En vecka med fokus på mat, träning och sol

Så var våren här på riktigt. Vädret förra veckan var mestadels soligt och varmt. Det är ljust när jag cyklar hemifrån kl 6 på morgonen och även på kvällarna. Den dyra cykellampan som inhandlades i vintras får gå i ide över sommaren. Förra helgen tog jag bort dubbdäcken från crossen och ersatte dem med crossdäcken. Det gjorde ca 5 minuter på tiden enkel resa till jobbet.Och igår kunde jag äntligen ta ut min racer och bara njuta av att flyga fram. Förra säsongen hann jag bara köra en gång på den innan handen hamnade i gips och sen var cyklingen över för 2013. Ett annat vårtecken är att pollensäsongen har börjat. Det kliar i ögonen och halsen och jag nyser. Varje år hoppas jag att det ska ha gått över av sig självt på nåt sätt under vintern och varje år blir jag lika besviken. Så det är bara att börja knapra allergitabletter igen. Men det kunde varit värre så jag ska inte klaga.

Förra veckan var det full fart och dagarna rusade iväg. Plötsligt var det fredag igen och jag funderade över vart veckan tagit vägen. Det var två karateträningar, utvecklingssamtal på skolan, drop-in fika på skolan och en utekväll med Jenny på Grill. Och sen var det fredag helt enkelt!. Träningsmässigt blev det en lite annorlunda vecka, bara ett simpass och två korta kvalitetspass löpning plus en mysjogg på landet. Däremot blev det två cyklingar till jobbet och ett lite längre cykelpass igår när jag cyklade hem från landet. Igår var det premiär för racern, min fina Venge fick äntligen komma ut, vilken underbar känsla! Det blev 5,7 mil i ett ok tempo men det finns mycket för mig att jobba på avseende cyklingen. Så ska jag klara en halv Ironman den 28 juni måste jag helt klart lägga mer tid på cyklingen, vilket såklart blir på bekostnad av löpningen. Men jag har ju även ett marathon den 31 maj, så det blir till att planera. Simningen klarar jag alla dar i veckan och jag hoppas bara att det inte är alltför kallt i vattnet.

Den gångna veckan har det även varit ett stort fokus på mat. Jag har varit jättehungrig och formligen vräkt i mig allt som kommit i min väg, vilket tyvärr även inkluderade godis och bullar. Detta har medfört att jag fått två stora, fula finnar i ansiktet, smällar man får ta. Matfokuset kulminerade i helgen. I fredags hade Perry gjort en underbar chili med smaskiga tillbehör som vi avnjöt tillsammans med lite Corona. I lördags åkte Perry ut på cykeltur med sina Vätternrunda-kompisar medan jag åkte till sommarstugan med småkillarna. Våra bästa grannar var också där så det blev en toppenhelg för både barn och vuxna med lek och utefix hela dagen, fika i solen och en enkel men god middag på kvällen. Igår blev det både löpning och cykling för mig så när jag nådde hemmet i Täby igår kväll efter drygt 2 timmar på cykeln smakade det bra med resterna av chilin från fredagen och ett par öl. Sen var vi så mätta och luktade så mycket vitlök att vi inte orkade med någon dessert.

Nu väntar en vecka med fokus på att bli av med sockerberoendet. Träningsupplägget är för ovanlighetens skull oklart och det känns olustigt. Kroppen känns pigg men tiden är knapp så det blir nog inte så många tillfällen, men det är ju aldrig fel att vila så jag får försöka gilla läget. Till helgen måste jag dock hinna med ett löppass på minst 25 km. Så med tanke på hur kalendern ser ut är veckans mål: 1 jobbcykling, 1 lunchlöpning, 2 simpass, 1 långpass löpning. Bonus är ett lite längre cykelpass och ytterligare en jobbcykling eller ett löppass.

Taco de luxe

Vårtecken

Det gäller att inte sega ur

Efter en vecka hemma i Sverige är man lagom seg igen. Lite solbränna sitter kvar men den bleknar snabbt, liksom den härliga känslan jag hade i kroppen under semestern. Åter på jobbet utvilad och full av energi gav jag mig i kast med mina arbetsuppgifter, tråkiga som roliga, fast besluten om att inte låta nåt få mig att hamna i den trista vardagslunken igen. Det höll till torsdagen sen togs jag snabbt ner på jorden igen. Fyra dagar orkade jag vara positiva-Arne i en miljö där alltför många har inställningen att allt är jobbigt och där standardsvaret när nån ber om hjälp alltid är "nej det går nog inte". Så från och med idag kryper jag in min bubbla igen där ingen kommer åt mig. Jag gör det jag ska på jobbet och jag gör det så bra som möjligt, men jag orkar inte agera glädjespridare eller socialisera mer än nödvändigt. Jag tränar på luncherna eller umgås med folk utanför jobbet och jag funderar samtidigt på vad jag verkligen vill göra i framtiden.

Träningen har gått segt den här veckan även om den inte riktigt är slut ännu. Jag har bara cyklat två gånger till jobbet, sprungit ett sjukt jobbigt intervallpass i snömodd och spöregn samt simmat ett pass som ändå gick hyfsat. Jag har gummiarmar och ben och undrar när det ska gå över. Jag kanske borde vila fast det är ju så tråkigt. Och vissa veckor är ju nästan viloveckor eftersom jag lägger upp träningen i fyraveckorsperioder; medel, hård, medel, lugn/vila, men jag tror att jag ska lägga in mer vila eller gå över till femveckorsperioder. Den som lever får se!

Just nu ligger jag i soffan och lyssnar på klassisk musik. Barnen sover och jag väntar på kvälllens andra drajja och försöker att inte tänka på morgondagens långpass.

En plats i solen

Hemma igen efter en fin vecka på Fuertaventura, Las Playitas. Efter den extremt tråkiga vintern behövde vi sol och värme, så skidsemestern fick stryka på foten i år till förmån för en charter med all-inclusive. Precis en sån semester som många föraktar, vilket jag även gjorde själv innan jag hade barn, men som nu känns helt rätt. Las Playitas är en resort vid kusten där man förutom att bada i poolen, havet och äta ok mat kan utöva alla tänkbara sporter. För mig låg det närmast till hands med löpning, simning och cykling, medan Perry fokuserade på cyklingen. Vi lyckades få tag på varsin cykel dagen innan vi skulle åka. Alla cyklar på Las Playitas var bokade men Perry hittade ett uthyrningsställe i grannbyn och lyckan var gjord.

Veckan flöt på i en lugn och skön lunk. Vi bodde i en tvårumslägenhet och åt alla måltider på restaurangen. Barnen trivdes och vädret var kanon förutom första dagen då det kom några regnstänk. På förmiddagarna var Timothy på barnklubben medan en av oss passade Samuel och den andra tränade. På eftermiddagarna hängde vi mest vid poolen eller på stranden med barnen. Samuel vägrade att bada ända till sista dagen, då hoppade han i barnpoolen. 

Skönt med ett dopp

Timothy jagar vågor

Träningsmässigt blev veckan långt över förväntan. Perry hade betonat att detta är en familjesemester och inte en träningsresa, så jag var inställd på ett par-tre träningspass och tänkte först att det nog inte var nån katastrof att jag inte fick tag på en cykel. Men ibland överträffar verkligheten förvätningarna! Vi fick cyklarna redan på söndagkvällen och Perry stack ut direkt när det blivit ljust på måndagmorgonen. När han kom hem stack jag ut. Det blev blygsamma 37 km för oss var men ovana cykelben, en rejäl vind och ett väldigt kuperat landskap gjorde att vi kände oss nöjda ändå. Nästan i alla fall, för på eftermiddagen körde jag ett rätt hårt simpass i den fina 50-metersbassängen. 

Underbar träningsmiljö

På tisdagen blev det löpning för mig. 15 km på serpentinvägar upp till en utsiktspunkt och sedan tillbaka igen. Det är väldigt annorlunda att träna i så kuperat landskap. Man får helt enkelt ändra mindset och istället för at tänka: "en backe" få man tänka: "en stigning på x antal kilometrar" och försöka hitta en fart som man orkar hålla hela vägen. Det kändes som det gick löjligt långsamt både när jag sprang och cyklade, men jag orkade hela vägen fram i alla fall och blev sällan omsprungen.

Nästan uppe

Utsikten

Det var inte många som cyklade ensamma på ön och jag förstår varför. Det blåser konstant på ön och det var tufft att ligga själv och ta all vind och tugga asfalt kilometer för kilometer. På vissa partier var det så brant uppför att jag knappt orkade upp, sedan gick det brant nedför på slingriga vägar och då bromsade jag som en galning men kom ändå upp i över 50 km/h. När sidvinden var som värst orkade jag knappast hålla cykel kvar på vägen, och när medvinden var som starkast låg jag i nästan 50 km/h i svag uppförslutning utan större ansträngning. Fostrande träning i underbart sommarväder alltså!  Perry cyklade två turer med en grupp och det var kul. De körde betydligt snabbare än när man kör själv och han fick lite tekniktips och trevligt sällskap. 

Onsdagens cykeltur

IRL

Resten av veckan förflöt ungefär på samma sätt. Jag hann med att ta en simlektion, där jag fick bekräftat att min teknik inte är den bästa, så det är väl därför som jag inte lyckas bli snabbare.

Las Playitas är ett ställe vi kan rekommendera om man vill ha en aktiv semester. Det finns ett enormt utbud av alla tänkbara träningsformer, samtidigt som det är väl anpassat för barn. Maten var helt ok och lägenheten praktisk med fin utsikt. Om jag får bestämma kommer vi definitivt att åka tillbaka!

Killarna vid poolen

Timothy och jag besteg ett berg

Öl bygger muskler, eller!?

Ett sportlov utan sport

För oss blev det ingen sportlovsresa i år. Timothy åkte iväg till farmor och farfar i Småland i söndags och kommer hem i idag. Samuel har gått på förskolan och vi har jobbat som vanligt. Jag har varit hängig hela vecka och ställde in träningen i torsdags och fredags eftersom jag kände att risken för att bli riktigt sjuk är överhängande. Jag tror det var dubbelpasset i tisdags med SCT som brände ner det som fanns kvar av mitt immunförsvar. Först 1,5 timme löpning och sen 1 timme simning. Den här gången fick jag dock inte kramp på simningen som jag fick förra gången. Efter passet började jag fundera lite på vad jag vill med min träning egentligen, men jag kom inte riktigt fram till nåt vettigt så jag får fortsätta fundera. Det är lätt att dras med i träningshetsen när man umgås med hårt tränande människor. Man blir inspirerad och det är kul men ibland kan det bli lite stressande. Jag måste inse att jag varken har formen eller tiden för att hänga med i deras tempo.

Så för mig blir det ett sportlov utan särskilt mycket sport. Men det gör inte så mycket. Jag känner mig rätt oinspirerad att träna just nu, vilket troligtvis beror på att kroppen är ur slag. När man få mjölksyra i armar och ben av att skjuta barnvagnen uppför vår lilla backe, då är det dags att vila lite. Jag ser det som att jag periodiserar min träning, vilket verkar vara inne nu, och att jag just nu är inne i en vilofas. Man måste ju vara pigg till nästa söndag då vi åker till Las Plaitas :).

I Stockholm är det vårlikt nu. I Kungsträdgården har de skrapat ihop 50 meter smutsig snö så att barnen ska kunna åka skidor och isbanan är fin, men annars ingen vinterkänsla. Vädret har varit minst sagt deprimerande den här vintern och jag längtar efter solen så att jag håller på att gå åt. Imorgon är det Vasaloppet och det verkar som att loppet blir av trots allt. Jag hoppas det fryser på så att spåren blir riktigt hårda och snabba och att de håller hela dagen. För det är hemskt jobbigt att köra 9 mil i snömodd som jag gjorde förra året. Imorgon bitti ska jag laga en god frukost åt familjen. Sen ska jag sätta mig i soffan och titta på de stackarna som sliter i spåret och njuta av att jag inte är en av dem, i år i alla fall.