Ett annorlunda sportlov

Vi tog sportlov en vecka tidigare än alla andra stockholmare och åkte till Sälen, Tandådalen, för att njuta av en underbar vecka med massor med skidåkning, sol och trevliga familjeaktiviteter. Men allt blir ju inte alltid som man tänkt sig... Stämningen i bilen upp till Sälen var uppsluppen. Vädret var fantastiskt och solen bländade oss precis hela vägen. Det var några minusgrader och vindstilla, ja faktiskt helt perfekt väder. Vi bara längtade efter att komma upp, kanske skulle vi hinna med ett varv i längdspåret på kvällen.

På måndag morgon var läget dock helt annorlunda. Efter en natt då Samuel plötsligt blev magsjuk och vi fick gå upp och handtvätta lakan, var Perry och jag helt utschasade. Dessbättre verkade Samuel vara frisk igen på morgonen. Det var nästan -10 grader ute, mulet med snö i luften och rejält blåsigt. Solen var som bortblåst. Det var inte alls inbjudande att gå ut, men ut skulle vi. Båda killarna var anmälda till skidskola och Timothy ville ta några uppvärmningsåk innan, så det var bara att bylta på sig och ge sig ut i kylan. Samuel vägrade sen att gå i skidskola så vi gick hem. Väl hemma däckade lilla Samuel direkt och sov drygt 2 timmar, så kanske han inte var helt frisk ändå. Lite dåligt samvete fick man då :(, men han piggnade till på eftermiddagen.

Trötter!

Tisdagen bjöd på lika blåsigt och mulet väder med tidvis kraftigt snöfall, men då accepterade Samuel att gå i skidskola och jag fick en timme på egen hand. På eftermiddagen var vi i Tandådalens östra skidområde och åkte allihopa. Hoppet om att det kanske skulle bli en ok vecka i alla fall började spira. Detta hopp förstärktes sen på onsdagen då lämningen gick ännu bättre och Perry och jag kunde köra 11,5 km längd tillsammans. Med fantastiskt glid och starka simmarmuskler stakade jag nästan ifrån Perry i spåret, men som vanligt slog han mig på slutet. På eftermiddagen åkte Timothy och jag slalom och jag blev utnämnd till fegaste mamma eftersom jag inte ville hoppa i Jr Park, men det är smällar man får ta. På eftermiddagen var vi på after-ski på Värdshuset och jag konstaterade att mycket har förändrats på 20 år. Nu är det barnfamiljerna som regerar i Sälen. På kvällen kom goda vänner över på besök från Lindvallen och vi hade en jättetrevlig kväll. Men sen var det slut på det roliga.

På natten blev Timothy magsjuk, kanske kräksjukan, och även jag kände mig rejält dålig på morgonen. Det var över 72 timmar sen Samuel var sjuk men vem vet, kanske var det hans bacill som legat och lurat. Hur som helst fick Perry lämna Samuel i skidskolan innan han stack ut i längdspåret, medan jag och Timothy bäddade ner oss i soffan. Men efter bara 30 min ringde skidläraren och sa att Samuel var ledsen och hade kissat på sig, så jag fick masa mig ut i stormen och regnet och hämta hem honom. Resten av dagen tillbringade vi inne, vilket inte gjorde så mycket eftersom vädret var uselt och sittliften var stängd pga blåst. Som tur var förgyllde Stina Nilsson vår eftermiddag, och vi tittade på alla kvallopp, finalerna och intervjuer från skid-vm i Falun. På kvällen var ingen särskilt hungrig men vi petade i oss lite ris och kyckling och jag kände att detta inte var nån höjdarsemester direkt.

Trist fjällväder

Men efter regn kommer ofta solsken och imorse såg vi faktiskt lite blå himmel. Och så småningom kom solen fram. Det var fortfarande väldigt blåsigt men vi var så tacksamma över solen och över att vara så pass pigga att vi orkade gå ut. Killarna hade avslutning på skidskolan och jag och Perry tog ett varv i längdspåret. Det går ju bra att åka längd med sviter av kräksjukan, även om jag sällan känt mig så orkeslös och otränad som idag. 

Två stolta små skidåkare

På eftermiddagen åkte hela familjen längdskidor. Båda killarna gillar det jättemycket, så om det inte blir några framtida resor till Alperna finns det hopp om turåkning i svenska fjällen om några år.

Äntligen sol!

Ikväll skulle vi varit på Lammet & Grisen med Calle o Catrin och barnen men eftersom vi inte kände oss helt bra valde vi att avboka och stanna hemma. Vi fixade lite fondue istället och det var populärt hos barnen. Nu hoppas vi att det blir två fina dagar som avslutning på vår vecka och att ingen mer blir sjuk. Vi har redan börjat planera nästa skidresa i vår för en sån här eländig vecka räknas ju knappast. 

Trots att veckan bjudit på väldigt lite träning känner jag mig trött i precis hela kroppen. Delvis beror det säkert på magsjukan, men huvudsaklingen beror det på allt släpnade av grejer. Förutom sina egna prylar ska man ju alltid släpa på barnens grejer, extrakläder, lite matsäck och dra en snowracer med en eller två barn på. Jag ser det som alternativ träning och inser att det är det jag få hålla tillgodo med den här veckan. En annorlunda vecka ur många aspekter helt enkelt.