För inte så länge sen la jag till Inspiratör på mitt i övrigt rätt tunna CV. Nu tänker jag snart även lägga till coach och/eller PT. En kollega utnämnde mig för några veckor sedan till sin privata Marathoncoach. Jag har ju visserligen sprungit 5 marathons, men tränar inte alls enligt rekommendationer från proffsen utan kör mitt eget träningsupplägg. I det ingår några långpass men väldigt många färre mil än vad som rekommenderas, samt en hel del trevligheter som fjällsemester, dricka vin och äta god mat. Men även endel mindre bra saker som för lite sömn, stress och ibland skräpmat. Sett över tiden verkar dock det bra ha tagit ut det dåliga och jag har sprungit alla fem loppen på bra mycket bättre tider än vad jag borde gjort om man ser på antalet mil jag tränat. Så efter fem lopp kör jag rätt mycket på rutin och hoppas att det funkar i år igen.
Det känns dock som ett rätt tungt ansvar att vara coach åt någon annan än sig själv. Min adept vill springa på under 3.45 och sen ska han aldrig mer springa ett marathon. Han har gjort ett försök tidigare och det misslyckades brutalt. Till en början gav jag honom ett utdrag ur Funbeat från förra våren. Där kan han se mina löppass från mars fram till Stockholm marathon. Men han nöjde sig inte med det utan vill att vi ska springa tillsammans också. Jag försökte förklara att jag springer otroligt långsamt och ofta väldigt tidigt på morgonen och OM vi ska springa ihop så blir det alltid på mina villkor. Men det avskräckte honom tydligen inte, för i söndags kl 8.45 ringde han på dörren, redo för långpass i Täby. Så det blev 20 km i, för honom snigelfart, med en fartökning mellan 16-18 km vilket fick hans ben att stumna totalt. Det rekommenderade tröskelpasset i tisdags hoppade han över, liksom intervallerna jag planerat för honom på dagens lunchpass. Han var för trött helt enkelt. Så vi får väl se hur det kommer gå framöver. Än så länge tar jag inget betalt för mina tjänster, det känns lite för tidigt. Men jag har funderat på vilken prismodell jag ska använda mig av och kommit fram till att prestationsbaserad modell nog är bra. Så så snart han börjar göra framsteg skickar jag första fakturan.
Men jag är inte bara marathoncoach. Jag coachar även en annan kollega i hans val av pendlarcykel. Detta kan förefalla enkelt men det är det inte. Processen har pågått ett tag men jag tror att han snart börjar bli mogen för ett avslut. Eftersom jag tycker om att titta på fina cyklar ser jag det mest som ett nöje, även om det tar lite tid att leta upp lämpliga modeller i rätt prisklass. Det finns många som vill blanda sig i cykeldiskussionen men samtliga gör felet att de hela tiden utgår ifrån sig själva, vad de har för behov och hur nöjda eller missnöjda de är med sina cyklar. Så gör inte en proffs-coach. Nej, nej, nej, hen utgår helt ifrån "kundens" behov och önskemål och lägger sina egna värderingar åt sidan. Hen använder sin erfarenhet inom området för att guida personen och sen är det upp till denne att besluta. Inte heller här tar jag nåt betalt för mina tjänster, än sålänge...
Mitt sista uppdrag är att jag försöker coacha en annan kollega att köpa hus i vårt område. Jag vet att de vill flytta till hus, gärna i Täby, och skickar husannonser till den stackaren i tid och otid. Det verkar gå lite trögt, vilket jag förstår eftersom man drar sig för att tillbringa söndagarna på husvisningar i förorten om man har tre småbarn, men jag tror kollegan kanske börjar bli lite mer på nu. Vi får se. I ett sånt här uppdrag känns det överhuvudtaget inte som det är läge att ta betalt för sina tjänster. Dels mer eller mindre tvingar jag henne att kolla in olika husannonser, dels känner man sig redan rätt fattig innan man ens kommit till budgivningen. Så jag vet inte om detta en nisch jag ska satsa på.
Som ni förstår har jag knappast tid att ägna mig åt mitt vanliga jobb som affärsutvecklare på ett fondbolag längre. Fonder framstår helt plötsligt som rätt ointressanta när man kan jobba med roliga saker som att inspirera och hjälpa folk med livsviktiga val. Men eftersom jag i dagsläget inte har någon som helst lönsamhet i mitt coachande, får det vara en bisyssla tillsvidare som jag ägnar mig åt i mån av tid. Jag har dock konstaterat att till skillnad från mitt vanliga jobb så ger mitt extraknäck mig energi snarare än att kostar energi och kanske är det den bästa lönsamhet man kan få. Undrar om det är dags för mig att uppsöka en jobbcoach så att jag kan få hjälp att ta reda på vad jag ska bli när jag blir stor....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar