Appropå gårdagens resonemang om hur beroende vi är av elprylar
kändes det nästan som en paradox att det var just elen, eller bristen på el,
som gjorde att vår kväll inte blev som planerat. Vi skulle ju äta middag på
Topprestaurangen i Idre. I middagen ingick skoterfärd till och från
restaurangen, vilket vi alla såg fram emot. När alla gäster var på plats på
restaurangen och vi fått menyn presenterad för oss och man riktigt kände hur
hungrig man var, gick strömmen. Några batteridrivna lampor lyste upp
restaurangen, men för övrigt var det bara levande ljus och elden i den öppna
spisen. Först tyckte vi det var lite mysigt men allteftersom tiden gick började
vi bli riktigt hungriga och vi undrade om de skulle får ordning på felet.
Kocken samlade alla barnen vid öppna spisen och de fick grilla mashmallows. De
vuxna fick lite vin i väntan på stömmen. Efter nån halvtimme kom kocken förbi
vårt bord och Perry frågade lite försynt om de inte kunde börja fixa förrätten,
den var ju ändå kall. Om inte annat så behövde barnen nåt att äta inom
kort. Kocken gick då och hämtade sin pannlampa och fixade toasts med ost och
skinka till barnen och löjromstoast till de vuxna. Så vi drack ännu
mer vin och åt toasts och väntade på den riktiga maten. Och väntade och
väntade...Efter drygt en timme meddelade personalen att det inte skulle bli
någon middag. De kunde inte fixa felet och snöskotrarna var påväg upp för att
hämta alla gästerna.
När skotrarna anlände hade vår lilla familj av någon outgrundlig
anledning hamnat sist i kön trots av vi var bland de första ut från
restaurangen. Det kan kanske till viss del förklaras av att övervägande
delen av gästerna var av andra nationaliteter än svenskar, och dessa är inte
direkt kända för sin ödmjukhet eller sin vilja att ställa sig i kö, om jag
säger så. Det slutade med att alla fick plats utom vår familj och ett
annat försynt par från Sverige. Skoterföraren lovade dock att han snart skulle
vara tillbaka. Det var inte kallt och vi hade druckit ganska mycket vin
på fastande mage så det gick ingen nöd på oss. Vi tyckte till och med
att det var lite exotiskt att vara ensamma på fjället i mörkret. När skotern
kom tillbaka frågade föraren vår 4-åring om han ville sitta med föräldrarna bak
i släden eller sitta fram och köra. Gissa vad han svarade? Jag blev superavis,
han fick sitta längst fram och "köra" hela vägen ner
för fjället. Vi åkte och lämnade av det försynta paret på ett hotell och
sen fick vi skjuts nästan hela vägen hem. Sista biten fick vi åka snowracer.
Det blev en oförglömlig kväll för oss alla tre. Innan sonen
somnade på kvällen sa han: jag är ingen skidåkare längre, jag är en
skoterförare! Perry och jag korkade upp en flaska vin och värmde på köttfärssås
och spagetti som vi hade i kylen. Det smakade fantastiskt bra!
Idag har det blivit 22 lugna km i jättefina spår. Kroppen
är fortfarande trött, näsan snorig och luftrören risiga, men jag
kämpar på och vädergudarna fortsätter att vara på min sida. Idag -2 grader
och tidvis sol :).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar