Underbara vardagsmotion

Från att ha sett pendlingsavståndet som den största nackdelen med flytten, har jag nu börjat se det som en av de största fördelarna. Visst kan man önska att det skulle vara lite bättre kommunikationer, särskilt på kvällar och helger, men det är ju som det är. Efter att snön försvunnit och det blivit ljusare på morgonen har det blivit allt lättare att välja cykeln framför SL. Det funkar bra både när jag lämnar och hämtar tack vare den suveräna cykelkärran från Croozer. När jag lämnar är jag på jobbet kl 9, samma tid som om jag åker kommunalt. Och när jag hämtar behöver jag inte känna någon stress att passa bussen utan om jag är sen är det bara att cykla fortare. Andra fördelar är att jag verkligen måste få fart på mina cykelben. Det går så alldeles för långsamt och jag bränner hur mycket energi som helst, men jag kämpar på. Nån gång måste det väl vända.... När jag cyklar slipper jag dessutom alla äckliga baciller som cirkulerar på tunnelbanan och jag motverkar eventuell "bankfetma", som annars lätt smyger sig på oss medelålders personer.

Till nackdelarna hör att man aldrig är riktigt snygg när man kommer till jobbet. Jag har en rand i pannan efter hjälmen eller mössan, hinner aldrig sminka mig eller fixa håret efter snabbduschen och känner mig alltid lite halvful. Det är också lite jobbigare att hänga med på lunchlöpningen om jag har cyklat på morgonen, men det är bra träning. Tumregeln är dock att cykla max tre dagar i veckan, annars blir den övriga träningen lidande. Men vi får se hur länge den tumregeln håller. Sålänge SL och Arriva har svårt att hålla tiden är det ett enkelt val att välja cykel framför kollektivtrafik.

Samuel och Timothy har också vant sig vid lämningar och hämtningar med cykelkärra och mamma utklädd till sportfåne. Timothy brukar vilja att jag cyklar så att han kan springa bredvid till skolan. Samuel åker gärna cykelkärra och brukar somna i kärran när vi åker från förskolan till skolan, en färd på några minuter. När vi kommer hem är det allmänt kaos, cykel och kärra ska in i garaget, all packning ska in i hallen, barn ska kläs av, händer ska tvättas, mamman ska duscha och packa upp alla väskor, barnen vill ha frukt innan maten och middagen ska lagas. Men det brukar funka för det mesta. Igår tyckte jag att det gick lite för lätt när vi kom hem, det vanliga kaoset infann sig inte riktigt och det dröjde ett tag innan jag kom på varför. Det var inte förrän Perry kom hem och undrade vart Samuel var som jag kom på varför det var ovanligt lugnt. Jag hade glömt Samuel i cykelkärran. Den stod snyggt och prydligt parkerad i garaget, som var släckt och låst. Samuel hade inte märkt nåt för han sov som en stock, Perry blev dock lite orolig för sin förvirrade fru. Och jag blir lite orolig själv också, men jag ser det som en följd av att jag har alldeles för mycket på jobbet just nu plus att jag sover dåligt, är superallergisk och stressad över att formen är så dålig. Jag hoppas på bättring på alla fronter inom några veckor.

Redo för avfärd!

Årets första race

I lördags var det dags för årets första tävling. Det hade varit vackert väder hela veckan, rena sommaren, så pollenhalterna var rekordhöga. Både jag och Timothy var helt sänkta hela veckan och jag funderade allvarligt på om jag skulle hoppa av. Jag funderade på vad kroppen egentligen tycker om att springa drygt 2 mil när den har fullt sjå med att genomlida vardagen och jag funderade på om jag skulle kunna känna mig nöjd efteråt trots att jag inte kunnat pressa kroppen till max. Men eftersom jag bestämt med två kompisar att ställa upp i loppet, den ena som sprang sitt första halvmarathon, bestämde jag mig för att starta. Mitt mål att ta mig runt under 1.45 fanns i bakhuvudet men den tanken släppte jag redan efter ett par kilometrar. Det var trångt i starten och en bra bit ut på banan och det gick tungt att andas. Det känns lite som att andas genom ett sugrör, inte ett supertunt men typ ett sånt man dricker milkshake med. Värmen är ju heller inte min bästa vän, så jag var rätt sliten redan efter 9 km. Men jag sprang på i ett tempo som kändes osannolikt långsamt och jag tyckte att alla sprang om mig och det gjorde många, i alla fall i början. Jag tappade lite mellan 10-15 km och sprang in på 1.46.30, en snittfart på 5.03 min/km och det får man vara nöjd med under rådande förhållanden. Den här dagen fanns det helt enkelt inte det lilla extra. Men det är inte utan att jag är lite orolig inför Stockholm maran, såhär dålig borde inte formen vara 1 månad innan loppet. Nåja, den dagen den sorgen. Det är alltid kul att springa lopp och det här gick på en jättefin bana och det var bra arrangerat, så det är inte omöjligt att jag kommer ställa upp igen nåt år.

Jag och Åsa före loppet...

...och efter

Eftermiddagen och kvällen tillbringade vi hemma hos Åsa och Magnus i Ursvik. Det blev skumpa, grillning och middag ute i solen. Barnen lekte och alla var glada. En perfekt start på tävlingssäsongen 2014 :).

I söndags var vi på landstället och satte igång vattnet och tog ut grill och utemöbler. Även här känns det som säsongen nu definitivit är inledd. Jag fick nöjet att gå loss med sprayburken och spraya ett par korgstolar. Det var jättekul och jag kände mig till en början som värsta grafittimålaren, efter en liten stund fick jag dock kramp i handen så det var knappt att jag orkade slutföra mitt verk. Men fint blev det till slut!

Före...

...efter!

Sen var det lite fika i solen innan det var dags att bege sig hemåt igen. Perry fick cykla hem och småkillarna och jag packade in oss i bilen med diverse bråte som skulle hem. Pollenchocken håller i sig och idag ringde de igen från skolan och frågade hur mycket ögondroppar de får ge till Timothy för han var helt röd i ögonen och uppsvullen i hela ansiktet. Han sa att han tyckte han såg förskräcklig ut nu ikväll när han såg sig själv i spegeln och det var svårt att inte hålla med. Stackars barn! Själv står jag ut även om man får lida i efterhand för de stunder jag är utomhus, men det får det vara värt ibland. Man kan inte uppleva våren innanför en glasruta. Så ett litet regn snart vore inte helt fel, fast det vågar man väl knappt säga högt... 

Smaskens med havrekex!

Stressande träningsprogram

Var och varannan träningssajt och tidning erbjuder nån form av träningsprogram. Jag brukar ibland roa mig med att kolla in programmen för hel- och halvmarathon. Och nästan alltid blir jag förvånad över hur mycket de rekommenderar att man behöver träna för att nå de olika tidsmålen. För att nå de tider jag har gjort på hel-och halvmaror borde jag tränat typ 40-50% mer än jag gjort. Och nej, jag har absolut ingen talang för löpning utan är en helt vanlig medelmåtta, möjligtvis lite envisare än genomsnittet... Så varför hetsa folk att träna som galningar? Vilken medelgod motionär som siktar på att genomföra sitt första marathon klarar av att öka sin träningsdos från 1-2 mil per vecka till 3-6 mil per vecka på bara ett par månader utan att bli skadad?

Min första mara sprang jag på 4.29 efter alldeles för lite träning p g a att jag blev skadad, såklart, efter att ha försökt följa ett träningsprogram. Jag fick benhinneinflammation och det blev ingen löpning alls sista månaden. Dessförinnan sprang jag ett par gånger i veckan vara ett pass som var längre än 1 mil. Men jag kom till start och loppet var bland det roligaste jag gjort. Och kanske det lopp som jag efteråt känt mig mest nöjd med. Jag hade genomfört min första mara och var stolt och glad i flera veckor även om tiden var rätt dålig. Och jag var övertygad om att jag ville göra det igen. Året efter var jag väldigt förkyld men sprang ändå in under 4 timmar och var jättenöjd, fast inte på samma sätt som det första året. Sedan dess har jag avverkat väldigt många lopp, bl a fyra maror, men inget går upp emot mitt första Stockholm marathon.

Det var 2010. Nu är det nya tider. Alla ska träna som eliten och tider ska loggas och delas. Att ha som målsättning att komma i mål verkar rätt omodernt och framför allt oambitiöst. Men min rekommendation för den som ska springa sin första mara är ändå att träna lagom mycket, satsa på långpassen, strunta i tiden, lyssna på kroppen och ha kul. Låt din första mara bli en upplevelse utan krav och hets. Som jag brukar säga: Det kommer fler år och fler lopp!

Påsken var lugn och solig. Vi inledde med påsklunch i Stockholm på långfredagen och åkte sen till Småland för att fortsätta firandet. Där blev det god mat och dryck i överflöd, liksom solsken utelek och vuxenlek i form av träning. Jag avverkade ett 30 km pass löpning och Perry och jag cyklade 7,5 mil på fina småvägar i underbart landskap. Påskharen hittade till farmor och farfar och barnen fick gå på en spännande äggjakt i skogen. 

Efter mycket sökande hittade de skatten

Samuel höll hårt i sitt ägg

Vi besökte Ingebo hagar

Där kunde man bl a klappa kaniner

Full fart på gungorna i trädgården hos farmor och farfar

Redo för cykeltur

I förmiddags lastade vi cyklarna på bilen och körde till Stockholm, utan barnen. De ska stanna några dagar hos farmor och farfar och jag är lite spänd på hur det kommer gå. Samuel är inne i en period då han vaknar mitt i natten och vill gå upp, inte så lätt att hantera eftersom han dessutom är rätt sur där och då på natten. Men jag hoppas det löser sig. Perry och jag gick ut på en skogspromenad när vi kom hem. Det finns en massa roliga stigar i skogen där man kan springa och cykla och vi kollade även in Rösjöbadet som bara ligger nån kilometer från oss. Sen har vi druckit rosé på altanen, grillat och ätit första middagen ute i år. Imorgon är det tidig uppstigning för att hinna med en cykeltur innan jobbet!

Fin badplats bara ett par km från oss

Perry njuter i solen hemma på altanen

Idétorka i bloggfabriken

Nu har det varit idétorka och tidsbrist i bloggfabriken ett tag. Dagarna rusar iväg och blir veckor och nu är det nästan 14 dar sen senaste inlägget. Förra veckan då jag skulle bota mitt sockerberoende samt var rätt tveksam till hur mycket träning jag skulle få till, blev typ helt tvärtemot vad jag föresatt mig. Matmässigt var det fortsatt fokus på att få i mig mer näring än jag gjorde av med, vilket numera innebär att jag alltid äter både mellanmål och kvällsmål. Men mitt intag av saker med hög sockerhalt fortsatte tyvärr, för att inte säga förvärrades. Men nu, efter ytterligare sex dagar, känns det som suget börjar avta lite grann och det beror inte på att jag varit ståndaktig utan snarare på att allt gott godis som vi hade hemma nu är uppätet. Jag läste på FB om en klubbkompis som varit utan alkohol och godis i 100 dagar, mycket imponerande. Jag funderar på om jag skulle klara det...

Träningsmässigt blev förra veckan långt över förväntan, mycket tack vare att svärföräldrarna kom upp till helgen och tog hand om barnen. Det bästa av allt var ett bonus-cykelpass med Perry på lördagen. Färden gick till Upplands-Väsby där vi svängde in och sa hej till några kompisar innan vi vände hemåt igen. Den här veckan har det varit fokus på vila, rätt skönt med tanke på att halsen varit lite krasslig och vädret varit uselt fram till mitten av veckan. Det är ganska skönt att ta det lugnt ibland och bara njuta av att inte ha några "måste-pass". Imorse när jag vaknade kände jag inte av halsen längre så det blev ett 30 km löppass som gick över förväntan. Igår var vi på landet och drog ris till majbrasan och bar ved hela dagen. Det blir mycket fin ved som ska eldas i vinter. Vädret var lite kyligt men soligt och vi grillade korv till lunch. Barnen tyckte det var jättehärligt med en lång utedag. Vi vuxna var helt slut på kvällen, ovana vid kroppsarbete och solsken. I ett svagt ögonblick lovade jag att springa Women's Halfmarathon den 23 april och fredags var sista anmälningsdag, så det var bara att krypa till korset och anmäla sig. Förhoppningsvis blir det lite trevligheter efter loppet och det är mest dem jag ser fram emot.

Annars rullar allt på på jobbet och hemma. På jobbet har jag tyvärr börjat irritera mig på människor som är oengagerade och bara gör precis det som de måste och som aldrig vill ta nåt ansvar för nåt. Själv försöker jag alltid engagera mig i allt jag gör, då tycker jag att även tråkiga uppgifter blir lite roligare. Men man måste respektera att alla inte är lika. Men jag blir irriterad när det försämrar mina förutsättningar att göra ett bra jobb. Grrrrrrrr!

Nu ser jag fram emot en skön kortvecka. Timothy åker till mormor på onsdag och stannar till fredag. Sen är det påsklunch hos oss innan vi åker till Småland ett par dagar. Där blir det som vanligt fokus på god mat och dryck, men för Perry och mig även på långpass på cykel. Perry har köpt en landsvägscykel som vill ut och rastas på de vackra, slingriga småländska vägarna och min Venge är inte direkt svårövertalad :).

Nu återstår bara att klyva/hugga veden