Glad skidåkare nådde Mora efter nio mil i snöoväder

Den 27 februari var det så dags att göra come back i skidspåren mellan Sälen och Mora. Ganska exakt 10 år sen sist. Träningen hade gått över förväntan, även om den störts av ständigt återkommande infektioner hela hösten och vintern. Men jag klarade mig iaf ifrån influensan som härjade i hemmet två veckor innan loppet, vilket medförde att mannen inte kunde ställa upp som planerat. Så jag fick ta tåget till Mora och lyckades fixa boende i sista sekunden.

Morgonen börjar ok. Havregrynsgröt och en smörgås, sen sportdryck i bussen påväg till starten. Vädret var bra, inte för kallt men mulet och de hade lovat snö under dagen. Jag hoppades innerligt att prognosen var fel. De som åkt Öppet Spår dagen innan hade haft perfekta förhållanden och personliga rekord sattes på löpande band. Medelmåttiga åkare gick under 7 timmar och på upploppet såg de ut som de varit ute på en söndagstur. Alla var glada och vinkade till kamerorna vid målet. Så ville jag också ha det!

Men så blev det inte. Starten gick och jag märkte ganska snart att spåren var snabba och bra. Det gick som vanligt trögt upp för backen men sen kunde man staka på rätt bra trots motvind på myrarna. Kilometertiden blev bättre och bättre och jag kände mig stark och tyckte det var kul. Ända tills jag var tvungen att slänga mig ner i en backe på grund av att det låg en finsk åkare i spåret framför mig. Svanskotan och två fingrar på ena handen fick ta emot hela smällen. Konstaterade att inget var brutet och kämpade vidare med ena staven i penngrepp. Efter ett par mil började det dock snöa och det blev bara värre och värre. Spåren blev sämre och sämre och till slut var det bara två åkbara spår kvar, vara ett var bra eftersom alla åkte där, medan omkörningsspåret var trögt. Så det blev till att inrätta sig i ledet och tuffa på. Resan till Mora blev ganska jobbig och sista milen fanns det inga spår kvar alls utan vi kämpade fram i snömodd. Väl inne på upploppet utspelade sig inte samma glädjescener som dagen innan, men jag var iaf mer än glad att jag tog mig i mål på under 8 timmar en dag som denna. Godkänd come back! Tiden räcker till en plats i startled 7 i nästa års Vasalopp och anmälan är redan betald!

Lyssna till ditt hjärta

Vad passar bättre såhär på Alla Hjärtans Dag än att tänka lite extra på sitt hjärta, vilka saker som är bra för hjärtat och vad som känns bra i just ditt hjärta.

Igår var jag ute och åkte längdskidor i Ågesta. Spåren var lite sladdriga men helt okej och jag kände mig stark för första gången på två veckor. Jag åkte i mörkret med min pannlampa och lyssnade på Musikjournalen i P3. Helt oslagbart som vanligt! När jag kom hem och skulle ta hissen upp från parkeringsgaraget, steg det in en man och en kvinna. Mannen tittade på mig och mina skidor och frågade om det verkligen går att åka längdskidor i Stockholm nu. Sen sa han, med glimten i ögat, att han blir förbannad av att se sådana som mig. Förbannad för att det påminde honom om att han borde sätta igång och träna. Med tanke på hans kroppsvolym kunde jag bara hålla med, fast jag sa inget såklart. Sen frågade han mig om det inte var jobbigt att träna. Jag hann bara svara nej innan hissen stannade och det var dags för dem att gå åt ett annat håll. Det var synd att jag inte hann tala om för honom att det verkligen inte är jobbigt att träna, tvärtom. Det kan vara lite påtagligt att komma iväg när man precis kommit hem från jobbet och det är mörkt och kallt ute, eller när man precis har nattat sonen och TV-soffan lockar. Men jag tror inte det har hänt att jag ställt in ett inplanerat träningspass, om jag inte känt mig sjuk eller att något oförutsett inträffat som gjort att det verkligen inte funkar. För mig är det ett privilegium att få träna. Att ha en kropp som tål relativt mycket träning och att få njuta av känslan av att vara utomhus och i rörelse. Det är bättre än allt annat för både kropp och själ!

Jag var inte jättegammal när jag blev mamma för första gången, 34 år, men jag kommer vara över 40 när och om jag blir tvåbarnsmamma. Och det är bara att acceptera att jag inte är lika pigg som jag var när jag var 25. Därför känns det som en skyldighet mot mina barn att träna och sköta om mig så att jag håller mig frisk och stark. Jag vill orka leva med mina barn länge och förhoppningsvis få uppleva mina barnbarn (även om jag förmodligen är närmare 80 om det blir aktuellt!). Jag och min man vill ge våra barn en bra start i livet där en sund livsstil med träning och utomhusaktiviteter är en naturlig del av vardagen. Precis som det är självklart att vi äter nyttigt för det mesta och sover ordentligt. På samma sätt försöker vi lära sonen att det är viktigt att kunna koppla av och njuta också. På helger och semestrar njuter vi gärna av god mat och dryck och av att bara ta det lugnt. 

Men det är inte bara träning och bra kosthållning som får mitt hjärta att må bra; en liten kille som lindar sina små armar runt min hals och säger: Jag älskar dig! får mamma-hjärtat att smälta och det känns bra ända in i själen, en stor kille som lägger sina armar runt mig och jag drunknar i hans stora famn får mitt hjärta att slå lite extra fort och en vän som köper benvärmare och lägger i mitt postfack en kall dag då jag är superdeppig värmer både ben och hjärta.

Ikväll ska jag och Perry njuta av lyxen att gå ut och äta en god middag på tu man hand. Men först ska vi till gymmet och stärka våra hjärtan J!

Intet är som väntans tider

Efter 4 år i adoptionskö skickades vår ansökan iväg till Sydkorea idag. Vi ska bli föräldrar igen, en liten kille eller tjej i Sydkorea ska bli vår. Vi vet inte om han eller hon är född ännu eller hur lång nästa väntan blir, bara att vi nu kommit ännu en bit närmare vårt mål.

Beskedet om vem vår fjärde familjemedlem blir, kommer inom 2-11 månader. Så nu är det bara att börja vänta, eller snarare att fortsätta vänta. Vi vet av erfarenhet att den här väntan är lite jobbigare, det känns lite mer verkligt nu och vi börjar våga hoppas att det är påriktigt. Men vi vet också att mycket kan hända ännu, så vi väntar och hoppas med lite förbehåll.

Och sen blir allting bara svart...

Gårdagkvällen fick ett mycket oväntat slut, lite snöpligt, men såhär i efterhand fantastiskt bra!

Appropå gårdagens resonemang om hur beroende vi är av elprylar kändes det nästan som en paradox att det var just elen, eller bristen på el, som gjorde att vår kväll inte blev som planerat. Vi skulle ju äta middag på Topprestaurangen i Idre. I middagen ingick skoterfärd till och från restaurangen, vilket vi alla såg fram emot. När alla gäster var på plats på restaurangen och vi fått menyn presenterad för oss och man riktigt kände hur hungrig man var, gick strömmen. Några batteridrivna lampor lyste upp restaurangen, men för övrigt var det bara levande ljus och elden i den öppna spisen. Först tyckte vi det var lite mysigt men allteftersom tiden gick började vi bli riktigt hungriga och vi undrade om de skulle får ordning på felet. Kocken samlade alla barnen vid öppna spisen och de fick grilla mashmallows. De vuxna fick lite vin i väntan på stömmen. Efter nån halvtimme kom kocken förbi vårt bord och Perry frågade lite försynt om de inte kunde börja fixa förrätten, den var ju ändå kall. Om inte annat så behövde barnen nåt att äta inom kort. Kocken gick då och hämtade sin pannlampa och fixade toasts med ost och skinka till barnen och löjromstoast till de vuxna. Så vi drack ännu mer vin och åt toasts och väntade på den riktiga maten. Och väntade och väntade...Efter drygt en timme meddelade personalen att det inte skulle bli någon middag. De kunde inte fixa felet och snöskotrarna var påväg upp för att hämta alla gästerna.

När skotrarna anlände hade vår lilla familj av någon outgrundlig anledning hamnat sist i kön trots av vi var bland de första ut från restaurangen. Det kan kanske till viss del förklaras av att övervägande delen av gästerna var av andra nationaliteter än svenskar, och dessa är inte direkt kända för sin ödmjukhet eller sin vilja att ställa sig i kö, om jag säger så. Det slutade med att alla fick plats utom vår familj och ett annat försynt par från Sverige. Skoterföraren lovade dock att han snart skulle vara tillbaka. Det var inte kallt och vi hade druckit ganska mycket vin på fastande mage så det gick ingen nöd på oss. Vi tyckte till och med att det var lite exotiskt att vara ensamma på fjället i mörkret. När skotern kom tillbaka frågade föraren vår 4-åring om han ville sitta med föräldrarna bak i släden eller sitta fram och köra. Gissa vad han svarade? Jag blev superavis, han fick sitta längst fram och "köra" hela vägen ner för fjället. Vi åkte och lämnade av det försynta paret på ett hotell och sen fick vi skjuts nästan hela vägen hem. Sista biten fick vi åka snowracer.

Det blev en oförglömlig kväll för oss alla tre. Innan sonen somnade på kvällen sa han: jag är ingen skidåkare längre, jag är en skoterförare! Perry och jag korkade upp en flaska vin och värmde på köttfärssås och spagetti som vi hade i kylen. Det smakade fantastiskt bra!

Idag har det blivit 22 lugna km i jättefina spår. Kroppen är fortfarande trött, näsan snorig och luftrören risiga, men jag kämpar på och vädergudarna fortsätter att vara på min sida. Idag -2 grader och tidvis sol :). 

Strålande utsikter

För några dagar sedan såg det dock mer dystert ut. Den inplanerade semestern såg ut att vara i farozonen och vi deppade och ömkade oss. Sonen blev sjuk på onsdagkväll och föräldrarna förnekade in i det längsta att bacillen även angripit dem. Men lördagen kom, inplanerad resdag, och det var bara att acceptera att bacillen intagit allas våra kroppar. Men vi tog en chansning och packade bilen och gav oss iväg ändå. Vi mötte den sibiriska kylan, som lägst var det -31 grader, och vi funderade lite över vad vi gett oss in på. På söndagen var dock lill-killen frisk men vi vuxna rätt risiga. Vi kurerade oss med vitlök, ingefära, citron och ett batteri med hälsokostprodukter. Jag trotsade kylan och bacillen och tog ett 10 km pass i -14 gradig kyla. I efterhand inser jag att det inte var så himla smart. Måndagen tillbringade vi inomhus förutom sonen som skjutsades iväg till skidskolan och vi började misströsta. Vi tuggade i oss färsk vitlök och drack litervis med te. Inte ens en whiskey fick vi med oss, annars hade det säkert varit botemedlet, det var vi båda övertygade om.

Imorse, tisdag, kom dock vändningen. Inget ont i kropparna längre och halsarna kändes bättre. Snoriga var vi alla tre men det kan vi leva med. Vädergudarna var på vår sida och det var bara -3 grader och solen visade sig. Alltså ut i backen på förmiddagen, jättebra underlag och bra sikt. Efter lunch var det dags för skidskola för den lilla och vi andra tog ett par varv i längdspåret. Perry kände sig stark och jag kände mig ok, men inte bra så jag tog det rätt lugnt. I stugan väntade bastu och öl, precis som det ska vara på fjällsemester alltså och förtvivlan har förbytts mot hopp. Även om veckans träningsschema spruckit för länge sen, så finns det nu hopp om en bra fortsättning på veckan!

Nu när vi nu börjat tillfriskna kan vi börja fokusera lite på andra i-landsproblem. Som t ex att det verkar inte spela någon roll hur många sladdar och laddare man har med sig, det är alltid nåt som fattas. Vi hade med oss en hel väska med elektronik; kameror, pulsklocka, pannlampa, dator, bärbar dvd, ipad och diverse laddare och sladdar. Ändå saknar vi laddaren till pannlampan samt en sladd för att koppla mobilen till stereon så att vi kan lyssna på Spotify (men så krävs det också en aux-kabel av modell äldre och det ingår inte i vår standardutrustning, ännu). Jag upptäckte även till mitt stora förtret att jag glömt mitt smink (=mascaran) hemma. Och vi som ska äta middag i Toppstugan ikväll...

I det stora hela tycker jag dock att jag har ganska lite att bekymra mig över just nu. Jag har semester, är i fjällen med min fina familj och är hyfsat frisk. Jag är helt klart nöjd!