Halloween med gastar och vampyrer

Årets Halloween överträffade alla förväntningar både för stora och små. Det enda som eventuellt var en besvikelse var att snön och kylan lyste med sin frånvaro. Annars har vi haft en fantastisk helg. Och lite snö fick vi uppleva första dagen i alla fall.

Barnen har haft fullt upp från morgon till kväll med aktiviteter som Fjällgården arrangerat. Vi tänkte att barnen, framför allt Samuel, inte kommer vilja vara med på allt så vi hade tänkt oss rätt mycket familjetid. Men så blev det inte riktig utan barnen har velat vara med på i princip allt, även Samuel har blivit kaxigare ju längre tiden gått. Ikväll ville han hänga med de större barnen på spökvandring. Men där gick gränsen, efter ca 10 minuter kom en av ledarna tillbaka med tre av de yngsta barnen vara en gråtande. Samuel var mest tyst men sa att det varit läskigt. Och jag förstod av det Timothy berättade att det varit rätt brutala stationer de skulle passera i jakten på bokstäverna som till slut skulle bilda ordet: Zombie. Men imorse var Samuel med på Skattjakt och senare på eftermiddagen bakning av spökkaka, båda aktiviteterna utan nån förälders närvaror. Ett stort framsteg för vår ängsliga 4-åring.

Och jag måste säga att personalen på Fjällgården verkligen gått in för det här med Halloween. Hela stället är dekorerat med pumpor, spindelnät, spindlar, spöken, vampyrer osv. Och ikväll var hela serivsen utklädda till mer eller mindre skräckinjagande varelser. Det var nästan så att man tappade aptiten när kalvcarpaccion presenterades av en kille med vars ansikte såg ut som ett enda stort köttsår. Och barnens meny bestod av hjärna (blomkål), fingrar (korv med målade naglar), lungor (kycklingfilé) och Kalles arm (fårfiol). Till dessert blev det spökmaränger och sorbet.

Mellan alla aktiveter har vi hunnit varit på fjället ett par gånger med barnen och de gillar det verkligen. Idag hann även jag och Perry ta varsin löptur där uppe och det är som alltid helt magiskt. Här är några bilder från det fina Mickelinaspåret:

Fjällöpning är som balsam för själen. Jag hade kunnat hålla på i timmar. Idag blev det dock bara en timme men det var härligt.

Påväg mot Bruksvallarna

Härliga vidder

Restarurang 1000

Fuskade lite och tog liften

Men nu är helgen snart slut och imorgon väntar en lång bilresa hem till vardagen. Det har varit en avkopplande helg på flera sätt. Dels på grund av att vi haft helpension, dels på grund av att barnen haft full sysselsättning nästan hela tiden. Men huvudsakligen på grund av den fina miljön och den trevliga personalen som gör allt för att alla ska trivas här. Och som vanligt när vi besöker en ny fjällort börjar vi fantisera om att köpa en lägenhet eller stuga. Och som vanligt stannar det vid en fantasi. Vi har ju varken råd att köpa eller tid att ta hand om ytterligare ett hus. Så vi nöjer oss med att åka omkring och kolla in nya ställen, men det är inte det sämsta :).

Så hej då Ramundberget. Vi ses nästa höstlov om inte förr!

Höstlov i fjällen

Som jag har sett fram emot att åka till Ramundberget den här veckan! Oavsett väder och om det finns nån snö, bara vetskapen om att få komma till fjällen och få andas fjälluft har hållit mig ovanför vattenytan de senaste veckorna då jobbet och privatlivet gått på högvarv. Och när en envis höstförkylning intog min redan helt utmattade kropp var undergången nära. Aldrig har jag varit så nära ett mindre sammanbrott som nu. Plötsligt började precis allting kännas övermäktigt, att ta barnen till skola och förskola, att välja kläder inför morgondagen, att skriva en agenda inför ett möte, att fixa middagsbjudningen, att boka lunch med en kompis osv. Den berömda, eller snarare ökända, väggen kändes helt plötsligt inte så avlägsen längre och det gjorde mig ännu mer stressad. Och då menar jag inte den väggen man stiftar bekantskap med då och då i tränings- och tävlingssammanhang. Det som fick mig att orka var mina stunder på cykel fram och tillbaka från jobbet samt det faktum att jag kunnat börja springa lite grann igen. Det var under dessa stunder som jag samlade lite kraft för att orka fram till onsdag den 28 oktober.

Men nu är vi här! Resan på 58 mil gick bra och redan när vi checkade in kände jag att det här kommer bli bra. Fjällgården är mysig och familjär och det får väl räknas som låg säsong just nu så det är lugnt här. Men för den sakens skull inte avslaget på nåt vis. Det är aktiviteter från morgon till kväll för barnen och för oss vuxna finns hela fjället, SPA och fina sällskapsytor att njuta av. Dessutom kan man hyra MTB (fatbikes) rida islandshäst och simma i poolen. Idag har vi varit uppe på fjället och fikat, varit på äventyr med Mickelina, gjort pumpor och dekorerat fjället, badat i poolen, varit på föreställning med trollkarl, både Perry och jag har tränat och slutligen avnjutit en 3-rätters middag i härlig miljö. Det finns ingen snö i naturen men i natt var det kallt så imorse gick snökanonerna på högvarv till barnens stora förtjusning. Så vi har inget att klaga på.

Och det är nåt visst med de riktiga fjällen. Jag vet inte vad det är men när vi närmar oss och vidderna breder ut sig runtomkring oss känns det som att nåt lättar i mitt bröst, som att jag kan andas på riktigt. En inre ro sprider sig i kroppen, pulsen går ner och jag känner att jag går ner i varv. Nu bor vi på en plats som kallas Vägs ände, och det tilltalar mig. Långt bort från kommers och bilar och nära naturen. Ikväll, efter ett par glas vin, frågade jag killarna om de ville följa med mig till fjällen en gång per månad och barnen sa JA! Medan realisten Perry sa nja, men ok till 5-6 gånger per år. Så det får väl duga. Men just nu njuter vi av att vara här, samla energi och uppleva världens bästa höstlov!  

Nu ska vi strax krypa till kojs för att få vår skönhetssömn. Imorgon väntar nya äventyr!

Samuel och hästarna

Full fart på snökanonen i Lill-Ramis

Samuel i snöstorm

Snökanoner även i stora backarna

Lyckliga barn i snön

Resultat av en av dagens aktiviteter

10 skäl till att cykelpendla

Hur många bloggar har inte skrivits om fördelarna med att cykel- och löppendla? Jag skriver den här för att påminna mig själv om fördelarna när det känns motigt att ge sig iväg.Och den tiden kommer, var så säker. Om två veckor ställer vi om till vintertid och går mot mörkare och kallare tider. Då gäller det att komma ihåg!

1. Bonusträning! Min cykelpendling ger mig 6-9 mil per vecka, ca 25 mil per månad, mil som annars inte blivit av. Så jag får träningstid utan att inkräkta på familjetiden.

2. Bacillfritt! Cykelturen är garanterat bacillfri, om man inte råkar få en snor eller spottloska på sig från framför varande cyklist.

3. Ingen tidsförlust! Med de dåliga kommunikationerna vi har till Täby så förlorar man ingen tid på att ta cykeln. Från oss till Mörby C tar det 20-30 min med bussen på morgonen på grund av all trafik. Om det regnar är det värst för då vill alla, utom jag, åka bil/buss. Sen tar det ytterligare ca 15-20 min med tunnelbanan och promenaden till jobbet. Det tar mellan 40-45 min till jobbet på cykel beroende på väder, vind, väglag och vilka däck jag har. Tiden man eventuellt förlorar är duschtiden som måste göras på jobbet istället för hemma men det funkar.

4. Mindre stress! Det är otroligt stressande att sitta på en knökfull, antingen iskall eller supervarm buss, som förflyttar sig framåt i snigelfart.

5. Piggare! Man blir garanterat pigg när man cyklat till jobbet. Särskilt om det regnar eller är lite kyligare ute. Jag gillar att vara ute oavsett väder, ju tjurigare desto skönare att komma in sen. De dagar jag inte cyklar eller springer till jobbet känns det som jag fortfarande är sömnig när jag kommer fram.

6. Mindre fåfäng! Jag har konstant hjälmfrisyr men det är ok, jag har till och med fått komplimanger för den! Styling görs två gånger per vecka när jag tvättar håret. Sen får det bli som det blir. Smink har jag aldrig använt så det är ingen skillnad om jag cyklar eller åker buss. Lite mascara kan jag lyxa till det med om jag har tid över.

7. Ekonomiskt! Man inleds inte i frestelsen att köpa bulle eller nåt annat på vägen till jobbet. Det innebär också att Perry och jag kan dela på ett SL-kort. 

8. Miljövänligt! Ibland funderar jag dock över hur vänligt det egentligen är för mina lungor. Jag drar säkerligen i mig rätt mycket avgaser under min färd, halva sträckan går längs med en tungt trafikerad led. Men jag släpper i alla fall inte ut så mycket luftföroreningar.

9. Hälsosamt! Trots reflektionen ovan tror jag att kroppen och själen mår bra av att röra på sig. Jag blir gladare, får högre förbränning och håller mig friskare. Dessutom kan jag träna lite cykelteknik och stärker mitt hjärta.

10. Positiva tankar! Möjligheten till cykelpendling har medfört att jag tycker det är positivt att bo i förorten, istället för att längta tillbaka till lägenheten och närheten till stan. Jag får också en stund för mig själv när jag cyklar hem vilket är jättebra efter en stressig jobbdag.  

Så hej och hå cykla på!

Tyvärr har jag drabbats av en förkylning nu och kan inte cykla. Jag tänkte vara klok för en gångs skull och vila istället för att träna på. Det kan vara värt två vilodagar istället för att åka på en långvarig sjukperiod. I torsdags var jag dock ute och sprang på lunchen för första gången på mycket länge. Påhejad av mina klubbkompisar har jag börjat använda mina Kalmargrejer, så det var en kittad tjej som lunchtränade i torsdags :). Man ska vara stolt över sina prestationer även om tiden inte var nåt att skryta med.

Inte skrytig, bara stolt!

Hur länge får alla vara med?

I det här fallet tills man blir 8 år eller tills man går i andra klass.

För några helger sen såg jag Marika Carlssons stå-upp-show "En negers uppväxt". Den var roande och träffande och jag tycker att hon är underbar. Men när jag såg showen väcktes en massa gamla minnen till liv. Minnen från min barndom, som väl i det stora hela väl får betecknas som lycklig, men som innehöll en hel del mindre roliga inslag som ofta hade koppling till mitt ursprung. På 70- och 80-talet såg samhället helt annorlunda ut än det gör idag. I Stockholmsförorten där jag växte upp fanns det några adoptivbarn men inga invandrare eller blandfamiljer. Så jag stack ut, vilket jag hatade. Jag var inte mobbad men blev retad titt som tätt och kände mig alltid annorlunda och lite utanför trots att jag hade endel kompisar. Det var inget jag led av dagligen men känslan av utanförskap var ständigt närvarande. Och det var en känsla som var svår att sätt ord på och inget som man ville gå och skylta med direkt. På den tiden ansträngde jag mig mycket för att passa in men lyckades rätt dåligt, vilket delvis berodde på mitt avvikande utseende men troligtvis mer på att jag alltid har valt att gå mina egna vägar och inte följa med strömmen. Känslan av att vara lite annorlunda har följt med mig in i vuxenlivet. Men till skillnad mot när jag var yngre har jag inte längre någon längtan efter att passa in i nån mall eller att tillhöra en homogen grupp och därmed har känslan av utanförskap försvunnit. 

Frågan om utanförskap aktualiseras när man får barn och framför allt när de börjar i skolan. En av de värsta sakerna jag kan tänka mig är att mitt barn skulle känna sig utanför, blir retad eller mobbad. Men som förälder har man små medel att påverka vad som händer i skolan. I bästa fall berättar barnet men det är inte självklart. Frågan ställs på sin spets när det börjar dra ihop sig till kalas. Vilka vill man bjuda? Och vilka måste man bjuda? I Timothys klass har killarna hittills bjudit alla killar på kalasen, förutom vi då som bjöd hela klassen. Men förra veckan kom det till min kännedom att en kille skulle ha kalas och att fler i klassen inte var bjudna, Timothy var en av dem. Jag fick reda på detta via en klasskompis mamma, Timothy själv har inte sagt något. Jag hade svårt att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det och om jag överhuvudtaget skulle ta upp saken med Timothy. Rent rationellt så förstår nog de flesta att man inte alltid kan bjuda alla, men om det innebär att man själv blir utesluten kan det vara svårt att vara rationell. Och så länge Timothy inte var ledsen över att han inte blivit bjuden var det också relativt lätt att vara rationell. Efter några dagar visade det sig dock att han blivit ledsen, men inte över att han inte blivit bjuden, utan på grund av att killarna som var bjudna pratade om kalaset i skolan. Det får man inte enligt Timothy, inte ens om alla killar eller alla tjejer i klassen är bjudna. Det är bara om alla är bjudna som man får prata om det i skolan. Så nåt gick fel med följden att flera av dem som inte var bjudna blev jätteledsna.

Jag står fast vid min åsikt att man inte ska vara tvungen att bjuda alla på sitt kalas. Och det har jag försökt förklara för Timothy och han verkar hålla med. Nu verkar saken vara utagerad, kalaset har ägt rum och fröken har pratat med killarna om att man inte får prata om sina kalas i skolan. Livet går vidare och alla är en erfarenhet rikare. Det här var den första motgången i skolan för Timothy och oss. Vi försökte att inte göra en alltför stor grej av det samtidigt som vi ville visa att vi tar hans känslor på allvar och att vi tycker det är viktigt att man pratar om saker som händer i skolan, både roliga och tråkiga saker. I smyg drog jag en lättnadens suck över att det var ett kalas som orsakade stormen och att Timothy inte var den enda som vart utesluten. Det var ett bra övningscase och jag hade inga problem att hålla mina känslor i styr och resonera rationellt. Men den dagen Timothy eller Samuel kommer hem och säger att de blivit retade eller mobbade på grund av sitt utseende eller ursprung blir det en helt annan utmaning. Då kommer jag få kämpa för att hålla känslorna i styr och inte låta reptilhjärnan ta över kommandot. Då kommer tigern i mig väckas till liv, det är en sak som är säker. Men den dagen den sorgen, nu njuter vi av det fina höstvädret och att stormen är över för den här gången!

Underbart höstväder!

Ibland har storleken faktiskt betydelse

Perry och jag tillbringar helgen i Högbo Bruk utanför Sandviken. Vi bor i en mysig smedstuga, cyklar MTB och äter enorma mängder god mat.

Vår helg inleddes i igår kväll då vi lämnade barnen hos mamma i Norrtälje. Det var två nöjda små sötnosar som vinkade hejdå till oss. Vi styrde bilen mot Högbo Bruk. Våra kompisar Brita och Mattias bodde i stugan bredvid vår och vi mötte upp dem för en gemensam middag på Brukshotellet. Vi lyxade till det med en 4-rätters och god dryck till det. Vid halv-12 däckade vi i de inte alltför sköna sängarna. 

Efter en minst sagt rejäl frukost kvitterade vi imorse ut våra cyklar och gav oss iväg på dagens första tur. Miljön var otroligt fin och vädret var fantastiskt, lite kyligt på morgonen men sen kom solen fram och värmde oss. Vi körde först en sväng på drygt 20 km och sen ytterligare en 10 km runda. Hyrcyklarna var kanon och det var första gången jag körde på en 27,5 tums MTB med breda däck. Min egen gamla MTB är 15 år gammal och en 26 tummare med betydligt smalare däck. Och visst var det skillnad. Jag tyckte att det gick oväntat bra över stock och över sten, det var ju ändå två år sen jag körde sist och innan dess typ 8 år sen. Sen sa Perry, som kämpade på på sin gamla MTB, att det är mycket lättare att köra på de nya modellerna och jag insåg att storleken kanske har betydelse trots allt? Brita och Mattias hade till och med 29 tums hjul på sina hojar och det gick superbra för dem trots att det var första gången de körde. En kombination av bra material, talang, vackert väder och fina omgivningar gjorde deras första MTB-tur till en fantastisk upplevelse. Slutsatsen blev att det är bara för Perry att köpa en ny MTB om han ska fortsätta med den sporten.

Vid lunchtid var det dags för vårt sällskap att åka hem. Men först intogs en rejäl lunch på Brukshotellet. Perry och jag tog en liten paus efter maten men sen körde vi ytterligare 17 km på eftermiddagen. Jättehärlig skog och lagom tekniska stigar. Tyvärr gillar min vänstra tumme inte att köra MTB efter ledbandsskadan för två år sen, men en fantastisk dag i skogen fick vi i alla fall. Jag lämnade motvilligt tillbaka min lånecykel och gick sen in på hotellet för att frossa i fikabuffén. Som tur var var vi lite sent ute vilket innebar att det var väldigt urplockat. För jag var inte ett dugg hungrig och knappt ens sugen. Men om det ingår en fikabuffé i bokningen så äter man i alla fall lite om man är gift med en smålänning. Och det gjorde vi. Sen hade jag sett fram emot en eftermiddag i SPA:t innan middagen men det var fullt så vi gick hem till vår stuga och softade. Innan middagen tog vi en promenad i området för att hinna bli lite hungriga. Det är jättefint här och finns mycket att göra för stora och små så vi kommer åka tillbaka och då ta med barnen.

Sen var det dags för middag, en 4-rätters igen. Vi blev lite hungriga när vi väl började äta. Maten var ok men inte fantastisk men den slank ner. Nu är vi mätta och trötta så det blir tidig sänggång för imorgon väntar en ny halv träningsdag innan det är dags att återvända hem till Stockholm. Sov gott!

Redo för avfärd

Perry i MTB-spåret

"Min" Giant vilar och njuter av utsikten

Brita i full fart på myren

Brita o jag på myren

Perry på spången

Perry i skogen

Paus i solen

Magiskt ljus i skogen idag