Efter en vecka hemma i Sverige är man lagom seg igen. Lite solbränna sitter kvar men den bleknar snabbt, liksom den härliga känslan jag hade i kroppen under semestern. Åter på jobbet utvilad och full av energi gav jag mig i kast med mina arbetsuppgifter, tråkiga som roliga, fast besluten om att inte låta nåt få mig att hamna i den trista vardagslunken igen. Det höll till torsdagen sen togs jag snabbt ner på jorden igen. Fyra dagar orkade jag vara positiva-Arne i en miljö där alltför många har inställningen att allt är jobbigt och där standardsvaret när nån ber om hjälp alltid är "nej det går nog inte". Så från och med idag kryper jag in min bubbla igen där ingen kommer åt mig. Jag gör det jag ska på jobbet och jag gör det så bra som möjligt, men jag orkar inte agera glädjespridare eller socialisera mer än nödvändigt. Jag tränar på luncherna eller umgås med folk utanför jobbet och jag funderar samtidigt på vad jag verkligen vill göra i framtiden.
Träningen har gått segt den här veckan även om den inte riktigt är slut ännu. Jag har bara cyklat två gånger till jobbet, sprungit ett sjukt jobbigt intervallpass i snömodd och spöregn samt simmat ett pass som ändå gick hyfsat. Jag har gummiarmar och ben och undrar när det ska gå över. Jag kanske borde vila fast det är ju så tråkigt. Och vissa veckor är ju nästan viloveckor eftersom jag lägger upp träningen i fyraveckorsperioder; medel, hård, medel, lugn/vila, men jag tror att jag ska lägga in mer vila eller gå över till femveckorsperioder. Den som lever får se!
Just nu ligger jag i soffan och lyssnar på klassisk musik. Barnen sover och jag väntar på kvälllens andra drajja och försöker att inte tänka på morgondagens långpass.
Skål & kram! /a
SvaraRadera