Var det inte Stenmark som sa så för många år sen?
I lördags morse hade jag turen på min sida och jag var så glad och tacksam hela dagen att jag till och med gick och köpte mig några Trisslotter, men där tog turen slut och det blev ingen vinst, men jag var lika glad ändå för jag hade fått träna :).
Under veckan hade en frustration byggts upp inom mig, vädret satte käppar i hjulet för min tänkta träningsplan och fastän jag vet att det är ett lyxproblem, störde det mig. Men frustration över att inte kunna cykelträna förbyttes mot glädje när Perry på torsdagkvällen föreslog att jag skulle gå på ett spinningpass istället för att försöka envisas med att cykla ute. Glad i hågen anmälde jag mig till lördagens 2-timmars spinningpass med tri-klubben och hela fredagen var jag på ett strålande humör. Men det hela höll på att gå om intet, eftersom jag inte förstått klubbens bokningssystem. Jag fick en bekräftelse att jag fått en plats, men i själva verket hade jag fått en reservplats. Detta fick jag reda på av en slump när jag sms:ade med en klubbkompis påvägen till passet på lördagmorgon kl 8. Jag fick panik, hade jag gått upp kl 7 en lördag helt i onödan och tvingat Perry att ta med båda killarna till karaten. Febrilt försökte jag komma in på klubbens hemsida och hitta anmälningslistan. Detta tog sin lilla tid och när jag väl kom in och så att jag fortfarande var 3:dje reserv, var jag nästan framme. Och eftersom jag hade en bra känsla i kroppen, gick jag till gymet, klädde om och gick in i spinningsalen prick kl 9. Och vad händer, jo längst bak i hörnet står en ensam cykel och den fick jag. Jag har nog aldrig njutit så mycket av ett spinningpass. Jag kände ren och skär glädje när jag under två timmar satt i en mörk källarlokal i Hornstull tillsammans med 20 klubbkompisar och svettades floder med mjölksyran sprutandes ur benen. Efter två timmar var det över, för mig och ett par andra iaf, resten körde 2 timmar till. Själv begav jag mig hemåt för att tillbringa eftermiddagen och kvällen med killarna.
Jag känner glädje över många saker här i livet men jag förundras ibland över att jag nästa alltid känner så stor glädje när jag tränar. Det är bokstavligt talat som en drog. I sällsynta fall har jag ingen lust men det är ett jobb som ska göras så jag gör det ändå och oftast är det kul när jag kommer igång. Det är svårt att förklara känslan, det är inte att jag känner mig duktig att jag avverkar ännu ett pass eller för att jag ska kunna äta mycket utan att gå upp i vikt eller för att jag ska bräcka någon annan. Det är helt enkelt för att jag mår bara så himla bra av träningen. Jag känner mig frisk och stark och harmonisk. Och i dessa tider då min arbetsplats präglas ständiga omorgansationer där vi på gräsrotsnivå inte får någon som helst information, känns det extra bra att ha så många andra viktiga saker i livet än jobbet. I sånna tider jobbar jag på lika hårt som vanligt men jag engagerar mig inte känslomässigt. Det är som de där träningspassen man inte har lust att göra, men man gör dem och man gör dem så bra som man kan men det är inget som lämnar avtryck eller som man går och grubblar på efteråt. Samtidigt är det fostrande att jobba i motvind ibland. Det krävs självdisciplin att leverera trots att man känner sig som en utbytbar kostnadsmassa som har hamnat på avbytarbänken. Men som med alla förändringar, så brukar det bli bra till slut på ett eller annat sätt. Det är bara att vänta och se om man har turen på sin sida den här gången...
Veckans bästa var en överraskningssemla från kära kollegan Caroline. Den fick jag i torsdags efter att jag kämpat runt Djurgården i kraftigt snöfall, slask och frisk vind och därefter ätit en allt annat än spännande matlåda. Då kommer Caroline med denna underbara överraskning, aldrig har en semla smakat så gott!
Veckans absoluta höjdpunkt
Veckans bottennapp var då jag "tvingades" gå till Systemet för att köpa gin, annars hade vi inte fått nån fredags-drajja. Jag drog slutsatsen att vi antingen reser utomlands för sällan eller dricker för många drajjor hemma. Men drajjan blev god, kanske lite stark för senare på kvällen råkade jag ha av foten på ett vinglas. Detta var dock före kl 21, då jag somnade i soffan...
Gin till ocker-pris
Glas numera utan fot
Veckans roligaste var när hela familjen låg inne i barnens koja nere i lekrummet och läste kvällssaga. Perry bytte ut karaktärernas namn mot våra namn och vi vuxna skrattade hejdlöst, medan barnen blev mer och mer irriterade: Men pappa du läster ju FEEEEEEL! Jag skrattade så mycket att jag var tvungen att lämna rummet, annars hade jag nog fått en snyting av Samuel.
Veckans träningsmängd blev över förväntan och när jag summerar kommer jag nästan upp i 10 timmar. Av dessa är det bara en jobbcykling och resten är kvalitetspass. Jag är mycket nöjd och framför allt tacksam över att jag är gift med en så förstående person. Även han har dock kommit igång och sitter flera kvällar i veckan och trampar på sin trainer i källaren. Äpplet faller ju oftast inte så långt ifrån trädet...
Inomhuscykling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar