Stockholm Marathon, värre än såhär blir det inte

Vaknar av att regnet piskar mot fönstret och det blåser så att rutorna skallrar på vår inglasade balkong. Jag stiger upp och kollar på termometern, +5 grader, och konstaterar kallt att det verkligen blev så illa som prognosen förutspådde.

Åt den vanliga "före-loppet"-frukosten och började sen packa ihop mina grejer. Jag funderade lite på om jag skulle ha keps eller mössa men fastnade sen för kepsen. Klädseln hade jag redan bestämt kvällen innan, precis som det står i alla ”Tips inför Maran”. Min man undrade lite försynt om jag inte skulle ha en jacka på mig, men jag sa bestämt nej. Man blir alltid varm när man börjar springa. Så iklädd ett Gore Tex-ställ som överdragskläder och därunder tävlingsklädseln; sommartights, långärmad kompressionströja och tunn, kortärmad funktionströja begav jag mig mot Stadion.

Redan i startfållen var fötterna blöta, kroppen skyddades av en regncape och en gammal tröja. Dessa åkte dock av när startskottet gick. Den första milen var ok även om jag väldigt snabbt insåg att jag borde behållit Gore Tex-jackan på mig, resten av loppet var en plåga. Värmen som jag väntade mig skulle infinna sig kom aldrig. Istället blev jag kallare och kallare. Vid 2,1 mil kunde jag inte längre greppa en mugg utan fick dricka med två händer. Det innebar också att jag inte kunde få i mig mina gels som planerat, jag fick i mig 2, den tredje tappade jag och den fjärde fick jag aldrig upp ur fickan. På Västerbron andra varvet var det fruktansvärt och jag övervägde att bryta, jag tänkte att det kan inte var nyttigt att springa när man inte känner sin kropp. Då hör jag plötsligt ett väsande: Aaaanneliiii, hur gååååår det? Jag trodde det var Döden som kommit för att hämta mig, men det var bara en kollega som gått in i väggen. Tankarna på att bryta försvann då jag insåg att jag ändå skulle hinna frysa ihjäl innan någon skulle hämta mig på bron, så jag sprang vidare och tog mig så småningom i mål.

Väl i mål började en ny utmaning. Att ta emot medaljen, öppna vattenflaskan, gå till Östermalms IP, hämta ut överdragskläderna och framför allt att byta om kändes helt oöverstigligt. Som en skänk från ovan dyker min man upp. Han hade som vanligt varit förutseende och hade med sig extra torra kläder och varm buljong och hjälpte mig att byta om i ett tält. 20 minuter senare åter människa och längtade efter en varm dusch.

Dagens lopp var bland det värsta jag varit med om och jag är nöjd med min prestation även om tiden inte blev fullt så bra som jag hoppats på. Jag är djupt imponerad över alla som kämpade på i ovädret längre än jag. Och jag måste rikta ett stort TACK! till min trogna hejarklack (Lina o Agneta) som stod i regenet i flera timmar och även tog emot mig i målet. Deras hejarrop gav mer energi än jag kunnat ana. Samtidigt kom jag till insikt, det finns en gräns för vad kroppen klarar av, när hjärnan börjar tänka konstiga tankar och när det inte hjälper hur mycket man kämpar för det ger inget resultat. Hårt pannben räcker långt men inte hur långt som helst. I det här fallet var det kylan som höll på att knäcka mig. Det hade till viss del kunnat avhjälpas med en mer lämplig klädsel för väderleken, men va f-n, det var ju ändå 2 juni!!!