Sometimes life is just perfect

Det började egentligen redan i torsdags kväll. Jag hade skippat morgonsimningen eftersom jag behövde sova, tror det är botemedlet mot min kroniska förkylning, och tänkte masa mig iväg på kvällssimningen istället. Men när jag kom hem från jobbet och hade lagat en god middag, blev jag inte så oväntat väldigt sugen på rödvin. Och Perry var inte sen att hänga på. Så vi öppnade en flaska vin till maten och så rök den simningen all världens kos. MEN jag hade såklart säkrat upp den innan vinet korkades upp. Det skulle bli morgonsimning på fredagen istället.

Fredagen inleddes med ett kanonbra simpass i Mörbybadet. Det var som alltid rätt lugnt i simhallen och jag fick till och med en helt egen bana. Vissa dagar stämmer allt bara och igår var en sån dag. Det kändes som jag forsade fram i vattnet, tekniken satt där och voltvändningarna som jag kämpat med den senaste tiden lika så. Jag körde lång uppvärmning, teknikträning och sen ett distanspass på 2 x 1000 m. Sen lite fartträning och avslutade med ett långt avbad. Glad i hågen kom jag till jobbet och avverkade två möten och fick ok på två beslutsunderlag som levererat tidigare i veckan och dessutom beröm för att de var proffsigt skrivna. Sen var det dags för lunch. Även den blev mycket trevlig, lyxade till det men en öl faktiskt! På eftermiddagen var jag mindre effektiv och hjärnan hade redan tagit helg så jag gick hem rätt tidigt och hämtade Timothy.

Perry som jobbat som en galning hela veckan kom hem lagom till jag hade tänkt börja göra kvällens första drajja. Ungefär samtidigt fick jag ett sms från vännen C. Hon hade så glädjande nyheter att jag allvarligt övervägde att poppa en flaska skumpa, men så sansade jag mig. Den ska ju självklart avnjutas i sällskap med C, gärna ute i solen, och inte fredagstrött i ensamhet framför spisen. Perry tyckte dock att jag skulle fira så han gjorde en rejäl drajja till mig...

STOR drajja

Sen blev det lite vin till maten innan verkligheten kom ikapp mig. Lördag = cykeldag och jag visste att det väntade minst 2 timmar på cykeln mindre än 12 timmar senare. Så jag gick snällt och la mig kl 22.

Igår morse blev det hemmaträning. På så sätt tjänar jag två timmar samtidigt som det är betydligt tråkigare att sitta själv på sin cykel i källaren än att svettas tillsammans med 20 trevliga klubbkompisar. Men ibland får det praktiska overrula det roliga. Jag laddade upp med dator, högtalare, mobil och näring och sen körde jag igång min egen Spin of Hope. Det blev två helt ok timmar på min kära triathlonpimpade racer och efteråt var jag så nöjd, så nöjd. Under tiden stack Timothy iväg till lekland med en kompis och Perry o Samuel åkte och handlade. Klockan 11.30 var jag färdigtränad, full av endorfiner och redo att ägna resten av dagen åt familjeaktiviteter. 

Mycket prylar blir det

Det blev lite uteaktiviteter med barnen samtidigt som jag bytte däck på båda mina cyklar och gjorde en dubbelsats müsli och förberedde kvällens middag för kompisar. En supereffektiv eftermiddag helt enkelt. Middagen blev trevlig med en massa mat och lagom med vin, för söndag = löpardag. Och jag visste att det väntade 28 km som skulle vara avklarade före lunch. Så vid kl 24 låg jag i sängen, hyfsat nykter.

Jag hade ställt klockan på 7 och steg motvilligt upp i morse. Väl uppe insåg jag dock att klockan faktiskt var 8 redan, hade glömt ställa om till sommartid, så jag fick bråttom iväg. Skippade frukosten, tänkte testa teorin som jag läste om i en intressant blogg: http://hjarnfysik.blogspot.se/2015/03/springer-fore-frukost.html, vilket även innebar att jag bara tog med mig 4 dl vatten som matsäck på min färd. Strax före klockan 9 gav jag mig av. Det var 3 plusgrader, blåsigt och det började precis regna, påminde väldigt mycket om vädret på Sthlm maran 2012. Jag kände redan från början att det skulle bli ett tungt pass, och det blev det. I snigelfart masade jag mig runt 28,5 km i riktigt ruttet väder. Genomfrusen, utsvulten och näst intill sinnesförvirrad återvände jag hem efter 2 timmar och 45 minuter. Men jag orkade och jag dog inte. Jag hade en svacka vid 19-20 km då jag blev akut hungrig, men sen piggnade jag till. Kanske lärde sig kroppen att bränna en och annan fettcell istället för att söka bränsle från snabba kolhydrater, vilket inte fanns i min kropp, men det kändes rätt så plågsamt. Kanske känns det bättre nästa gång, om det nu blir nån nästa gång. Men jag förstår tanken bakom teorin. Genom att springa på tom mage tvingar man cellerna att anpassa sig till fysisk aktivitet utan tillgång till lättillgänglig energi. Om man sen på ett lopp redan från början tillför kroppen lättillgänglig energi i form av sportdryck och mot slutet även gels, så får den en energikick och kommer springa/cykla/simma fort som attan.

När jag kom hem var även Perry färdigtränad och vi tillbringade eftermiddagen i Täby C tillsammans med barnen. Det blev lunch, lite shopping, fika, lite shopping och avslutningsvis lite hiss- och rulltrappsåkning. Sen åkte vi hem. Jag var då redo för soffan och killarna redo för brottning och fotbolls- och innebandymatch i källaren. Nu ser jag fram emot en lugn o skön kväll med mycket mat och nåt glas rödvin. 

En fantastiskt bra helg är snart slut och nu laddar vi inför en kortvecka för på onsdag åker vi till Klövsjö för säsongens sista skidåkning tillsammans med familjen Westerholm. Jag har "Rest & Test week" nästa vecka så det blir betydligt mindre mängd träning men några hårda testpass om jag hinner och orkar med. Vägen till Kalmar är lång och stundtals rätt hård men jag ångrar inte en sekund att jag givit mig in det. Och tack vare att jag har den bästa mannen, vännen och coachen vid min sida vet jag att jag kommer att klara det.