Nu är slutet nära

När det bara återstår knappt två timmar av 2014 är vi äntligen tillbaka i fjällen. Julen är överstökad med alla förväntningar och trevligheter som den innebär. Vi hade en lugn och skön julhelg hemma i Täby. Det var riktigt mysigt att fira jul i huset :). Vi julstökade lagom mycket och försökte ge barnen mycket tid. Jag känner mig fortfarande hängig och hostar och har täppta bihålor så jag försökte sova så mycket som möjligt.

Julhelgen bästa, förutom tomten såklart, var juldagens löptur i skogen med Perry. Kallt och klart väder och en sol som bländade oss, det är vi inte direkt bortskämda med. Vi sprang min favo-terrängrunda på ca 10 km. Kyla o ett tunt snötäcke gjorde underlaget lurigt och jag halkade omkull på en berghäll och skrapade knät. Landade pp mjuka baken dock så det gick bra. Det var så kul att springa ihop med Perry, det blir så sällan nuförtiden.

Det är lätt att bli lite sentimental såhär på årets sista dag. Middagen är uppäten och nu inväntar vi 12-slaget, får se om man orkar hålla sig vaken...Men en snabbsummering av 2014 blir ändå att det var ett av de bättre åren i mitt liv. Det verkar som det bara blir bättre och bättre ju äldre man blir!

Våra dagar i fjällen har varit bra. Lite väl kyligt i början men nu är det varmt o det töar. Vi åker skidor på längden och utför och Timothy trivs verkligen i backen. Han går i skidskola och tycker det är jättekul. Värre är det med vår yngsta. Han deklarerade ju redan förra året att han faktiskt inte gillar att åka skidor, utan att ha testat. I år fick vi mer eller mindre tvinga honom att prova. Efter mycket gråt och tandagnissel och pinsamma utspel i backen, usch vilka hemska föräldrar vi är, sa Timothy att han skulle lära sin lillebror att åka skidor. Sagt och gjort, idag åkte vi alla till barnbacken. Perry och jag var mycket skeptiska men Timothy var övertygad om att det skulle gå bra. Väl i backen åkte Samuel både knapplift och åkband och han skrattade när han åkte rakt ner för barnbacken alldeles själv. Och Timothy tog åt sig all äran över detta enorma framsteg. Vi vuxna var bara oerhört tacksamma och lyckliga över att Samuel åkt flera åk i barnbacken :), och vi hoppas att det inte var en engångsföreteelse. Vi ser ju framför oss att vi ska till Alpeena om 2-3 år och hur ska det gå om Samuel inte vill åka slalom!? Det är ju det där när allt inte blir som man tänkt sig...

Jag ser fram emot ett spännande 2015!

En entusiastisk skidåkare

En motvillig skidåkare

Fast längdåkning var kul!

Årets näst sista vecka

Veckan som gått har varit händelserik och rolig. Jag känner mig äntligen mer frisk än sjuk och har tränat ok och även sovit hyfsat. Men framför allt har jag haft rätt kul, även på jobbet där det just nu pågår en stor omorganisation där informationen till oss på gräsrotsnivå är lika med noll. Jag orkar inte engagera mig särskilt mycket i det utan jobbar på som vanligt. Man kan ju ändå inte påverka nåt och det brukar bli rätt bra till slut. Och blir det inte det så får jag hitta nåt annat att försörja mig på.

I tisdags var jag i Högdalen och tog en simlektion. Vägg i vägg med badet ligger ett gym. Bara en glasvägg skiljer lokalerna åt och de som tränar på löpband, cross trainers och trappmaskiner har utsikt mot simbassängen och vi som simmar kan se dem på gymet. Jag reflekterade över att majoriteten av besökarna var av utländsk härkomst, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på vart jag befann mig. Det blev plötsligt rätt påtagligt att vi lever i ett segregerat samhälle. I Täby och innerstan, där jag oftast befinner mig, finns det mest svenskar. Det som jag dock tyckte var glädjande var att många av dem som tränade var tjejer av utländsk härkomst. Jag blev glad eftersom jag vet att det traditionellt sett i flera länder, särskilt i Mellanöstern och Afrika, inte är accepterat att kvinnor ägnat sig åt sådana aktiviteter. Men här var det tjejer i burkor och slöjor som sprang på löpbanden och tjejer iklädda mer eller mindre heltäckande baddräkter som simmade. Coolt tyckte jag!

För ganska precis ett år sen flyttade vi till Täby. Och vi trivs jättebra i huset och i området och i kommunen. Jag säger som barnen: Jag älskar vårt hus! Julen närmar sig och i helgen har vi klätt granen och bakat pepparkakor. Eftersom vi har jättehögt till tak i vardagsrummet ville jag ha en riktigt hög gran, vilket kräver en rejäl julgransfot, vilket jag inte tänkt på. Men skam den som ger sig, vi var tvungna att ge upp jakten igår men imorse kl 10.00 stod jag utanför Claes Ohlson och lade beslag på den sista julgransfoten i modell större till det facila priset av 699 kr. Men jag ser det som en investering. Vårt överflöd av tomtar ter sig plötsligt inte så överflödigt längre när man har drygt 200 kvm att sprida ut dem på. Så kanske måste vi önska oss fler framöver...

Mycket fin gran, tycker jag iaf

Barnen dekorerar pepparkakor

Under veckan har jag även kommit till insikt om att jag verkligen irriterar mig på martyrer och jag tycker förfärligt synd om dem. Tänk att gå omkring hela livet och och tycka synd om sig själv och samtidig vara helt oförmögen att göra nåt åt sin situation. Att gå igenom livet och ständigt tycka att man blir orättvist behandlad, vilket man på diverse olika sätt försöker göra omgivningen uppmärksam på. Men omgivningen har fullt upp med sig själv och sina egna problem, så man uppfattas bara som gnällig och tråkig. Och målsättningen att ge andra dåligt samvete misslyckas alltför ofta. Jag är av den åsikten att var och en ansvarar för sitt eget liv och sin egen lycka. Man får utgå ifrån sin egen situation och göra det bästa av den. Mitt liv har inte varit nån himla dans på rosor jämt men jag har vägrat att vika ner mig och tillåta mig att bli en martyr. Jag har bestämt mig för att livet är värt att leva, det gjorde jag för många år sen, och sen dess ser jag till att just leva livet och inte tänka livet.

Veckans snålaste står mäklarfirman, som vi köpte huset genom, för. Både jag och Perry får SMS från dem fortfarande. Efter att ha haft hjälp av Individa vid försäljningen av vår lägenhet, var det en skarp kontrast att tvingas göra sitt livs största affär med denna mäklarfirma. För mig står Individa för kvalitet och personlig service medan den andra firman, och många med dem, fokuserar helt på kvantitet. I de två SMS:sen vi fått under veckan uppmanas vi rekommendera mäklarfirman genom att klicka på en länk. I det första SMS:et stod det att om vi rekommenderar dem skänker de 5 kr till Barncancerfonden. I det andra, påminnelse-SMS:et stod vi "tycker till" om dem så skänker de pengar till Barncancerfonden. Förhoppningsvis kom de själva på hur snålt det såg ut med 5 kr. Jag hade kunna tänka mig att tycka till, man kan ju ge bottenbetyg, men 5 kr, viket skämt! Ska man ägna sig åt välgörenhet ska det vara på riktigt, inte bara i marknadsföringssyfte. I kontrast kan nämnas en liten byggnadsingenjörsfirma som Perry har kontakt med. De skänker 5 kr per debiterad timme under 2014 till Musikhjälpen. 

Veckans trevligaste var nog lunchen på Berns med min vän och kollega Caroline. Vi unnade oss en finlunch med dessertbuffé. Mycket mysigt, gott och välförtjänt.

Julstämning på Berns

Veckans roligaste var när jag fick chans att skänka bort mina nya terminalglasögon till en bättre behövande. De gjorde succé på jobbet under den tiden jag hade dem. Alltid kul att man kan glädja nån!

Lovely!

Vilken som var veckans, eller månadens, godaste saffransbulle är svårt att avgöra. Jag har ätit så gott som en saffransbulle per dag sen i början av december och alla har varit typ lika goda. Kulmen nåddes dock i tisdags då jag bad en kollega köpa en bulle åt mig. Han kom tillbaka med en hel längd, bullarna var slut. Efter att ha tryckt i mig hälften fick jag ont i magen och det dröjde ända till fredagen tills jag var sugen på saffransbulle igen. Men det kanske var lika bra det. En mycket närstående person konstaterade i all välmening att min mage, och även resten av kroppen för den delen, är förvånansvärt mjuk och odeffad med tanke på hur mycket jag tränar. Jag tycker det är bra att ha lite vinterpäls när det börjar bli kallare ute och bryr mig inte så mycket faktiskt. Och till våren/sommaren finns det ju inga saffransbullar, så det finns hopp om att jag kommer hinna bli lite mer fit till beach 2015.

Hur många bullar motsvarar en längd?

Veckan avslutades med en trevlig middag tillsammans med bästa vännerna som vi ska åka till fjällen med. Tanken var att vi skulle planera resan, framför allt vem som ska ta med vad i dryckesväg, men det blev som vanligt rätt mycket fokus på barnen och nuet. Jag drabbades av julsentimentalitet och försökte döva känslosvallet med lite för mycket gott vin, vilket hjälpte och det sentimentala förbyttes mot glädje. Kvällen ägnades åt att slå in julklappar och imorgon jobbar jag årets sista arbetsdag. Tänk vad ett år går fort när man har kul!

En välbehövlig time-out innan jul

Timothy var hemma från skolan halva torsdag och fredag förra veckan eftersom han sa att han hade ont i huvudet och magen. Ingen magsjuka dock men lite småfeber och ett stort behov av att få vara hemma och bara ta det lugnt tror jag. Samuel har kämpat på, snorig och lite hostig och även han jättetrött. Han somnar varje kväll i cykelkärran påvägen hem från förskolan eller så går han och lägger sig i sin säng och somnar när man håller på att laga mat. Även vi vuxna är nog lite trötta om vi känner efter ordentligt, jag har ju varit ordentligt hängig drygt två veckor, men det gör vi inte för vi vet att vi måste hålla ut en vecka till. Men i ren självbevarelsedrift valde vi att ta en time-out i helgen. Vi bestämde oss för att bara fixa hemma och ta det lugnt och hänga med barnen. Det gav resultat både avseende fixandet och julefrid i familjen.

I lördags bytte min egen MacGyver ut ett trasigt element i hallen och i Timothys rum, det tog "bara" ett år för oss att ta tag i det. Varför anlita en elektriker när man har en Perry? Efter mycket strul fick vi det tillslut båda elementen att fungera och det gav inspiration till mer fixande (vi brukar annars vara hopplöst ohändiga och lyckas göra fel även när vi bara ska montera ihop den enklaste IKEA-möbeln). Så efter det hängde vi upp tavlor, fotografier, fönsterbärda, hylla i hallen, fixade utebelysning och hängde upp en Stringhylla i vardagsrummet. Vi hann även med en promenad i det härliga vintervädret till Blomsterlandet och köpte en krans att hänga på dörren och en juldekoration till vardagsrummet. Perry julpyntade förra helgen så nu börjar det likna ett riktigt mysigt hem. På eftermiddagen åkte vi och spelade bowling hela familjen. Det var mycket uppskattat, särskilt av Timothy, men även Samuel kom igång efter ett litet tag. En sötare bowlare får man leta efter, tänk att de hade bowlingskor i storlek 28. Jättekul att kunna göra något tillsammans alla 4!

Liten bowlare

Igår var vi också bara hemma och softade, med undantag för en lite utflykt till Viggbyholms Stationcafé. Där kan man sitta och fika och titta ut på Roslagsbanan och se tågen passera. Det höll Samuel relativt lugn ett bra tag och vi hann får i oss lunch och en chokladboll innan han blev för vild. Då gick vi vidare till Barnens handelsbod. Det är en mycket annorlunda leksaksaffär där man får personlig hjälp, där barnen får röra sakerna och där det inte finns en LEGO-byggsats så långt ögat kan nå. Men det finns en mängd andra fina leksaker och spel och vi lyckades hitta julklappar till alla kusinerna utan att Samuel rev hela affären. Mycket effektivt!

Väl hemma var det dags för julbad för barnen. Vårt enorma badkar tar en evighet att fylla och det blir som en pool för dem. Tyvärr blir de ofta väldigt vilda i badet och plaskar, skriker och lever om så att hela badrummet ofta blir som en pool. Igår höll det på att spåra ur totalt och jag tänkte att jag provar nåt nytt. Så jag släckte ner, tände ljus och satte på en CD med Beethoven. Sen gick jag ut. Efter en stund blev det helt tyst inne i badrummet och när jag kikade in låg båda två och guppade på rygg och var jättesöta. Efter badet var det dags för Samuel att klippa sig. Som vanligt är det en traumatisk upplevelse där det gör ont i håret mest hela tiden. Men det går bättre och bättre och igår grät han inte en enda gång :).Sen lekte killarna faktiskt hela kvällen tillsammans i Samuels lektält, jag trodde knappt det var sant. Jag hann laga köttbullar som de båda åt med god aptit. Sen fick de se film och äta popcorn i soffan och det blev en alldeles för sen läggning. Men båda barnen somnade glada i sina sängar på mindre än 2 minuter så det var helt ok. En otroligt skön helg där vi alla hann ladda med lite energi inför sista arbetsveckan innan julledigheten. 

När barnen somnat hoppade Perry upp på trainern och jag körde ett yogapass i lekrummet. Det känns så himla skönt att vara nästan frisk igen. I lördags körde jag ett hyfsat långt terrängpass i skogen och igår morse var jag och simmade. Imorse cyklade jag i halvstorm och snöblandat regn till jobbet och njöt av att slippa trängas på bussen och i tunnelbanan. Förra veckan monterade Perry min racer på trainern. Han tyckte inte jag skulle cykla utomhus när jag fortfarande var dålig i hals och bihålor, mycket omtänksamt. Så förra onsdagen, när abstinensen efter träning blev för svår, hoppade jag lydigt upp och trampade i 35 min. Men gud så tråkigt, jag höll på att försmäkta av tristess och värmeslag. Så igår kväll fick min racer åter förpassas in i förrådet och Perrys cross tog plats på trainern igen. Ordningen återställd. Jag föredrar att cykla utomhus så jag och crossen kämpar på i ur och skur. 

Min Venge fick prova trainern men gillade inte den

För ett par veckor sen lyckades jag lägga beslag på två flaskor champagne, Terre Natale 2002. Endast 360 flaskor levererades till Sverige 5 december och jag klickade hem två!!!! Under tio års tid har denna årgångschampagne lagrats i producentens källare i Premier Cru-byn Ludes. Med Terre Natale - ursprungsjorden - har vinmakaren François Huré, enligt experterna, skapat en superkomplex och smakspäckad lyxchampagne. Champagnen tillverkas bara när skörden är perfekt, som den var år 2002, ett så kallat riktigt Grande Année. Det ska bli spännade att testa den på nyårsafton. Kanske blir det en stor besvikelse, för jag är ju egentligen ingen finsmakande champagneexpert, eller så blir det succé. Det som lever får se!

Nyårsskumpan :)

Vilken är din Sliding doors?

Min man tycker att det borde finnas lite fler nyanser i min värld, att allt inte behöver vara svart eller vitt. Och jag håller med och jag har blivit bättre med åren men det skulle inte skada med ännu lite fler nyanser. Som nu till exempel när jag varit krasslig i 14 dagar och ganska risig den senaste veckan så att träna har varit helt uteslutet. Då faller jag in i gamla tankebanor och vill genast ta tillbaka min anmälan till Kalmar IM, för hur ska det gå om jag missar en träningsvecka? Då kommer jag säkert inte klara tävlingen (som går av stapeln i augusti 2015). Stressen ökar då jag ser mina träningskompisars pass radas upp i sociala medier och det blir ännu mer påtagligt hur mycket jag missar. Vad min blockerade hjärna inte tänker på är att de troligtvis också är sjuka ibland, bara inte samtidigt som jag är sjuk. Och om man ser tillbaka på det senaste året så har jag varit relativt frisk och skadefri, så vad har jag egentligen att gnälla över? Om/när hela familjen ligger däckade i influensan, då kan det kanske vara befogat med lite gnäll, men en vanlig bondförkylning är bara att genomlida och kanske även försöka njuta lite av att ha tid över till annat såhär i juletid. Men det är ju det där när saker och ting inte blir som jag har tänkt mig....

En av mina absoluta favoritfilmer är "Sliding doors" och jag brukar ofta tänka på andemeningen i denna film. Om inte om hade varit, hur hade livet varit då? Jag tror på ödet, jag är fatalist. Det innebär inte att jag tror att allt som sker har en mening, däremot tror jag att många saker i våra liv är förutbestämda. Kanske är det bara för min egen bekvämlighet som jag tror det, må så vara. Men jag upplever oftare än sällan att saker som händer i livet, ofta mindre bra eller jobbiga saker, i efterhand får sin förklaring. Eller snarare att jag i efterhand kan inse att de inte enbart var av ondo utan att det faktiskt kan ha lett till nåt positivt i slutändan. Och jag försöker att tänka på det när man är mitt i något som känns meningslöst, orättvist och jobbigt. Några exempel på mina sliding doors, som lett till nåt bra:

- Om jag inte fått hälsporre hade jag aldrig börjat simma och cykla så mycket. Och då hade jag inte börjat med triathlon och inte träffat alla trevliga människor jag lärt känna i klubben.

- Om barnprojektet rullat på och vi inte förlorat Lilla A 2004, hade vi inte dragit igång adoptionsprocessen och fått våra fantastiska småkillar. Huh, hemska tanke att nån annan hade fått dem. Vi hade troligtvis inte åkt till Korea och fått uppleva mitt födelseland. Och jag hade inte landat i mitt ursprung och min identitet och inte kunnat vara en bra förebild för mina barn.

- Om vi inte fått två vattenläckor i lägenheten hade vårt husköp inte blivit försenat och då hade vi inte bott i det fina huset vi bor i nu. 

...och så vidare. Det kan vara stora och små saker men gemensamt är att de inte skulle inträffat om allt gått enligt den tänkta planen.

För mig som är en präktig och planerande person känns det ofta stressande när allt inte blir som jag tänkt mig. Men jag har blivit mer avslappnad med åren. Sen vi fick barn lever jag snarare efter måttot att inget oftast blir som man tänkt sig. Det är bara att hålla i sig och åka med, för det brukar bli bra ändå. För det blir det oftast, det blir bara lite annorlunda. Så vilken är din Sliding doors?

Idag är det Lucia och det är en av årets mysigaste dagar tycker jag. I veckan var vi på luciafirande på förskolan. Samuel, som är en mycket viljestark liten kille, vägrade först att ha på sig tomtedräkt, pepparkaksdräkt eller stjärngosselinne. Han ville ha fladdermuströjan. Efter endel lirkande och halvlögner om att fladdermuströjan var smutsig, gick han med på att prova pepparksdräkten. Och tro det eller ej, men vi fick iväg honom till förskolan iklädd pepparkaksdräkt. När vi kom dit sa en av pedagogerna: Nej, men vilken fin pepparkaka som kommer här! Varpå Samuel förnärmat utbrast: Men jag är ingen pepparkaka, jag är ju vanliga Samuel ser du väl! Och jag började gapskratta. Undrar om han gav uttryck för en identitetskris till följd av adoptionen? Jag hoppas inte det utan tror snarare att det bara var en typisk Samuel-kommentar.

Söt pepparkaka

Förra helgen var det gradering för Timothy på karaten. Jag var för dålig för att orka hänga med till Tibblehallen så jag och Samuel var hemma och bakade. Graderingen gick bra och Timothy har numera rött bälte. Det känns som han har utvecklats mycket den senaste terminen, både fysiskt och mentalt. På träningarna är det stenhård disciplin och det kan vara svårt att vara fokuserad i en hel timme när man är 6-7 år. Men det går bättre och bättre. Även fysiskt så har han växt till sig lite, även om han fortfarande är en liten 7-åring. Han gör alla rörelser jättefint och för en som inte är insatt verkar det obegripligt att de förstår vad de ska göra när det bara ropas ut olika kommandon på japanska, men alla barnen förstår. Det ska bli spännande att se om han vill fortsätta med karaten framöver. Hans andra stora intresse är numera fiolen. Han har spelat en termin och tycker det är jättekul. Perry och jag är imponerade såklart eftersom vi själva är två total omusikaliska individer. 

Pepparkaksbak

Bullbak

Gradering,  Timothy längst ut till höger

Rött bälte