Glädjen över att se ljuset i tunneln

Stockholm har haft 1,5 soltimmar i november i år. Det är inte konstigt att man känner sig trött och glåmig. Men i onsdags kom solen fram och jag passade på att springa en sväng på lunchen bara för att få lite D-vitamin. Jag saknar ljuset och det känns som det inte ens är riktigt ljust mitt på dagen. Kanske är det bristen på ljus som gjort att jag varit rätt låg under en period. Men under förra veckan kunde jag skönja en förändring. Jag fick liksom tillbaka lite energi, orkade ta tag i saker och ting på jobbet, ville ha nya projekt och lära mig nya saker, fick en plötslig lust att ordna middagar och umgås med vänner, blev jättesugen på att gå på after-work, fick tillbaka lusten att blogga igen osv. Det kändes som en lättnad att äntligen se ljuset i tunneln, även om det är ett tag kvar tills dagarna blir längre igen.

I går sprang jag Stockholm Tunnel Run 10 km. Ett lopp som gick nästan 100% under jorden, i mer eller mindre mörker. Jag var inte alls sugen på att tävla, kroppen kändes seg och jag hade grym prestationsångest. Jag är, och kommer nog alltid förbli, hopplöst långsam på kortare distanser, vilket gör mig stressad. Dessutom är det otroligt jobbigt att springa kortare lopp, i en mara är ju i alla fall de första 30 km hyfsat bekväma och man ligger aldrig på mjölksyratröskeln utom möjligtvis på upploppet. Under ett 10 km-lopp ligger i alla fall jag på den tröskeln från start, och jag flåsar och frustar och ser ut som nåt man kan skrämma barn med. Löpteknik vad är det? Perry skulle också springa loppet men fick gubbvad så han stod över. Kanske bidrog detta till min osugenhet. Detta var ju nåt vi skulle gjort tillsammans, i alla fall haft sällskap dit och hem. Bara nån timme innan start slängde jag iväg ett SMS till en kollega och frågade om han ville springa, och det ville han. Det är alltid kul att ha nån att hänga med innan start så jag blev glad. Mina förväntningar på loppet var komma närmare 45 min än 50 min, utan att behöva ta i så att jag kräktes.

När Perry o Timothy kom hem från karaten igår morse hoppades jag upp på cykeln och trampade iväg till Östermalms IP. Där parkerade jag cykeln, lämnade väskan och träffade kollegan. Sen gick vi ner till starten vid Tallink/Silja Line. Det var 42 000 personer anmälda men ändå kändes det inte trångt varken i bajamajakön eller under loppet. Arrangörer var Lidingöloppet och de har ju viss rutin så allt flöt på väldigt smidigt. Jag startade i andra startgruppen och stack iväg kl 12.10. Klockan 12.56 var det över. Loppet var spektakulärt och banan mycket jobbigare än jag trodde. Det gick upp eller nedför hela tiden och bitvis kändes det som jag stod stilla. Så när jag äntligen såg ljuset i tunneln blev jag oerhört glad. De sista 350 metrarna innan målet var en låååång uppförsbacke men jag lyckades lägga in en pytteliten spurt och gick i mål på 46.48, en tid som jag är nöjd med. Närmare 45 än 50 min utan att ta ut mig alltför mycket :). Jag pustade några sekunder, fick min medalj och hittade kollegan vid mötesplatsen. Han hade överträffat sina egna förväntningar med råge och slog till med en tid på 42.06. Efter en rask promenad tillbaka till Östermalms IP var det bara att slänga sig upp på crossen och trampa hem till Täby igen. Det blev en bra träningsdag; 10 km löpning i tröskelfart och 30 km cykel, får väl nästan räknas som ett brickpass?

På kvällen hade jag och Perry date. Vi firade att vi hade varit förlovade i prick 11 år, det är ju jättelänge faktiskt, och var på MissVoon och åt och drack mycket gott. Barnen passades av bästa barnvakten Tom och de sov så sött i sina sängar när vi kom hem vid 12-tiden. De hade varit jättesnälla och Tom tyckte att nattningen gått löjligt enkelt. Ibland känns livet bara gott att leva!

Vändpunkten efter 5 km vid Universitetet

30 november öppnar Norra Länken för biltrafik

Länge leve präktigheten

Jag tror att jag uppfattas som rätt präktig av mina kompisar, ordentlig liksom och eventuellt lite tråkig. Det är coolare att vara lite flummig, sådär lagom förvirrad så att det verkar som man inte helt har koll eller som att man inte bryr sig så mycket. Och jag håller med, det verkar rätt charmigt och ofta ordnar sig allt ändå för det finns alltid nån präktig människa som styr upp det hela. Ibland träffar jag personer som jag tycker är präktiga, ja det är faktiskt sant, och om jag då bara fortsätter att vara mig själv blir det plötsligt jag som är lite flummig och lätt förvirrad. Det är en rätt härlig känsla att känna att nån annan har koll på allt och styr upp saker och ting. Så emellanåt har jag försök förändra mig och bli mindre präktig, men det funkar sällan bra i längden. För jag är och förblir präktig. Och numera gillar jag det för det är ju sån jag är. Så varför låtsas vara nåt man inte är? 

Jag gillar att ha viss struktur på vardagen och att planera mitt liv i viss utsträckning. Allt blir lite enklare då, särskilt när man har barn, jobbar heltid, vill hinna träffa vänner och träna minst 6 timmar per vecka. Jag gillar att planera våra resor, även om det innebär att man sällan får sista-minuten-priser. Jag tycker även om att planera kommande veckas middagar så man kan se till att ha allt hemma och slippa småhandla under veckan. Jag planerar alltid veckans träningspass och jag gör en grov veckoplanering på jobbet. När jag tävlar vill jag vara där i god tid, även om det är coolare att komma stressande i sista sekunden med nummerlappen och tidtagningschipet i handen och verka som att man egentligen inte bryr sig. Om jag ska hålla möte på jobbet vill jag vara förberedd, sen att man kanske inte alltid är det är en annan sak. När vi ska åka till fjällen tycker jag om att ha middagarna planerade i viss utsträckning så att man slipper trängas i den pyttelilla mataffären efter after-skin och slåss om spagettin och köttfärsen som säljs till ockerpriser. Listan kan göras lång och jag får ibland pikar från min omgivning rörande sånna saker.

I deras ögon framstår troligvis som präktigheten personifierad. Det innebär dock inte att jag inte kan glömma matsäckar till Knytte, åka till fel avgång på Gotlandsfärjan, klä ut fel barn till Emil på Astrid Lindgrendagen, glömma bort var Timothys livs första stråksamling äger rum, glömma en sovande Samuel i cykelkärran i släckt och låst garage, glömma nycklarna i dörren ett antal gånger mm. Men detta räknas inte och är heller inte särskilt charmigt. Det ska nog snarare skyllas på glömska än på charmig flummighet, för jag är ju i grund och botten är jag ju väldigt ordentlig, eller....

För många år sen fick jag och kompis en komplimang, det var nog i alla fall menat som så fast vi snarare tolkade det som en förolämpning. Den löd: "Tjejer, ni är som bäst när ni är fulla!" Det vi tolkade in i denna kommentar var att vi i vanliga fall är rätt trista och ordentliga men när vi var fulla blev vi roligare helt enkelt. Och kanske är det så att jag behöver några glas vin för att bli av med den värsta präktigheten? Eller så säger det bara mer om den som fällde kommentaren än om oss. För vem säger att man inte kan vara både präktig och rolig och nykter på samma gång?

En präktig mamma bakar goda bullar

En präktig triathlet virkar triatholnmössa

Konsten att vara nöjd

I dagens samhälle är det minsann ingen lätt grej att vara nöjd, men jag har fått för mig att det är nåt som de flesta människor skulle vilja vara. Samtidigt kan det ibland uppfattas om lite dåligt att gå omkring och vara nöjd mest hela tiden. Det signalerar att man inte har några ambitioner och att man liksom bara går omkring och myser i nuet och att det inte finns nåt "go" i en.

Jag är rätt nöjd med mycket i mitt liv; vårt hus, mina barn, min man, min racer, mitt jobb, ja med livet i största allmänhet. Men jag är också lite vidskeplig, så jag vågar inte uttrycka det så ofta och jag vågar heller inte gå omkring och njuta av livet för mycket för då är jag är rädd att något dåligt ska hända. Det kanske inte kallas vidskeplig utan troligtvis är jag bara en cyniker...

Sen jag började med triathlon är jag dock mindre nöjd än vad jag var tidigare, i alla fall med min träning. När jag bara, eller enbart, ägnade mig åt löpning kunde jag vissa veckor känna mig riktigt nöjd. Det var de veckor då jag fick ihop 3-4 bra löppass; ett långpass, ett intervallpass, ett tröskelpass och ett bonuspass. Då var liksom kvoten fylld, jag kunde inte springa mer och jag kände mig nöjd. Nuförtiden har jag svårt att känna mig nöjd, hur många timmars träning det än blir per vecka för det finns ingen risk att nån kvot ska bli full, det finna alltid nåt jag borde träna mer. Cykelpendlingen ger 6-9 mil per vecka och under sommaren och hösten har jag nästan alltid kört nåt cykelpass på helgen också. Det är bra för jag är inte direkt bra på att cykla, å andra sidan ger pendlingen ingen kvalitet men är bättre än ingenting. Löpningen har fått stå tillbaka sen senaste maran i maj och jag springer bara 1-2 gånger per vecka, ett lunchpass och ett på helgen. Men här finns ingen plan mer än att hålla mig skadefri, så det är ingen ordning alls. På sista tiden har det blivit en del terränglöpning vilket är super-duper-kul. Sen har vi simningen, som visserligen är kul när man väl kommer i vattnet, men ack så påtagligt att komma iväg. Träningen förläggs alltid till före jobbet, sjukt tidigt, eller efter nattning vilket är lite för sent. Men jag kämpar på. Och jag har alltid ett pass att följa, så inget planlöst simmande utan varje minut tillvaratas. Sen blir det lite yogapass hemma på kvällarna och jag smiter även ner på gymet på jobbet ibland. Så totalt tränar jag rätt många timmar per vecka med tanke på att jag även har ett "vanligt" liv, men ändå känner jag mig som sagt sällan nöjd.

Och det är nåt jag måste ändra på, för om man pratar med genomsnittsmotionären tycker de man är lite vrickad när man säger att man inte hinner träna så mycket och låter halvmissnöjd över det. Jag brukar dock försöka undvika ämnet för att inte verka besatt och självupptagen, men ibland kommer det upp och då vill jag vara ärlig och samtidigt försöka verka normal. En normal människa föredrar att gå omkring i människokläder framför träningskläder, föredrar att ta bussen till jobbet om det regnar, snöar eller blåser framför att ta cykeln eller springa, föredrar att åka till New York framför att åka på träningsresa, föredrar sovmorgon framför att sticka ut på långpass kl 6 på morgonen osv. Jag själv tycker att jag lyckas ganska bra med att framstå som normal, men jag vet inte om mina vänner håller med. Som min goda vän Anna i Lund sa: "Du är så duktig, jag är verkligen superimponerad. Och Per, du är också duktig för det kan väl vara ganska jobbigt att vara ihop med nån som tränar mycket?" Och visst har hon rätt den kloka Anna. Som tur var har jag hittat några nya kompisar i triathlonklubben som är precis som jag, eller faktiskt ännu värre. De är duktigare, tränar mer och har dyrare grejer, så när jag är med dem är det jag som känner mig normal vilket är väldigt skönt som omväxling.

Jag funderar ibland på vad som krävs för att jag ska känna mig nöjd och just nu är det att jag håller mig frisk och skadefri och kan träna bra inför Kalmar i augusti nästa år. Jag vill vara väl förberedd, kunna genomföra loppet och tycka det är kul, inte bli skadad och vilja göra det igen. Och som med alla långlopp så vet jag att det är inte loppet som är utmaningen utan vägen dit. Så nu gäller det att bita ihop och träna på, men även att träna smart och att känna sig nöjd längs vägen. Annars finns det risk att stressen tar överhand och att glädjen försvinner. Och jag har lovat mig själv att den dagen jag inte tycker det är kul att träna längre så ska jag sluta. Men så långt ska det inte gå. Istället ska jag börja värdesätta all träning jag faktiskt hinner med istället för att stressa upp mig över det jag eventuellt inte hinner med. Jag ska bli lite mer nöjd helt enkelt!

Igår satt jag och tittade på gamla bilder och blev lite nostalgisk. Jag slogs av hur mycket känslor som är förknippade med vissa foton. Jag fastnade vid tre bilder vilka samtliga förmedlar en känsla av harmoni. Bara genom att titta på dem kan jag återuppleva känslan jag kände då, trots att det var 8-10 år sedan bilderna togs. En av dem lade jag upp som skärmbakgrund och jag blir glad varje gång jag ser den.

Nu ser jag fram emot en lugn och skön familjehelg. Ikväll ska jag på teater med en god vän. Imorgon är det först brunch i Uppsala och sen bad i Fyrishov. På kvällen blir det filmtajm hemma med Draktränaren 2. På söndag ska jag virka på min mössa och bara ta det lugnt. Förhoppningsvis hinner jag med ett terränglöpningspass också, då kommer jag känna mig nöjd!

Bottenhavet utanför Högbonden på Höga kusten

Augustinatt i skärgården

Morgonsol i Chamonix

Rundare med åren

När jag var yngre var jag rätt fyrkantig både utseendemässigt och tankemässigt. Det mesta var svart eller vitt och jag kunde reta upp mig på saker som egentligen inte rörde mig. Jag hade ett behov av att säga min mening och krävde att bli hörd och respekterad redan från barnsben. Jag uppfattades nog ofta som en liten brådmogen, pedantisk besserwisser vilket varken gick hem särskilt bra hos vuxna eller barn. Vissa vuxna såg mig som ett hot, nån man helt enkelt inte kunde bestämma över, och jag ansågs vara jobbig och uppkäftig. Barnen tyckte jag var lite konstig och det tyckte jag med. Jag ville ju bara vara ett harmoniskt barn och vara sådär oförskämt glad och obekymrad som de andra barnen. Men det gick inte för min hjärna var redan intagen av alldeles förmånga tankar och åsikter.

I skolan var jag duktig och talförd fram till gymnasiet. Då skiljde sig mina föräldrar, vi flyttade och jag förvandlades till en obstinat och olycklig tonåring som var totalt likgiltig till det mesta. Jag struntade i skolan, jobbade mycket, kände mig annorlunda, umgicks med äldre kompisar och längtade bort mest hela tiden. Räddningen var min kusin Lena som då bodde hos oss och tog med mig ut på roligheter i stan. Vi hängde på krogarna trots att vi var alldeles för unga och busade och levde loppan. Betygen från gymnasiet var knappt godkända och jag ser tillbaka på den tiden som en parentes i livet. Men jag hade tur att Högskoleprovet passade mig. Mitt toppresultat blev min biljett in till univesitetet och väl där hade jag inga problem att hänga med. Så jag tackar den som lade förslaget att införa Högskoleprovet, för alla förtjänar väl en andra chans!?

Nu är jag vuxen, ja faktiskt mer än så, och mamma och fru. Jag har ett ordentligt jobb och en del riktiga vänner som står ut med mig år ut och år in. På jobbet tycker många att jag är en "frisk fläkt" och jag känner mig inte sällan som Lotta på Bråkmakargatan. Jag är ofta politiskt inkorrekt och jag vet att jag gör min vardag onödigt jobbig men ibland kan jag bara inte låta bli. Jag mår dåligt av att se hur det fjäskas uppåt och hur man offrar kollegor för att själv komma framåt. Herregud, alla kan väl omöjligt tycka likadant? Eller blir det så när man varit för länge på samma ställe? Det är förmodligen mig det är fel på och jag borde kanske byta jobb? 

Men så läster jag en artikel av Lottie Knutsson där hon skrev att företag borde anställa fler vildhjärnor. Så kanske är det inte helt kört för mig, jag har ju mitt jobb kvar och har jag riktigt tur kanske jag kan bli nån mellanchef om några år när jag slipat lite mer på mina kanter. Med åren har kvadraten faktiskt blivit mindre kantig. Hörnen är rundare nu och snart liknar den kanske en cirkel, och då, om inte förr, kommer jag förhoppningsvis passa in. Jag väntar fortfarande på att den dagen ska komma!

Förra helgen var vi och besökte vänner i Skåne. Det var jättetrevligt och jag blir alltid lite nostalgisk när jag är där. De fyra åren i Lund och Malmö hör definitivt till höjdpunkterna i livet. Och det var med viss tvekan som jag flyttade tillbaka till Stockholm. Med facit i handen är jag dock mer än nöjd. I Skåne saknar jag pulsen, mångfalden och skogen och jag har aldrig mött så mycket rasism och smygrasism som jag gjort i Skåne. Jag gillar mångfalld och uppskattar olikheter hos mina vänner och i min omgivning. Och jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp och känna sig som två ufon och ständigt bli påminda om att de inte ser ut som alla andra. Därför tackar jag min lyckliga stjärna för att vi bor i vår fina huvudstad.

Morgonjogg längs havet

Gissa åt vilket håll det oftast blåser?

Glimmingehus i dimma

Timothy på stranden

Träningsmässigt har de senaste veckorna varit lite upp och ner. Jag var sjuk i en vecka men förra veckan vart riktigt bra, så nu känns det som jag är på gång igen. Kroppen känns stark och jag har fått lite ordning på simningen och tycker det är kul att simma igen. Jag har kommit igång med terränglöpningen och upptäcker nya stigar och spår i vår skog varje helg, det är lerigt och blött och alldeles, alldeles fantastiskt kul. Jag har helt slutat använda klocka och tycker numera alltid att jag springer jättefort ;).