appen Settle Up så vi behövde inte bråka om pengar heller. Så sammantaget funkade det väldigt bra.
Jag önskar att jag hade tagit mig tid att skriva en bättre resedagbok, men ibland är det skönt att bara leva i nuet och inte dokumentera. Därför blev det i år färre bilder, mindre genomtänkta bloggar (som dessutom publicerades i efterhand) och färre inlägg på FB och Instagram. Men det är inget jag ångrar. Nästa år blir det en ny resa och fram tills dess bör jag väl komma ihåg vad som hände i år. Nåt jag däremot är jätteglad över är att jag var så flitig att dokumentera vår resa till Korea när vi hämtade Samuel 2012. Allting var så omtumlande då så jag har svårt att komma ihåg vad jag tänkte och kände men genom att läsa blogginläggen kan jag återuppleva allt. Och när den dagen kommer då Samuel börjar fråga om när vi hämtade honom kan vi läsa den för honom.
Tack för i år Nerja, vi ses nästa år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar